Sidor som bilder
PDF
ePub

All dygd här växe till som gräs i dalar grönt,

Och tänke hvar en blij, som han här lefver, lönt!
Ja, lefve Svea barn, så väl som man vil önska,
Så lärer Sverje vårt i evig tijder grönska!

Det önskar troligt den, som meer ey önska kan,
Dock önskar det här til sin önskan blifva san.

Säll blifve din boning!

IV.

(Dedikation af Laponia Mustrata.)

I.

Den stormagtigste konung

och herre,

Konung Carl then tolfte, Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Storfurste til Finland, Hertig uthi Skåne, Estland, Liland, Carelen, Bremen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, Furste til Rügen, Herre öfver Ingermanland och Wismar, så och Pfaltz-grefve vidh Rhein i Beyern, til

Jülich, Cleve och Bergen

Hertig, etc.

Min aller nådigste konung och herre. Från Nordan kommer gull, then store Gudh til ábra!

Så qvad i fordom tid en vis och belig man,

Hvars qvad och lära lär nog vara viss och san; Fast jagh nu ther ifrån ej hafer gull at bära.

Jagh sökte intet gull; men diur och örter rara:

Som nu och bäras fram från Nora Gläsis vall,

Ther skogar, slätter, fall, samt branta vatufall, Med siöar ymssa om i pärlefloder klara.

Men hvad! Vil jag med slikt så vigtig ting förstöra,

Som eder majestet nu bar at täncka på,

Och tröttas icke dock sielf uthi fält at gå,
Ther man ej annat får, än skott och dender höra?

Hvad gälla musä ther? Ty under skott och dunder

I krig och örlogz tid har Mars at säja mäst:

Tå lämnar smeden stäet, och skomarn lask och läst, Från gården bonden går, all handel ligger under.

Så går thet i gemen.

Men en försichtig konung,
Han täncker och i krig på landetz frid och ro,

At vackra konster i hans rike måge gro,
Och binen tå som bäst ubr malört draga honung.

Thet loford måste er, o store konung, gifas:

At eder majestet, til evigt ert beröm,

Om boklig konsters drift har varit nu så öm, At the i största krig med största frid få drifas.

Ty här på Sala högd gå vallebarnen alla

Med späda lamen än i ro för ulf och björn,

För lejon, räf och lo, för drake och för örn. The flydde alla bort, när Carl begynte skalla.

Så at thes berdar nu som för i säfen tjocka,

Få skära pipor nog och spela för sin Pan,

Then ene på en grof, then andre på en gran: Som diuren äro til, och berden them kan locka.

Och när ett rike bar så bull och dådig fader,

Så stor i råd och dåd, förstånd och hielte mod;

Ho är som icke tå vill våga lif och blod?
Ja, alt bvad man förmår, af biertat äntå glader.

Långt mindre kostar dock (fast jag mig nog bemödat)

Thet Lapvärck, som bär lägz för edra fötter ner.

O allerstörste kung, som verdens sista ser,
Er berfar var tbet tänckt, then Öde ödt oeb dödat.

Men tbet bör qvädas om: ty Carl then elfte vinner

Nytt lif uthi sio son, som Carl then tolfte är,

Ocb störst af alt hvad Carl är nämnt och nämnas lär Från hedenbös och thit, som effterverden hinner.

Ty bör med rätta er tben spiran ny ubr Norden,

Som Lule strand har gömt i många, många åhr.

Tag benne nådigt up! Ty thenna spiran spår Åtb store konung Carl en större magt på jorden.

En ringa skiänck! Dock af mig ringa största gåfa,

Som tienar bäst vår kong. Ty norska spiran gör,

At ho som konung Carl i verden vördas bör, Then måste honom och för thenna spiran lofa,

Hvars blomma lik en bielm så gul som gullet lyser,

Med blek och blodig mun samt blod bestänkta blad,

Som märka Düna slag och Narva blode-bad, För dem Augustus än och Cæsar svåra ryser.

Så lef, o sägersäll! Lef säll i långa tider!

Gud styrcke eder arm, er fiend til at slå,

Och låte Carl på Carl en Carl i Sverje rå, Så länge Carels vagn sig kring i Norden vrider!

I biertat önskar mer, än slöa pennan skrifer,

Er böga kunga dyrdz jag allerringste träl,

Som gärna ofrar up min anda, lif och sial,
Til Gudz och eder tienst. Thervid jag dör och blifer

Stormägtigste allerdådigste konung,

Eders kongl. majestetz Underdånigste och tropligtigste tienare och undersåte

Olof Rudbeck sonen.

II.

Gunstige läsare.

Var gunstig i tin dom om tbenna Lapska resa,

Then jag har lappat bop, och sielf ej hullit värd

En olärd låta se, fast mindre någon lärd, Ther lärde icke sökt, hvad olärdt är få läsa.

Ett folk jag qväda vill, thet folk för folk ej hullit,

Så ringa hafer thet i fästas ögon lyst,

Men bar i sanning dock sig mera folklikt vijst, Än månge som för folk hos alla folk ha gullit

.

Ett folk, som bor i tjäll, bland stora fiäll och skogar,

Som flyttar af och an och fölljer solen åth,

Trygt, rättvijst, fridsamt, kyskt, föruthan prål och ståt, Tål betta, hunger, kiöld, alt nögdt, som lyckan fogar.

Här med vil jag tig ro, fast thet så väl ej låter,

Som siunga om Paris, Rom, Londen, Amsterdam.

Bland gammalt får tu nytt, här komma gåtor fram Om kerferhund och karn, som giordt så mången våter.

At jag then resan för i liuset icke gifit,

Är Tage-floden skull, som fugtar ej vårt land,

Och Mälarn, som ej mal af Ganges gula sand, Then elljest ymnigt nog kring vida verden drift.

Tbet lilla, som jag fått uhr slika schöna strömer,

Thet vågas nu uppå then Lape-resan här,

Som jag med fara nog, bekymmer och besvär, Nog hastigt hafer giordt, dock ej så hastigt glömer.

Men tu, som tadlar alt, kom hit, lät tigh behaga

At se the fiäll och bärg, the skogar, träsk och haf,

Som mig så sedt och mödt! Skrif sedan på min graf, Om jag och mödan spardt och gifit segn för saga!

XII: 6.

« FöregåendeFortsätt »