Sidor som bilder
PDF
ePub

Som sputade så hett med blixtlikt tordöns dunder,
Bland bagel stenar ell, så ofvan sig som under,

At intet vill-bråd slapp, som ati sigte kom
Och viste icke straxt som liung-eln kasta om.

Mot riddare bar hon och vågat sig att taga
Den seger-krants de plä med lantzer efter jaga:

Hon tog den bortt; ty blir des lof ey neder lagt,
Men med de Hilders pris i diupa runor bragt,

Och med Hesperides i dygdens Löne-lundar
Här evigt kommen bog; ty som jag saken fundar,

Ha och sper-ridare bär varit tappert folk,
Som hälre vunnit pris med lantzer än med dolk.

Så blef hon verlden klar, och har det loford vannit, Att uti hennes siäl all dygd sin hvila funnit;

Nu är hon klar hos Gud, som bär alt stadigt var, Barmhertig, gudlig, from, förståndig, bög och klar.

Men hvad, är jag så dierf, och tänker kunna nämna
De många dygde-prov, hon oss bar velat lämna,

Som var en spegel klar för alla konga-hof,
I hvilken dygden sielf har nått sitt mästa lof?

Hur bugnar detta oss? Fast vi ha orsak qvida,
Att alla i des död så mycket ondt sku lida,

Och se de händer nu så stela på des bröst,
Af dem så mången doch baft all sin bielp och tröst.

Ja, måste man ey se de läppar utan rörsel,
De kinder bleka, och de öron utan hörsel,

De ögon utan ell, som förr som solen fin
Uppå des himmel lyst, när hon som klarast skin,

Den tungan vara stumm, som med de läppar röda
Tilförne tröstat ha så många sinnen blöda?

Ä och de öron ey nu döfva, som doch städs
De armas rop ha hört, och stält dem helt till freds?

O sorge-fulle stund, o jämmerlige dager,
Som i cypresser har förbytt den ädla lager,

På bvilken och vår sool sig uti furu vändt,
Och liufva myrten har i svarta yde ränt!

Ach, sorg utöfver sorg, o jämmer, ve och qvida,
Att du så skyndar dig från oss och vill ey bida!

O, Sverjes krona skön och Gotha-rikes skatt,
Hvi kommer du så snart att biuda oss god natt?

Skall morgon-rönnans ell för afton blifva släkter,
Och dagens rätta längd för qväller varda stäkter?

Fast annars bafver doch naturen sielfver giort,
Som vill att alt skall gå sin gång, ocb ey för forta

Men si, ach ve, bär är ey morgonsolen skriden
Till middagslinien fram, och dagen är doch liden

Till ända, och ett svart förskräckligt moln går opp,
Som här förmörkar alt och giömer bort din kropp!

Ty måtte väl för sorg vår röda ögon svälla,
Och utaf idel gråt nu bli en tåre-källa,

Hvars ådrar springa sku så länge kring din graf,
Til des de frysa till med Nordens Dumma haf.

Hvad lefver mera då af dig, vår Thors gudinna,
Än stora dygden din, som aldrig lär försvinna?

Men med den beder grön dig hedra som sig bör,
Och bindra att ditt lof ey i vårt minne dör.

Ty komm till oss igen, vår konungs såte maka
Och landets moder kiär, komm, komm nu hit tilbaka!

Kan doch en moder ey förgäta sina små,
Och nu sku ensamt här de konge-barnen gå?

Komm, träd utur din grift, och till din konglig spira,
Att vi med glädje må ännu de dagar fira,

Som eljest aldrig mer här kommas bog med ro,
Fast än ditt lof hos oss doch evigt lärer gro.

Stig upp, komm bit igen, att dina dygder klara
Må städs en regla och ett rätte-snöre vara

För Svia nympber, som du mista uti dig
Det ljus, hvarefter de ba kunnat rätta sig!

Ändoch, hvad önskar jag, som mer ey fatta gitter,
Än hvad som jordiskt är? Där du alredan sitter

Uti en himmelsk frögd och engla-ro och lust,
Hvar evig glädje är, bland guda-vin och must.

Doch har du alt för brått dig bän ifrån oss lagat,
I ty den bimle-ro bar dig fast mer bebagat,

Ăn all den äbra som dig bär bevisat är,
Emedan du alt slikt man bållit för besvär.

O, säll och salig du, vår store Svia droning,
Som fått hvad evigt är, en prächtig guda-boning!

Hvar ro är utan sorg, och frögd förutan ledt,
Slikt intet öra hört och intet öga sedt.

Ett nytt Hierusalem, hvars bomar aldrig slutas,
Och kan doch icke af sin ovän mer beskiutas,

Hvars grund är ädel-sten, och gull dess gator all,
Des portar pärlor och des murar af chrystall.

Där solen skiner ey, och månen icke lyser,
Ty Herren Zebaoth, som alla fromma hyser,

Han lyser och så dem med ljus utaf sig sielf,
Och gier dem öfver nog utaf sin klarhets elf.

Där han och tvagit af hvad dödlikt hos dig varit,
Och gifvit dig igen bvar efter du har farit,

Ett helt odödlikt lif, det evigt blir hos Gud,
Som dig nu tagit till sin vän och kiära brud.

Far väl, Ulrika, då, far väl, o Elenora!
Far väl med dig och så, du purpur-röd Aurora,

Som på din rosenvagn till allvis Jofurs stool
Så hastigt bafver fört den sköna Manhems sool!

O Svia-lius far väl, far väl de Götbers pärla,
Hvars höga färgor lyst, så arla såsom särla!

Far väl, o enkjors tröst och fattigas försvar,
De faderlösas bielp och dygdens lykta klar!

Far väl, du guda-vän och liuse morgonstiärna!
Tag nådigt af min band det lof dig alla ärpa,

Som evigt grönskas skall uppå din marmorgraf,
Och vida föras kring med nordske Habors staf!

En drotning bvilar här, i dygder utan like,

Ulrika, som vår kong och rike varit bull,

Hvars klara El å Nor ett lius i Glisis-moll, Till des all-rike få sin Ell af Gud all-rike.

Vare sagt!

XII: 5.

III.

En frögdefull hugkommelse

af det
frija Upsala Mötets lyckeliga slath,

då den stora
Jubelfest

af

Carl den elfte,

Sveriges, Göthes och Wendes konung,

sampt des böga föllje

fijrades med ett
Oförlikneligit Roligt Sinne

i Upsala
åbret effter Christi börd ett tusend sex hundrade

nittionde och tridie.

Ach säll, du nordske folk, vál dig, du Svia rijke!
Som bar en Carl till kung, en Carl förutan lijke

I öster och i norr, i väster och i sör,

Hvar man veet tala om de stora ting ban giör.
Ja, vill man see uppå och lijtet tänka effter
Des späda ungdoms tijd, när han tog an sitt scepter,

Så är det dyrbart nog, med hvad ett hjelte-mod

Han då med sine fåå har vågat lijf och blod. Ja, buru tapper han sig bafver vijst och vaker, Det vitna nogsamt oss de många store saker,

Som ban i krijget giordt och prijsas af hvar man,

Då han inom ett åbr tre stora fältslag van. Hvar til ey halp nån ståt, ey guld och många pengar, Ty dem man och väl fan, dock flera raska drängar,

Som sökte ey med guld, med silffver eller slijkt

Sin ovän gripa an, som androm väl är vigt. Men desse gåvo utb hvad här i krig plär vanka, Bland dunder, krut och lod, sampt spjut och svärden blanka.

« FöregåendeFortsätt »