Näst honom begynner Ey mindre beröm. Sitt taal han så ökte At folket det löpte Här til som en ström. Ett måste ey glömmas, Men vijda berömmas Hvad cantzlern då giör: Med konungens minne Han fattar det sinne, Uhr stolen sig rör, För kongen han träder På trappan af bräder Med särdeles kryhet Han gifver dem frijbet Han vijste så böija, Nu sänckia, nu höja Sitt taal utan feel, Sin leder och foga Sampt ackta rätt noga Hvad honom stod väl. Sin miner at lindra, Hvad skulle och hindra En herre så vijs, Ja, tungan så röra, At hvem det fick höra Mått gie honom prijs. Här effter sig ställer Promotor, och fäller Ett ord eller två, Och såsom han finner, At tiden sig hinner, Så skyndar han på. Sin hattar de fingo At giöra en ed; På fingren och tvingar Nu vill man här spara På frågan, ty den Dem alla väl rörde, Fast orden dock förde För alla man en. När svaret var ute, Så månde väl sluta Den siste af dem, Som ödmjukt då tackar, För alla sig buckar. Nu fick man gå hem. Så tog det en ända, Ty måste ju lända Åt slåttet en gång. Där alla väl fägnar Som stadigt oss hägnar Vår nådige kung. Strax månde man kalla Doctorerna alla Till konungens bord, Då rector med flera Och fingo den ähra, Som anstalt var gjord. I salen den större, Bland andra man bad Och dem sittia neder, Af alt, som fans nödigt, Ja, såcker rätt nog; Af ändringar många På tornringar långa Så myckit man drog. Som värden var mächtig Bland många slags vijn, Som alla då nöte, Der voro och söte Som honnung af bijn. Nu ha vi där ätit Och icke förgiätit Att giöra godt måhl; Ty låtom oss sluta, Friskt dundra och skiuta För konungens skåhl. Bassister, altister, För eder ey brister, Ty siunger nu opp! Det var för vår konung, Men nu för vår konung, För bägge. Ja topp! Hey, pukor och trummor, Cornetter och sinkor, Til eder jag vinkar För konungens son. Bassuner, dulcianer Hvi går det så tort? För konungens dottrar Så drickom nu fort. Nu har jag min hyra; Doch vågar jag än. Ja denne för försten, För konungens vän. Än vill jag här dricka Om jag det och tåhl. För grefven doch giärna, Ty drickom hans skåhl! Jag täncker vij drömma, Sampt och cavaillerer, Med hvad som för mer är Ey blir det nån ända På skåblar, de sända Så tätt på hvaran. Den var för doctorer, Nu ehr professorer, Låt see hvem bäst kan! Än kommen här andra, At ingen må klandra, Det han ey fått nog! Uth sku vij dem tåga Af staden. Det tog. Nu blef man heel lustig Af safften så mustig, Och bäst som man satt, Så steg man från borden, Då hvar en är vorden Väl plägad. Gog natt! När lördan var inne, Vår konung heel fast, At reesa tilbaka Och söka sig maka, Som skedde med hast. Sen har man väl flera Som förr hört orera, Fast icke så nögd, Ty borta var kongen, Som giorde här mången Stor glädie och frögd. Den fäst nu är uthe; Ty bidiom til slutbe Af hierta och mun, At Gud vil oss vära För ond och falsk lära, Som är oss ey sun. Nu kommer iag igen uppå min förra stig. Så hugnar du ditt folek och hägnar dina städer Kong Gustaf och kong Carl, af allom hafva fått, Ty alla måste dö; men dö at man får lefva Ty lefve konung Carl, vår konung from och god, Mot kongen och hvar an, så få vi alla roo! Ja, söke hvar och en sin Gud och kong behaga, Så lärer honom då ondt samvet aldrig gnaga! J |