Sidor som bilder
PDF
ePub

V.

(Ur Laponia Illustrata.)

I.

(Om Cerberus.)

I Okeån ey fins, ey eller uppå jorden,

I lufften är han och än aldrig lyffter vorden,

Men i sitt läge lagd, en glupsk och faslig bund,
Som skäller natt och dag, och sofer ingen blund.

Har och hafft orsak nog i thenna höst at skälla,
Up-på the vänetmän, som velat honom gälla

Och hade stoppat til hans svalg och halsar tri,
Ther han sig ey med våld snart skakat lös och fri.

Två gånger har jag i hans svalg och strupe varit,
Och hade tå full-när then sista färden farit,

Ty bad ey skiutet mitt så hastigt i ett lopp

Tå skuttat uhr hans svalg, had han mig svulgit opp.

II.

(Vid Harnäs, på gränsen emellan Upland och Gestrikland.)

Här hörer Upland up, som yperst uthaf alla
I Norden varit har, hvars ypna guda-sal,
Rättrådighet och magt, samt öfer-kunga val
Thet i then höghet satt, at öfer alt befalla,

Så at om jag thes lof, thes guda ätt och heder,
Dygd, tapperhet och mod här ville siunga uth,
Så blefe för up-på mitt lif och lefnad sluth,
Än jag väl sätta hint thes minsta ähre-ceder.

Ty förer Upland rätt ett äple i sitt vapen,
Ther med at peka på then lilla verd och stam,
Af bvilcken effter hand then större kommit fram,
I öster, vester, sör, och in til norre stapen.

VI.

(Dedikation af Specimen usus linguæ gothicæ.)

Den

stormägtigste konung
och herre,

Konung Carl then tolfte,

Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Storfurste til Finland, Hertig uthi Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Bremen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, Furste til Rügen, Herre öfver Ingermanland och Wismar, så och Pfaltz-grefve vidh Rhein i Beyern, til Jülich, Cleve och Bergen Hertig, etc.

Min allernådigste konung och herre.

Store konung! store skänker lika stora berrar väl; Dock har och en ringa gåfa, gifen af en trogen träl, Större nåd här ofta vunnit, än the stoltas rika håfor, Ja, et godt och ödmjukt hierta gullit mer än största gåfor. Åth ers majestet en spira*) förde jag från Lape-land, (För en sexton åhr tilbaka,) gullik, litet röd ibland. Thenna sändes in i Poland. Om hon ther sin herra hunnit, Har jag sedan ei fåt veta. Är dock vist, at jag then funnit. Sedan hafa mina tankar gått til söder ifrån norr,

Samt til öster och til vester, innan jag kom rätt på sporr Af the ting, som länge legat uthi tiockast mörker dolde, Eller och i liuset dragne, falske, för the rätta solde.

Älsta språket är hebræiskan, hvilket ingen neka bör, Som i sig har någon kärlek til Guds ord, som hon oss för. Guds förbund thet nya hafer græskan äfen grundrikt fattat Och oss lämnat alt hvad Herren til vår säld har nödigt skatat,

*) Sceptrum Carolinum.

Ty kan frågas: hvad är göthskan (fast än et urgamalt språk) Nu oss nödig mer än lapska, uthan blott et hufudbråk? Hon ju inga städer bygger, kan och inga pengar skaffa, Säja the, som intet göra, men ens annars gärna klaffa. Dyre konung! hvad som göthskan har för nytta, skönjes klart Af thet lilla som här vises ty thet mera har jag spart Til thet stora hufudvärket bvarest finnas många saker, Som bevisa, at en lekman för Guds ord och varit vaker. Göther för jag up til China, ungrar til vår finska skär, Inder åter bit til Norden, och hvad mer för folk thet är: Engelsmän, fransoser, välskar, tyskar, valler, skottar, spanska, Græker, copter, turkar, ryssar, finnar, slavar, lapar, danska,

[ocr errors]

Hvilke alle måste jaka: Habor*) är med Hebær slägt. Och hvad Hebær har förborgat, thet har Habor nu up täkt. Ty af göthskan får hebræiskan bär igen sin forna heder; Mera: när hos bägge rönes varit lika språk och seder. En otrolig samanstämning är emellan bägge två Uthi ord och sätt at tala; konsten är alt hitta på. Rätta nyckeln åth them finna hafer varit största möda: Ja, för mångom så omöjligt, som at väcka up the döda. Sanning blifer altid sanning, kan väl aldrig vändas om, Fast hon nog obemult lider uthaf them, som här slå bom. Hos ers majestet ty sökes (såsom konung för the göther) Et försvar af rätt och sanning emot alt hvad henne möter. Ty fast sanning vär sig sielfan, tarfar hon dock landsens far, Hälst en sådan som kong Carel, och så stark som Starkot var, Hvilken, dödad, efter döden lika fullt sin banman dödar, Visar så, hur fåfängt orätt rätt oöfervinlig mödar.

Tag ty nådigt, nådigst herre, thetta lilla profet opp! Kasta icke thet å sida! Ty jag har thet fasta hopp, At, om thetta väl behagar, skola åhrlig större skrifter, Om man lefer, evigt lifa edra dater och bedrifter.

Tiger nu med mina blomor, hvilka konsten målat så, At, om luften stått til träffa, skulle knapt naturen rå Så the Svea foglars bilder, hvilke, öfer fyra hundra, På sig sielf, sit lag och lynne, som the lefde, stå och undra. Herre, tag ej til misstycke, om jag talar än en gång! Hiertat blöder. Får jag säjat, sluter jag förnögd min sång. Herren leder kongars hiertan såsom vatubäckar rena; Herre konung, spar er sielfan! Er person är oss allena

*) Habor var en de första och största götha konungar.

Ju fast mera angelägen, än som tijotusend män; Mer: ty oss vår David hafer ingen Salmon lämnat än. Store hielte! tiden lider, kraften minskas, åhren komma, Landet sörjer, ser allenast starka knoppar, vacker blomma, Väntar frugten. Herren gife, snart tå lyste up then dag! Huru skulle Svea barnen frögdas uthan hof och lag Och i glädje samanstäma, evig fred och lycka önska Öfer Carl och Carlar flera, at the stadigt måtte grönska! At min önskan må fullbordas, höre Gud, som alting gör! Är med oaflåtlig vördnad samme nu som altid för

Stormägtigste allernådigste konung
Eders Kongl. Majestets

Upsala den 15 Maij

1717.

Underdånigste och troplichtigste

undersåte och tienare

Olof Rudbeck, sonen.

« FöregåendeFortsätt »