VII. Sorge-qväde öfer then stormägtigste konung, Konung Carl then tolfte, Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Storfurste til Finland, Hertig uthi Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Bremen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, Furste til Rügen, Herre öfver Ingermanland och Wismar, så och Pfaltz-grefve vidh Rhein i Beyern, til Jülich, Cleve och Bergen sungit uthi Upsala Academie åhr 1719 den 27 Februarii af Olof Rudbeck, sonen. Then stormägtigsta allernådigsta drotning, Drotning Ulrika Eleonora, Sveriges, Göthes och Wändes drotning, stor-furstinna til Finland, hertiginna uthi Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, furstinna til Rügen, fru öfver Ingermanland och Wissmar, så ock pfaltz-grefvinna vid Rhein i Beijern, til Jülich, Cleve och Bergen hertiginna; landgrefvinna och arf-princessa til Hessen, furstinna til Hirschfeldt, grefvinna til Catzen-Ellnbogen, Dietz, Ziegenheim, Nidda och Schaumburg, etc. Min allernådigsta drotning. Här är then sista tienst, o stora landzens moder! I lifet vurit stor, och stor uthi sin död. Tag nådigst up min sång, var mig så nådig droning, Som här två kongar sedt, men drotningar nu tre. Tu hufud för then hop, här kallad vis och lärd, I flere uthaf stånd, som kunnen vara här, Sampt skeppen lag och rätt; och then som andlig är; I lius, som duble mer för edra makar lysen Samt smärre tänden opp, them i er omkretz hysen; I glindrand strimor, som vid skogen nedre stå, Ja hvar och en, som hör min sorg- och klago-digt, Och visar mot sin kong sin underdånigst pligt: Er alla beder jag, så högre såsom lägre, At I med tolamod mig höra icke vägre. För tvenne mindre än tu tiog af hela vintrar Här lyste up en sol, hvars skien nu jorden hindrar, Printz Carl, I måtten tro, then samma solen vara, Satt under Nordens hielm, han fick alt vackert lära, En stor och andlig man, en öferst öfer präster, Ty kan en rättsint ej prinz Carl thet lof betaga, The honom nämre kändt och stadigt vurit hos, Ett vedertekn stort och säkrast efter-döme Som Carl til verden kom vid storm och stort o-väder, En Carl ty qväder jag, en Carl med karla-sinne, Och mer än någon karl i många manna minne: Kong Carl then tolfte sielf är then jag qvåda vil, At görat med beskied, o Gud, gif nåden til! At värdigt tala om så stora män och herrar, Men om man blandar in, nu sorg, nu åter hugna, På örlig, buller, krig en önsklig ro och frid, I Canaan så flöt nog honing uth af binen, Men i thet ställe få vi svenske mera läska Som svager forssar starkt af smälter sniö och is, I medlertid kan jag dock icke tiga stilla, Thet nu tycks tiena bäst. Hvar fogel har sit näf, O store herre Gud, lär mig tå verser göra Dock önskar hitta på hvad han för Odin spelte, O, at han stege up! Ty här behöfs en tunga, The dater, som ännu ej någon större visat: Ty fast än Hercol för tolf stora prof är känder, Som tolf nu vurit jämt ett heligt tal i Norden, Så har och Sverie med then tolfte mera misst. |