Hvad gälla musä ther? Ty under skott och dunder

I krig och örlogz tid har Mars at säja måst:

Tå lämnar smeden stâet, och skomarn lask och låst, Från gården bonden går, all handel ligger under.

Så går thet i gemen. Men en försichtig konung,
Han täncker och i krig på. landetz frid och ro,
At vackra konster i hans rike måge gro,

Och binen tå som bäst uhr malört draga honung.

Thet loford måste er, o store konung, gifas:

At oder majestet, til evigt ert beröm,

Om boklíg konsters drift har varit nu så öm, At the i största krig med största frid få drifas.

Så at thes herdar nu som för i säfen tiocka,
Få skära pipor nog och spela för sin Pan,
Then ene på en grof, then andre på en gran:

Som diuren äro til, och herden them kan locka.

Och när ett rike har så. hull och nådig fader,
Så stor i råd och dåd, förstånd och hielte mod;
Ho är som icke tå vill våga lif och blod?

Ja, alt hvad man förmår, af hiertat äntå glader.

Men thet bör qvädas om: ty Carl then elfte vinner
Nytt lif uthi sin son, som Carl then tolfte är,
Och störst af alt hvad Carl är nämnt och nämnas lär
Från hedenhöa och thit, som effterverden hinner.

Här med vil jag tig ro, fast thet så väl ej låter,
Som siunga om Paris, Rom, Londen, Amsterdam.
Bland gammalt får tu nytt, här komma gåtor fram
Om kerferhund och karn, som giordt så mången våter.

Thet lilla, som jag fått uhr slika schöna strömer,
Thet vägas nu uppå then Lape-resan här,
Som jag med fara nog, bekymmer och besvär,

Nog hastigt hafer giordt, dock ej så hastigt glömer.