Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

Doch slogs det råd omkul utaf de norner snilla,
Som ville utaf alt, som sades, intet gilla,
Men stodo trägit på, at hon mât kallas opp,
Emedan hon doch var så siuklig til sin kropp.

[ocr errors]

Och sade Öfverliudt, hur Gefjon nu var rådder,

Och Juno länge sagt, fast hon ey blifvit trodder.
Då ifrads Jofur högt och svor, det skall och ske,
At hvad de intet trodt, det sku de ey få se.

Han ropar: Merkur flyg, var snar, far du dit neder,
Och biud dem basta sig, ty eljest blir jag vreder.
Jag hör alredan at Diana när är död:
Var fort, tag henne hit, at hon ey lider nöd.

När Merkur kommer ned och talar med Diana,

Så skyndar han uppå, som är hans gamla vana.
Han frågar henne straxt, om hon och år til freda
At följa honom up, så är han hel til reds.

Hon svarar: Jag är nöjd med all min faders vilja, Fast jag har mäkta svårt mig från min Mannur skilja, Och från de goda-barn. som jag med honom har;

Doch ha de ingen nöd, de ha en mäktig far.

Då brusto alla ut i tårar, suck och qvida,

Och Mannur lad sig ned in till Dianas sida.
Hvad de då hviskads vid, lâr han sielf veta bäst,
Samt och de englar små, som såto honom näst.

[ocr errors]

Ett beder jag, min vän, det jag vil gierna mista:

Lägg intet konga-prål hos mig uti min kista.
Hvad dn onödigt tänkt att kåsta på mitt lik,
Låt det en fattig få, han kan där af bli rik.

Och tackar hon där med sin herre konung mycket,
Som henne höra täktz och så i detta stycket,
Som och för liuflig ro och sammanvaro kiâr,
Med gudlig önskan till en lång regering här.

Förgäter icke och vår enkie-drotning goder,

Som henne städse ju har varit som en moder;~
Ja, beder och till Gud för hela Svia-land,
At han det hägna vill med sin ail-mächtig hand.

Sen hölt hon och et tal af vigt och mycket värde,

Till Magnes son och sa: När du får bära svärde, Tänk altid på din Gud, var nådig, from och mill, Så lår hans rika hand dig gifva hvad du vill.

Din’ systrar kom ihog, var du som deras fader,

Alt hvad dem kommer till, så gif dem god och glader.
Ty intet fägre är än syskon lefva väl,
Och ha, det sällan skier, ett sinne och en siål.

För al ting lät och dig städs vårda om den arma,

Så skall den Högste och sig öfver dig förbarma;
Men låter du det hus, jag bygt har, rntna ned,
Får dn i dina ben ey nånsin någon fred.

Alt hvad jag dig nu sagt, låg noga uppå minne.
I med och uti moot haf altid Gud i sinne,
Och hvad du öka kan på armas underhåld,
Tag aldrig der ifrån. Låt ingen lida våld.

[ocr errors]

Sist vände hon sit tal til sina dötrar kiåra,
Och sade: När och I en gång få konglig åra,
Så viser eder ey i later stålte så,
At I den ringa här förachten och försmå.

Hvad dygden lârer er, det låter eder säja;

Hvad henne är emot, I måsten noga väja.
Den helge andes ell låt i er hiertan gro,
Så få I alla dar ert nöje och er ro.

Och mädan hon ännu så talar med den lilla,
Begynna mer och mer de pârle-tårar trilla
Som râgn från himlen, när det faller dråppevis
Och solen tvingar starkt ur trän det klara glis.

Ty grep det Minur an, at han rät segnad neder
Och vart så blek som шт, i det hans alla leder
De blefvo stela af en hiertans ångst och nöd,
At ingen annat såg, än han nu sielf var död.

Doch qviknar åter vid, i ty Diana talte,

Och med sit goda-tal straxt honom så hug-svelte,
At allom tyktes här, som han af hennes munn
Nu fick det lif, som hon sielf miste samma stun.

Ach ve, hvad hierte-qval! Han ville henne fatta,
Men hon försvan så snart utur hans ögon matta,
At när han mente bäst sig famna henne om,
Var skuggen man igen, och kroppen stel och tom.

Snart vart han åter lik det lik som låg der inne.

Då alla blefvo som de kommit från sit sinne,
Och vart så hastigt tyst; men straxt et fasligt skrik,
I det här syntes som af et bli tvenne lik.

[ocr errors]

Ja, gänge Isis hvit från denne tid til våren,

Och Ceres sörje svart och fälle ärlig håiren.l
Til des at Mundilfar gier oss igen vår sool,
Och samma tider bli, som Frode gullet mool.

[ocr errors]

Et år och något mer här felas, då hon hunnit

At se de himle-lius, med sneckan Loke spunnit,
Två gånger löpa om, och äntlig ur des kropp
Den lägen låckat, som til Locke-As for opp.

Och miste visen vår sin vän så god och vacker,
Det alla märka grunt i sina almanacker.
När Tbamurs hästar ha här tretton gånger gått
Ur samma spilta som de första gången stått.

En sorg, som snart kom opp, men kan ey snart försvinna, Emedan Atin ey en sådan vän lär finna

I hela verden mer, om han än lefva fick

Til Auni Thiodans år, ja, än til Frö förgick!

[ocr errors]

Han sa: Alt hvad hon fått af Jofur, är där oppe,

Men hvad som Fröjas var, har stannat mitt i loppe. Där blir det modren likt; men lår och komma opp, När det sig sielft förtârt med all sin moders kropp.

Än mer! Dianas kropp år blifven nu er måna,
Det skiedde när som I sist mente henne dåna.
Så blek som hon då var, så klar år nu des by,
Det I kun sielfve se på tnnglet af des ny.

En timma förn jag gick uti min rosen-kammar,

Fick Venus åtta slag af Martis grymma bammar,
Att det i bergen gall, och då blef Nanna död,
Men steg och för mig up en stund på himmeln röd.

[ocr errors]

Där sitter hon nu skön, och glimmar såsom solen,

Nu tar hon til, nu af, uti sit sken mot jolen,
Och visar med sin bogt alt huru natten går,
Och hvad det lida vill, och når man dager får.

Så är nu den planet til sina åter skriden,

Som där ey hafver syntz den hela långa tiden.
Ja, kommer man hit fram, I stierne-kloke mån,
Så skolen I få se det liuset lysa än

Ibland de andra på cbrystalle-hafvet klara,

Som där ey var i fiol, men vill nu städs där vara.
Ty må I komma hog, så ofta I det se,
At I den vördna, som I henne hören', gie.

En måna blef des kropp, hvars siâl en sool har varit

Ty bon och haft det namn som sielfva solen burit,
Et namn som tiente vâl, och dygden länge sökt,
Men hon för alla fått, som sielfva dygden ökt.

1

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »