Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

Och efter jag med ord har kommit till at leka,

Är eleos och så, det ingen mig kan neka, Barmhertigheten sielf, och blir så norr än qvar Som pekar uppäl den, som hos Elnora var.

Ulrika tör och väl det samma här bemärka,
Och jag min tanka får med nästan lika stärka:
Ty bytes Ul i El, så blir Elrika vår
Den dubbel glimmand sool, som gick från oss i går.

Doch söker jag omsonst des Ul i El för-byta,
Hvars höga dygder ell och lius ey månde tryta:
Ty lär Huldrika bli så lius uti sin mull,
Som hon Huldriket var och kongen tro och hull.

Ja, huru man och vill det höga namnet vränga,

Så måste man sig doch till sielfva grunden stränga. Då lär Alrikas namn och visa, det hon var Barmhertig, gudlig, from, förståndig, hög och klar.

Hel gudlig vijste hon ju sig i sina böner,

När hon i kiörkan var och hemma, som man röner,
Uti sin kammar, där hon altid för sig haft
Guds ord, hvar af hon sög den bästa must och saft:

[ocr errors]

Ty kiärlek emot Gud en kiärlek af sig väcker,

Som till ens ovän sig så väl som oåsta sträcker,
Så att där kiärlek är, där är och intet godt,
Som den ey dela vill, med den som mindre fått.

Var hon ey gudlig då, som slik en kiñrlck hade,
Och alt hvad Gud betalt, så högt på hieruit lade,
Att henne ingen ting i Verden var så kiår,
Som giöra det han vill, och vara dir han år?

Ty sökte hon och först för sina plågor lisn,

Uti Guds helga ord, och sen hos verdsens visa:
Förennndes sig straxt, förmedelst vijn och bröd,
Med sin Emanuel, på sätt som han det böd.

[ocr errors]

Då vijsœ hon sig så barmbertig, from och godet',
Rätt som hon varit har alredan deras moder:
Sitt egit tog hon af och skänkte dem fullt opp,
Att föda sig där med, och klä sin usle kropp.

Hvad godt hon och så giort, sen hon har drotning blifvit, Det är än mycket mer; fast ingen der om skrifvit.

Ja, mera än som på en stund kan talas ut:

Ty hon barmhertig var in till sin lefnads slut.

Barmhertig var hon ju, när hon det hus låt bygga
För många arma, som där kunna vara trygga

Och såkre om sin kost, sin föda och sitt brö,

Sin varma, skötzel och sin kläder, till dess dö.

Ja, ingen sorgse siäl hon nånsin från sig visat,
Men alla med sin hielp i deras nöd så lisat,
Att de vändt glade om, uti sit hem och bo,
Från slik barmhertig siäl med hiertans tröst och ro.

Hvem har och vnrit from, om hon ey from har vnrit,
Som aldrig låtit up sin munn till ondt och svurit?
Men sig mot allom tedt så nådig, from och mill,
Att Charitas ey ha där kunna lagt nå till.

Ey har hon annat talt och annat haft i sinne;

Alt hvad hon låvade, hon höll: och lad på minne.
I sielfva verket from, som from i tal och svar,
Till intet mera bögd, än till hvad menlöst var.

Laodamia var hon mot sin kong och maka,

Så och Penelope, det alla måste jaka,
Poeh ville hâldre hon för kongen blifva död,
An vi i bågges lik skull lida dubbel nöd.

I vishet och förstånd hvem skulle man och finna,
Som kunde emot en så viser drotning hinna?
Ty Polla, om man dig, och Dama droge framm,
Så kommen I docb med Pythagora på skamm.

Ty fast hon icke till Egypten sig begifvit,
Ey eller till Athen om himla-vijshet skrifvit,
Har hon doch funnit nog i nije majors lunn,
Hvar sjell'l Pythagoras han fann sin diuphets brunn,

En brunn, hvars ådrar nu fast mycket högre svälla,

Sen de sin rensning fått af sielfva lifsens källa,
Som till ett grundlöst diup har lagt så goder grunn,
Att hvem som dricker här, han blir hel vijs och sann.

Ur slikt ett grundlöst djup har hon en grund doch vindat,
Den hon sig hållit vid, från det hon varit lindat,
En grund, en faster grund, hvarpå hon hafver fält
Sitt sista ankar ned, när det som måst har gält.

Ty aldrig har hon i de kloke sägner fattat

Ett sådant nöje, att hon ey en prick har skattat
Uti Guds helga ord fastmer än all den vigt,
Som spekingar ha sökt i diupa skalders digt.

Har och i tal och svar en sådan lärdom visat,

Hvar till romaner ey med slike digter spisat.
Ty grundrikt var ju alt hvad man af henne hört, .
Hvar efter hon och sielf sin lefnads styrsel fört.

Doch har hon och vâl läst de vijsa hcdnas skrifter,
Och deraf noga märkt de stora manna drifter,
Som uti månge ting de kristnas öfvergått,
Fast de då icke ha det rätta liuset fått.

Med Mithridates har hon sig och låtit lära

De gängse tungomål, som nu ä måst i ära,
På det hon måtte sielf de skrifter låsa få,
Uti det språk, som de först âro skrefne på.

Ja, alla måtte väl med undran henne höra,

När hon bland lärde män sitt tal begynte föra,
Och med så gode skiål, samt fog och moget vett,
Så noga döma vist om alt hvad håndt och skedt.

Hög var hon utaf stamm och ansend till sin' slägter,
Som alla dragit ha de höga purpur-drägter,
Bland hvilka de ey mångt det grova valmarsplagg,
Fast de nog tålt i fält frost, heeta, rägn och slagg.

En hög gudinna var hon också här i rike,

Som näst sin Baldur ey i välde had sin like,
Doch var des höghet så med blide later mängd,
At ingen från des nåd och höghet blifvit stängd.

Sardanapalus har väl aldrig till sig spunnit

Sin krona, om ey den hans tapre fäder vunnit
Med sine dater och det höga hieltemod,
Som doch en ända. tog uti det qvinne-blod.

[ocr errors]

Ja, fast Semiramis än varit har en qvinna,
Har hon ey felet doch att många hieltar vinna.
Var icke Thomyris och Dido i det rop,
At de vâl räknas mått till de Amaizors hop?

Bland dem man nu med siål Ulrika vår kan nämna Som större dygdeprof, än desse viste lämna,

Ty freden ser man doch här ofta rosta ner

Den värja, som en väl kund eljest visa mer.

Klar är hon nu för slijkt, som stadighet i kläder, Dem hon ey bytte om med allehanda väder;

Men skulle hon ibland här visa något stort,

Så drog hon dem uppå, som den det nödigt giort.

Alt hvad Amphion lärt och måst Arion prisat,

Der med har hon och sig mång ledig stunder lisat; Sen vant hon melos och, det år, det liufve mål, Som våre skalder lärt på. Pindi klinten hål.

[ocr errors]

Ty ingen idrott var, som hennes stånd kund tiåna,
Och höga kongabarn sig roa vid och väna,
Som hon ey viste rått så. väl som någon jarl:
Dem hon och efter hand har yppat för sin Carl.

Och fast hon icke lärt utaf Apelles rita,

Var hon dock väl så fin som Zeuxis med sin krita, Ja, hvad som mera var, det intet lif har fått, Satt hon så liflligt af, som det sig rört och gått.

Diana var hon och i snällhet till att jaga,

Ty när det bar åstad, och andra sig än laga
I ordning och till reds, har hon alredan fält
De diur, som märkte ey des koja eller tält.

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »