Som sputade så hett med blixtlikt tordöns dunder, Mot riddare har hon och vågat sig att taga Och med Hesperides i dygdens Löne-lundar Så blef hon verlden klar, och har det loford vannit, Att uti hennes siäl all dygd sin hvila funnit; Nu är hon klar hos Gud, som här alt stadigt var, Barmhertig, gudlig, from, förståndig, hög och klar. Men hvad, är jag så dierf, och tänker kunna nämna De många dygde-prov, hon oss har velat lämna, Som var en spegel klar för alla konga-hof, I hvilken dygden sielf har nått sitt mästa lof? Hur hugnar detta oss? Fast vi ha orsak qvida, Och se de händer nu så stela på des bröst, Ja, måste man ey se de läppar utan rörsel, De ögon utan ell, som förr som solen fin Den tungan vara stumm, som med de läppar röda Ä och de öron ey nu döfva, som doch städs O sorge-fulle stund, o jämmerlige dager, På hvilken och vår sool sig uti furu vändt, Ach, sorg utöfver sorg, o jämmer, ve och qvida, Hvi kommer du så snart att biuda oss god natt? Skall morgon-rönnans ell för afton blifva släkter, Men si, ach ve, här är ey morgonsolen skriden Till ända, och ett svart förskräckligt moln går opp, Ty måtte väl för sorg vår röda ögon svälla, Hvars ådrar springa sku så länge kring din graf, Hvad lefver mera då af dig, vår Thors gudinna, Men med den heder grön dig hedra som sig bör, Ty komm till oss igen, vår konungs såte maka Komm, träd utur din grift, och till din konglig spira, Som eljest aldrig mer här kommas hog med ro, Stig upp, komm hit igen, att dina dygder klara För Svia nympher, som nu mista uti dig Ändoch, hvad önskar jag, som mer ey fatta gitter, Än hvad som jordiskt är? Där du alredan sitter Uti en himmelsk frögd och engla-ro och lust, Hvar evig glädje är, bland guda-vin och must. Doch har du alt för brått dig hän ifrån oss lagat', Än all den ähra som dig här bevisat är, O, säll och salig du, vår store Svia droning, Ett nytt Hierusalem, hvars bomar aldrig slutas, Där solen skiner ey, och månen icke lyser, Han lyser och så dem med ljus utaf sig sielf, Där han och tvagit af hvad dödlikt hos dig varit, Ett helt odödlikt lif, det evigt blir hos Gud, Far väl, Ulrika, då, far väl, o Elenora! O Svia-lius far väl, far väl de Göthers pärla, Far väl, du guda-vän och liuse morgonstiärna! Tag nådigt af min band det lof dig alla ärna, Som evigt grönskas skall uppå din marmorgraf, Och vida föras kring med nordske Habors staf! En drotning bvilar här, i dygder utan like, Ulrika, som vår kong och rike varit bull, Hvars klara El å Nor ett lius i Glisis-mull, Till des all-rike få sin Ell af Gud all-rike. Vare sagt! XII: 5. III. En frögdefull hugkommelse frija Upsala Mötets lyckeliga sluth, Jubelfest af Carl den elfte, Sveriges, Göthes och Wendes konung, fijrades med ett Oförlikneligit Roligt Sinne i Upsala åbret effter Christi börd ett tusend sex hundrade Ach säll, du nordske folk, väl dig, du Svia rijke! Som har en Carl till kung, en Carl förutan lijke Hvar man veet tala om de stora ting han giör. Som han i krijget giordt och prijsas af hvar man, |