Sidor som bilder
PDF
ePub

All dygd här växe till som gräs i dalar grönt,
Och tänke hvar en blij, som han här lefver, lönt!
Ja, lefve Svea barn, så väl som man vil önska,
Så lärer Sverje vårt i evig tijder grönska!

Det önskar troligt den, som meer ey önska kan,
Dock önskar det här til sin önskan blifva san.

Säll blifve din boning!

IV.

(Dedikation af Laponia Illustrata.)

I.

Den

stormägtigste konung
och herre,

Konung Carl then tolfte,

Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Storfurste til Finland, Hertig uthi Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Bremen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, Furste til Rügen, Herre öfver Ingermanland och Wismar, så och Pfaltz-grefve vidh Rhein i Beyern, til Jülich, Cleve och Bergen Hertig, etc.

Min allernådigste konung och herre. Från Nordan kommer gull, then store Gudh til ähra! Så qvad i fordom tid en vis och helig man, Hvars qvad och lära lär nog vara viss och san; Fast jagh nu ther ifrån ej hafer gull at bära.

Jagh sökte intet gull; men diur och örter rara:
Som nu och bäras fram från Nora Gläsis vall,
Ther skogar, slätter, fiäll, samt branta vatufall,
Med siöar ymssa om i pärlefloder klara.

Men hvad! Vil jag med slikt så vigtig ting förstöra,
Som eder majestet nu har at täncka på,

Och tröttas icke dock sielf uthi fält at gå,

Ther man ej annat får, än skott och dunder höra?

Hvad gälla musa ther? Ty under skott och dunder
I krig och örlogz tid har Mars at säja mäst:
Tå lämnar smeden stået, och skomarn lask och läst,
Från gården bonden går, all handel ligger under.

Så går thet i gemen. Men en försichtig konung,
Han täncker och i krig på landetz frid och ro,
At vackra konster i hans rike måge gro,
Och binen tå som bäst uhr malört draga honung.

Thet loford måste er, o store konung, gifas:
At eder majestet, til evigt ert beröm,

Om boklig konsters drift har varit nu så öm,
At the i största krig med största frid få drifas.

Ty här på Sala högd gå vallebarnen alla

Med späda lamen än i ro för ulf och biörn, För lejon, räf och lo, för drake och för örn. The flydde alla bort, när Carl begynte skalla.

Så at thes herdar nu som för i säfen tiocka,

Få skära pipor nog och spela för sin Pan, Then ene på en grof, then andre på en gran: Som diuren äro til, och herden them kan locka.

Och när ett rike har så hull och nådig fader,

Så stor i råd och dåd, förstånd och hielte mod;
Ho är som icke tå vill våga lif och blod?
Ja, alt hvad man förmår, af hiertat äntå glader.

Långt mindre kostar dock (fast jag mig nog bemödat)
Thet Lapvärck, som här lägz för edra fötter ner.
O allerstörste kung, som verdens sista ser,
Er herfar var thet tänckt, then Öde ödt oeh dödat.

Men thet bör qvädas om: ty Carl then elfte vinner
Nytt lif uthi sin son, som Carl then tolfte är,

Och störst af alt hvad Carl är nämnt och nämnas lär Från hedenhös och thit, som effterverden hinner.

Ty bör med rätta er then spiran ny uhr Norden,
Som Lule strand har gömt i många, många åhr.
Tag henne nådigt up! Ty thenna spiran spår
Åth store konung Carl en större magt på jorden.

En ringa skiänck! Dock af mig ringa största gåfa,
Som tienar bäst vår kong. Ty norska spiran gör,
At ho som konung Carl i verden vördas hör,
Then måste honom och för thenna spiran lofa,

Hvars blomma lik en hielm så gul som gullet lyser,
Med blek och blodig mun samt blod bestänkta blad,
Som märka Düna slag och Narva blode-bad,
För dem Augustus än och Cæsar svåra ryser.

Så lef, o sägersäll! Lef säll i långa tider!
Gud styrcke eder arm, er fiend til at slå,
Och låte Carl på Carl en Carl i Sverje rå,
Så länge Carels vagn sig kring i Norden vrider!

I hiertat önskar mer, än slöa pennan skrifer,
Er höga kunga dyrdz jag allerringste träl,
Som gärna ofrar up min anda, lif och siäl,
Til Gudz och eder tienst. Thervid jag dör och blifer

Stormägtigste allernådigste konung,
Eders kongl. majestetz

Underdånigste och tropligtigste tienare och undersåte
Olof Rudbeck sonen.

II.

Gunstige läsare.

Var gunstig i tin dom om thenna Lapska resa,

Then jag har lappat hop, och sielf ej hullit värd
En olärd låta se, fast mindre någon lärd,
Ther lärde icke sökt, hvad olärdt är få läsa.

Ett folk jag qväda vill, thet folk för folk ej hullit,
Så ringa hafer thet i flästas ögon lyst,

Men har i sanning dock sig mera folklikt vijst,
Än månge som för folk hos alla folk ha gullit.

Ett folk, som bor i tiäll, bland stora fiäll och skogar, Som flyttar af och an och följer solen åth,

Trygt, rättvijst, fridsamt, kyskt, förutban prål och ståt, Tål hetta, hunger, kiöld, alt nögdt, som lyckan fogar.

Här med vil jag tig ro, fast thet så väl ej låter,
Som siunga om Paris, Rom, Londen, Amsterdam.
Bland gammalt får tu nytt, här komma gåtor fram
Om kerferhund och karn, som giordt så mången våter.

At jag then resan för i liuset icke gifit,

Är Tage-floden skull, som fugtar ej vårt land, Och Mälarn, som ej mal af Ganges gula sand, Then elljest ymnigt nog kring vida verden drifit.

Thet lilla, som jag fått uhr slika schöna strömer,
Thet vågas nu uppå then Lape-resan här,
Som jag med fara nog, bekymmer och besvär,
Nog hastigt hafer giordt, dock ej så hastigt glömer.

Men tu, som tadlar alt, kom hit, lät tigh behaga

At se the fiäll och bärg, the skogar, träsk och haf, Som mig så sedt och mödt! Skrif sedan på min graf, Om jag och mödan spardt och gifit segn för saga!

XII: 6.

« FöregåendeFortsätt »