Näst honom begynner
Promotor och vinner

Ey mindre beröm.

Sitt taal han så ökte

At folket det löpte

Här til som en ström.

Ett måste ey glömmas,

Men vijda berömmas

Hvad cantzlern då giör:

Med konungens minne

Han fattar det sinne,

Uhr stolen sig rör,

För kongen han träder

På trappan af bräder
Ett steg eller tri,

Med särdeles kryhet

Han gifver dem frijbet
Doctorer at bli.

Han vijste så böija,

Nu sänckia, nu höja

Sitt taal utan feel,

Sin leder och foga

Sampt ackta rätt noga

Hvad honom stod väl.

Sin miner at lindra,

Hvad skulle och hindra

En herre så vijs,

Ja, tungan så röra,

At hvem det fick höra

Mått gie honom prijs.

Här effter sig ställer

Promotor, och fäller

Ett ord eller två,

Och såsom han finner,

At tiden sig hinner,

Så skyndar han på.

Sin hattar de fingo
På hufvud och gingo

At giöra en ed;

På fingren och tvingar
Han sedan dem ringar,
Det är så en sed.

Nu vill man här spara
Hvad desse då svara

På frågan, ty den

Dem alla väl rörde,

Fast orden dock förde

För alla man en.

När svaret var ute,

Så månde väl sluta

Den siste af dem,

Som ödmjukt då tackar,

För alla sig buckar.

Nu fick man gå hem.

Så tog det en ända,

Ty måste ju lända

Åt slåttet en gång.

Där alla väl fägnar

Som stadigt oss hägnar

Vår nådige kung.

Strax månde man kalla

Doctorerna alla

Till konungens bord,

Då rector med flera

Och fingo den ähra,

Som anstalt var gjord.

I salen den större,
Der straxt utan förre

Bland andra man bad

Och dem sittia neder,
Hvar effter sin heder,
Af Upsala stad.

Af alt, som fans nödigt,
Här var öfverflödigt,

Ja, såcker rätt nog;

Af ändringar många

På tornringar långa

Så myckit man drog.

Som värden var mächtig
Vår måbltid och prächtig

Bland många slags vijn,

Som alla då nöte,

Der voro och söte

Som honnung af bijn.

Nu ha vi där ätit

Och icke förgiätit

Att giöra godt måhl;

Ty låtom oss sluta,

Friskt dundra och skiuta

För konungens skåhl.

Bassister, altister,

För eder ey brister,

Ty siunger nu opp!

Det var för vår konung,

Men nu för vår konung,

För bägge. Ja topp!

Hey, pukor och trummor,
Och hvad som bäst brummar,
Lät höra ehrt don!

Cornetter och sinkor,

Til eder jag vinkar

För konungens son.

Bassuner, dulcianer
Jag eder och maner

Hvi går det så tort?

För konungens dottrar
Me'n vijnet det pottrar

Så drickom nu fort.

Nu har jag min hyra;
En skål eller fyra

Doch vågar jag än.

Ja denne för försten,
Så släcker jag törsten

För konungens vän.

Än vill jag här dricka
En skål rätt till pricka,

Om jag det och tåhl.

För grefven doch giärna,
Som är oss en stiärna,

Ty drickom hans skåhl!

Jag täncker vij drömma,
Ey få vij här glömma
De kongliga råd,

Sampt och cavaillerer,

Med hvad som för mer är
Och kallas: er nåd.

Ey blir det nån ända

På skåblar, de sända

Så tätt på hvaran.

Den var för doctorer,

Nu ehr professorer,

Låt see hvem bäst kan!

Än kommen här andra,

At ingen må klandra,

Det han ey fått nog!

Uth sku vij dem tåga
För höga och låga

Af staden. Det tog.

Nu blef man heel lustig

Af safften så mustig,

Och bäst som man satt,

Så steg man från borden,

Då hvar en är vorden

Väl plägad. Gog natt!

När lördan var inne,
Så ran det i sinne

Vår konung heel fast,

At reesa tilbaka

Och söka sig maka,

Som skedde med hast.

Sen har man väl flera

Som förr hört orera,

Fast icke så nögd,

Ty borta var kongen,

Som giorde här mången

Stor glädie och frögd.

Den fäst nu är uthe;

Ty bidiom til slutbe

Af hierta och mun,

At Gud vil oss vära

För ond och falsk lära,

Som är oss ey sun.

Nu kommer iag igen uppå min förra stig.
O nådigste konung!

Så hugnar du ditt folek och hägnar dina städer
Och får ey mindre prijs än såsom dina fäder,

Kong Gustaf och kong Carl, af allom hafva fått,
Som lefva än fast de bland döde fått sin lått.

Ty alla måste dö; men dö at man får lefva
I allas minne säll, therefter bör man sträfva.
Sij, detta lär du få, o store konung vår,
Doch spare Gudh ditt lijf ännu i många åbr,
At grönska må din stamm och skiuta goda grenar,
Som Svea land så väl som du, vår Herkol, menar.

Ty lefve konung Carl, vår konung from och god,
At oss ey brista må en konung af hans blod!
Ja, blomstre kongens huus så herligt i sitt rijke,
At alt folk säija må: Hvar får man Sverjes lijke?
Ja, lefve nu alt folk i lydna och i tro

Mot kongen och hvar an, så få vi alla roo! Ja, söke hvar och en sin Gud och kong behaga, Så lärer honom då ondt samvet aldrig gnaga!

J