Sidor som bilder
PDF
ePub

Näst honom begynner
Promotor och vinner

Ey mindre beröm.
Sitt taal han så ökte
At folket det löpte

Här til som en ström.

Ett måste ey glömmas,
Men vijda berömmas

Hvad cantzlern då giör:
Med konungens minne
Han fattar det sinne,

Ubr stolen sig rör,

För kongen ban träder
På trappan af bräder

Ett steg eller tri,
Med särdeles kryhet
Han gifver dem frijbet

Doctorer at bli.

Han vijste så bõija,
Nu sänckia, nu böja

Sitt taal atan feel,
Sin leder och foga
Sampt ackta rätt noga

Hvad honom stod väl.

Sin miner at lindra,
Hvad skulle och bindra

En berre så vijs,
Ja, tungan så röra,
At hvem det fick höra

Mått gie honom prijs.

Här effter sig ställer
Promotor, ocb fäller

Ett ord eller två,
Och såsom han finner,
At tiden sig binner,

Så skyndar han på.

Sin hattar de fingo
På hufvud och gingo

At giöra en ed;
På fingren och tvingar
Han sedan dem ringar,

Det är så en sed.

Nu vill man bär spara
Hvad desse då svara

På frågan, ty den
Dem alla väl rörde,
Fast orden dock förde

För alla man en.

När svaret rar ute,
Så månde väl sluta

Den siste af dem,
Som ödmjukt då tackar,
För alla sig backar.

Nu fick man gå bem.

Så tog det en ända,
Ty måste ju lända

Åt slåttet en gång.
Där alla väl fägnar
Som stadigt oss bägnar

Vår nådige kung.

Strax månde man kalla
Doctorerna alla

Till konungens bord,
Då rector med flera
Och fingo den ähra,

Som anstalt var gjord.

I salen den större,
Der straxt utan förre

Bland andra man bad
Ocb dem sittia neder,
Hvar effter sin beder,

Af Upsala stad.

Af alt, som fans nödigt,
Här var öfverflödigt,

Ja, såcker rätt nog;
Af ändringar många
På tornringar långa

Så myckit man drog.

Som värden var mächtig
Vår måbltid och prächtig

Bland många slags vijn,
Som alla då nöte,
Der voro och söte

Som honnung af bijn.

Nu ha vi där ätit
Och icke förgiätit

Att giöra godt måbl;
Ty látom oss sluta,
Friskt dundra och skiuta

För konungens skåhl.

Bassister, altister,
För eder ey brister,

Ty siunger nu opp!
Det var för vår konung,
Men nu för vår konung,

För bägge. Ja topp!

Hey, pukor och trummor,
Och hvad som bäst brummar,

Lät böra ebrt don!
Cornetter och sinkor,
Til eder jag vinkar

För konungens son.

Bassuner, dulcianer
Jag eder och maner

Hvi går det så tort?
För konungens dottrar
Me'n vijnet det pottrar

Så drickom nu fort.

[merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][ocr errors]

När lördan var inne,
Så ran det i sione

Vår konung heel fast,
At reesa tilbaka
Och söka sig maka,

Som skedde med hast.

Sen bar man väl fera
Som förr bört orera,

Fast icke så nögd,
Ty borta var kongen,
Som giorde bär mången

Stor glädie och frögd.

Den fäst nu är uthe;
Ty bidiom til slutbe

Af bierta och mun,
At Gud vil oss vära
För ond och falsk lära,

Som är oss ey sun.

Nu kommer iag igen uppå min förra stig.

O nådigste konung!
Så hugnar du ditt folek och hägnar dina städer
Ocb får ey mindre prijs än såsom dina fäder,

Kong Gustaf och kong Carl, af allom bafva fått,

Som lefva än fast de bland döde fått sin lått.
Ty alla måste dö; men dö at man får lefva
I allas minne säll, therefter bör man sträfva.

Sij, detta lär du få, o store konung vår,

Doch spare Gudb ditt lijf ännu i många åbr, At grönska må din stamm och skiuta goda grenar, Som Svea land så väl som du, vår Herkol, menar.

Ty lefve konung Carl, vår konung from och god,

At oss ey brista må en konung af hans blod! Ja, blomstre kongens buus så berligt i sitt rijke, At alt folk säija må: Hvar får man Sverjes lijke?

Ja, lefve nu alt folk i lydna och i tro

Mot kongen och hvar an, så få vi alla roo! Ja, söke hvar och en sin Gud och kong bebaga, Så lärer bonom då ondt samvet aldrig goaga!

« FöregåendeFortsätt »