En Carl dem förde an; ty gick det också väl,
At af dess vederpart då mången blef hans träl,
Som dåck mång tusend stark kom hijt vårt land at härja,
Men fick ey annat här än hyra Charons färja.

Sij, såleds hielper Gud de sina ubr all nöd,
At intet skadar dem, ey sielfva elden röd.
Ja, fast han synes dem här stundom något plåga,
Så är det man at see hvad de i motgång dåga.

Men slijke ting i krijg! Hvad har man sedan sport?
Jo det, at han sitt land, som dock är mächta stort,
I sådant tillstånd brakt, at bättre ey kan vara,
Ty alla nu i fred här lefva uthan fahra.

Ja, freden är vist den, som Carl har giordt så stoor, När det uti hans siäl en rättvijs ifver boor, En ifver för all dygd, det allom väl behagar, En ifver för Guds ord, det se vij alla dagar, Ty ordet reent och klart uti des hela lan Nu läres, läses, skrifs och höres af hvar man. O, hvad lycksalig tijd: en tijd som aldrig vurit, Så länge Atland stått och Atlas himlen burit,

Ty nu har Manheim vårt en man, som blifvit är,
En Gud, en kong, en Carl, som omsorg för sig bär.
En Gud, en nådig Gud, som lofvar at sin ande
I Norden hvila skall och blifva i det lande,

I kimmer mörkret vårt, ty är upgångit sist
Det rätta hednas lius och vordet nu vår Christ.
Thor, Frigga, Oden sielf med all den satans lära
Måst vijka och förgås, ty ingen kan ju ähra

Två herrar på en tijd, at han den ena ey
Ju måste svara ja, den andra säja ney.
Så må då påfven gå och sig nu andra leja,
Som hafva meera guld at i hans skiärseld fäja.

Hos oss väl ymnogt fins sölf, kåppar, järn och sten,
Men det rår han ej med, som har så gambla ben.
Ty dygden är dock stoor mot guld fast något ringa
Och torde ubr det rum så påfv' som munckar tvinga,

Dem man dock lemna tör, hvad de ha dyrt betaalt,
Och oss ey tvinga af, hvad dem ey hålles faalt.
Men frögdoms nu fast meer, vij äre frij de bojor,
Och få här prisa Gud i våra egna kojor,

Som oss vår konung from vil unna uti ro,
Och få städz blifva ved den rätta christna tro.

Hvar til och halp kong Carl den nionde det mästa, I ty att Svia barn i tron sig måtte fästa,

Skref han ett möte uth, som var rätt myckit stort Och höltz vid Sala ström, all dygders öfningz ort. Fritt möte detta var, ty alla finge säja

Sin fria mening uth och ingens höghet väja.

När alla hafva då sin fria mening sagt,

Så hördes goda skiähl och togos grant i acht. Ehvem nu viste bäst sin ord med Guds bevijsa, Den måtte vitzord ha och alla honom prijsa,

Ja elliest hade ey på kräppel blifvit sluth, Om ey det goda stått, det onda tagits uth. De man af Strängnäs stift här gingo rätta vägen Til alt hvad frågads dem, ty ingen fans förlägen. De liturgisters hoop ey kunde svara på,

Hrad helst dem stältes för, men sökte unnan gå.
Det endast vunno de, at ingen mer dem trodde;
Ty gåfvo de nu kiöp, som förr så väl här trodde,
Till fögo föllo de och beddes nåd och frijd,

Ja, sökte endast nu en Gud och konung blijd.
Ett hundrad åhr det är, sen samma ändring skedde;
Ty lofvom städse Gud, som oss den nåd då tedde!
Det är ju det vår kung med alfvar pekat på,
I opne brefvet, som han hafver låtit gå
Utöfver alt sitt land, så up- som stapel-städer,
Det alla denne fäst sku fira utan fläder.

Den söndag Esto mi en ingång blef dertill,

Och hafver det sig händt, som jag här qväda vill.

En ingång, säger jag, ty hela fästen svarat
Just mot den tijd som för det stora möte varat.
Så hafver konung Carl i nåder velat ha,
At alt här måtte gå ordentlig, väl och bra.
Först varom vij i hop i kyrkan, Gudh at ähra,
Som hulpit oss så väl från påfvens list och lära.

(Oeh slöts predikan med: "O Gud, vi lofve tig.")

Med stycken och dunder
Här spelas straxt under
En skiön harmoni,

Trumpetter och pukor
Man lustigt och brukar
Af chorerna tri.

Jag kommer af vägen
Och blir heel förlägen

För dunder och skått,

Som voro mot hundra

Och månde starkt dundra

Alt medan man stått.

Ty skådpengar feeltes,

Men rijklig oss deeltes

Af silfver och gull,

Som vijsa att satan,
Den gambla Leviatan,
Nu ligger omkull.

Ty huru han bulrat
Sin böljor och kulrat

På skieppet, det ryckt,

Nu neder åth hällen,
Nu upför åth fällen,

Så är det dock trygt.

Så må vi dem glömma
Och aldrig förglömma

Hvad der uppå står.

Ty orden sielf tala

Om mötet i Sala

För hundrade år.

Om afton straxt tändes
Mång ljus, som då brändes
Till tusende falt,

I gluggar och fönster

Af åtskillig mönster,

Til mörkret blef alt.

Om måndagen kommer
Vår konung så frommer,
Bevekter af nijt.

Med honom dess jarlar,
Sampt andra bra karlar,

Som och komma bijt.

Så månde i gambla
Stor lär-saln sig sambla
Eu hoper med folck,

Och blef protocollet,
Som fordom var hållet,

Där läst utan tolek.

Om tisdan begyntes

Ett taal, oeh då syntes

Vår konung der stå,

Samt printzen, och vore

Med försten de store,

At höra der på.

Så månde orera

Profsorerna flera,

Hvar hade sin dag;

Den ena på Græska,

Den siste Hebræiska,
Ev utan behag.

Och bör man ey tijga,

Det flera heel vijga

Det giordt på latin;

Ty konungens öra

Här ville alt höra,

Han var ey ogin.

Man vil nu förgiäta

Den lofliga träta

Sist brachtes på bahn;

Vid slijk de bäst strijda,

Som åka och rijda

På ord äro vahn.

Med sådant nu dröjdes,

Och alla förnöjdes

Til fredagens ljus.

Då unga som gambla

Sig skyndat at sambla

Upp uti Gudz huus.

Och månde så fara

Med hela sin skara

Af slåttet här need

Vår konung den store.

Då mitt uti chore

De stältes i leed,

Som skulle nu blifva

Doctorer och drifva

Med ifver Gudz ord,

Ja städze och vandra

Som hrdar, för andra

Försvara hans biord.

De måste och väria,
At ingen må snäria

Det minsta des fåår;

För ulfven och vakta,
At han ey får slakta,

Hvar effter han går.

Alt medan det speelas
Slätt intet här feelas,

Som länder till ståth,

Ja, alla sig frögda
Sampt äro förnögda

Och glädias här åth.

Så börjer prädijka
För alla tillijka

En nijtälskand präst,

Som viste Gudz kyrcka

Med sådant då styrcka,

Som tiänte den bäst.

Sen söker och vinna

Åhörarnas sinne

Med zijrliga ord

Vår erkiebisp lärder,
Som är också värder

At föra Gudz hiord.