All dygd här växe till som gräs i dalar grönt, Det önskar troligt den, som meer ey önska kan, Säll blifve din boning! IV. (Dedikation af Laponia Illustrata.) I. Den stormägtigste konung Konung Carl then tolfte, Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Storfurste til Finland, Hertig uthi Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Bremen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, Furste til Rügen, Herre öfver Ingermanland och Wismar, så och Pfaltz-grefve vidh Rhein i Beyern, til Jülich, Cleve och Bergen Hertig, etc. Min allernådigste konung och herre. Från Nordan kommer gull, then store Gudh til ähra! Så qvad i fordom tid en vis och helig man, Hvars qvad och lära lär nog vara viss och san; Fast jagh nu ther ifrån ej hafer gull at bära. Jagh sökte intet gull; men diur och örter rara: Men hvad! Vil jag med slikt så vigtig ting förstöra, Och tröttas icke dock sielf uthi fält at gå, Ther man ej annat får, än skott och dunder höra? Hvad gälla musa ther? Ty under skott och dunder Så går thet i gemen. Men en försichtig konung, Thet loford måste er, o store konung, gifas: Om boklig konsters drift har varit nu så öm, Ty här på Sala högd gå vallebarnen alla Med späda lamen än i ro för ulf och biörn, För lejon, räf och lo, för drake och för örn. The flydde alla bort, när Carl begynte skalla. Så at thes herdar nu som för i säfen tiocka, Få skära pipor nog och spela för sin Pan, Then ene på en grof, then andre på en gran: Som diuren äro til, och herden them kan locka. Och när ett rike har så hull och nådig fader, Så stor i råd och dåd, förstånd och hielte mod; Långt mindre kostar dock (fast jag mig nog bemödat) Men thet bör qvädas om: ty Carl then elfte vinner Och störst af alt hvad Carl är nämnt och nämnas lär Från hedenhös och thit, som effterverden hinner. Ty bör med rätta er then spiran ny uhr Norden, En ringa skiänck! Dock af mig ringa största gåfa, Hvars blomma lik en hielm så gul som gullet lyser, Så lef, o sägersäll! Lef säll i långa tider! I hiertat önskar mer, än slöa pennan skrifer, Stormägtigste allernådigste konung, Underdånigste och tropligtigste tienare och undersåte II. Gunstige läsare. Var gunstig i tin dom om thenna Lapska resa, Then jag har lappat hop, och sielf ej hullit värd Ett folk jag qväda vill, thet folk för folk ej hullit, Men har i sanning dock sig mera folklikt vijst, Ett folk, som bor i tiäll, bland stora fiäll och skogar, Som flyttar af och an och följer solen åth, Trygt, rättvijst, fridsamt, kyskt, förutban prål och ståt, Tål hetta, hunger, kiöld, alt nögdt, som lyckan fogar. Här med vil jag tig ro, fast thet så väl ej låter, At jag then resan för i liuset icke gifit, Är Tage-floden skull, som fugtar ej vårt land, Och Mälarn, som ej mal af Ganges gula sand, Then elljest ymnigt nog kring vida verden drifit. Thet lilla, som jag fått uhr slika schöna strömer, Men tu, som tadlar alt, kom hit, lät tigh behaga At se the fiäll och bärg, the skogar, träsk och haf, Som mig så sedt och mödt! Skrif sedan på min graf, Om jag och mödan spardt och gifit segn för saga! XII: 6. |