VII.

Sorge-qväde

öfer

then stormägtigste konung,

Konung

Carl then tolfte,

Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Storfurste til Finland, Hertig uthi Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Bremen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, Furste til Rügen, Herre öfver Ingermanland och Wismar, så och Pfaltz-grefve vidh Rhein i Beyern, til

Jülich, Cleve och Bergen
Hertig, etc.

sungit uthi

Upsala Academie

åhr 1719 den 27 Februarii

af

Olof Rudbeck, sonen.

Then

stormägtigsta allernådigsta drotning,

Drotning Ulrika Eleonora,

Sveriges, Göthes och Wändes drotning, stor-furstinna til Finland, hertiginna uthi Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, furstinna til Rügen, fru öfver Ingermanland och Wissmar, så ock pfaltz-grefvinna vid Rhein i Beijern, til Jülich, Cleve och Bergen hertiginna; landgrefvinna och arf-princessa til Hessen, furstinna til Hirschfeldt, grefvinna til Catzen-Ellnbogen, Dietz, Ziegenheim,

Nidda och Schaumburg, etc.

Min allernådigsta drotning.

Här är then sista tienst, o stora landzens moder!
Som kunnat visas er högst-salig herre broder,
Then tolfte konung Carl, som aktat ingen nöd,

I lifet vurit stor, och stor uthi sin död.

Tag nådigst up min sång, var mig så nådig droning,
Som jag för eder haft en stor och nådig koning.
Så kan, när Gudi täks, jag fara uthi fre,

Som här två kongar sedt, men drotningar nu tre.

Tu hufud för then hop, här kallad vis och lärd,
Som sådan styrsel väl at föra hålles värd;
I, som för lärdom er förtienen namn af fäder;
I ädle uthaf ätt, som vett och vapen kläder;

I flere uthaf stånd, som kunnen vara här,

Sampt skeppen lag och rätt; och then som andlig är; I lius, som duble mer för edra makar lysen Samt smärre tänden opp, them i er omkretz hysen;

I glindrand strimor, som vid skogen nedre stå,
Men för ert rena lius bordt högre himmel nå;
Tu ungdoms blomma täck, som hug och åtrå visar
Til alt hvad dygdigt är, samt siäl och sinne spisar;

Ja hvar och en, som hör min sorg- och klago-digt, Och visar mot sin kong sin underdånigst pligt: Er alla beder jag, så högre såsom lägre,

At I med tolamod mig höra icke vägre.

För tvenne mindre än tu tiog af hela vintrar

Här lyste up en sol, hvars skien nu jorden hindrar,
Men tå var klarer, häll och liuser öfer alt;
Fast dagen sielf nog mörk och stormig margefalt.

Printz Carl, I måtten tro, then samma solen vara,
Som i sin barndom straxt vist stora prof och klara
Til mycket ogement, som androm var för högt,
I thet han efter hand sig yttra icke drögt.

Satt under Nordens hielm, han fick alt vackert lära,
Som tiente väl en prinz och lände til Gudz ära.
Thes satzer voro god; med lek han alfar dref;
Vann så, at Carl, rätt ung, hel karl och manlig blef.

En stor och andlig man, en öferst öfer präster,
Han giorde sit och til, at Carl blef stark och fäster
Uthi Gudz rena ord, som än i Sverie går:
Och Gud han låte gå så länge verden står!

Ty kan en rättsint ej prinz Carl thet lof betaga,
At han ju sökt sin Gud af hiertat til behaga:

The honom nämre kändt och stadigt vurit hos,
The vitna nog ther om, och måste äntlig tros.

Ett vedertekn stort och säkrast efter-döme
Är at Gudz helga ord, hvar af vi oss beröme,
Har genom Carols nit, bekostnad, val och sluth,
Hel prägtigt, rent och klart i största form gått uth.

Som Carl til verden kom vid storm och stort o-väder,
Så var thes hug och mäst för krig och blodig kläder.
I tappert, oförskräkt och maklöst hielte-mod,
Mot Carl gick ingen up, här född af kiött och blod.

En Carl ty qväder jag, en Carl med karla-sinne, Och mer än någon karl i många manna minne: Kong Carl then tolfte sielf är then jag qvåda vil, At görat med beskied, o Gud, gif nåden til!

At värdigt tala om så stora män och herrar,
Vil vara väl betänkt: man skälfer, bäfar, darrar,
Och väger sina ord på snällan vigt och skål,
Ej lägger mera på än stång och tunga tål.

Men om man blandar in, nu sorg, nu åter hugna,
Så vet ju hvar och en: på stormen föllier lugna,

På örlig, buller, krig en önsklig ro och frid,
Then himeln unne oss at snart få glädias vid!

I Canaan så flöt nog honing uth af binen,
I Vall- och Girkeland the aldraskiönste vinen:
Hvar af thes skalder och en sådan mölska fått,
At i vältalighet them intet folkslag stådt.

Men i thet ställe få vi svenske mera läska
Vår torra tunga med then allgemena vätska,

Som svager forssar starkt af smälter sniö och is,
Och gör en stilla nog, men ej så qvick och vis.

I medlertid kan jag dock icke tiga stilla,
Ty_sorgen drifer mig at qvida, fast än illa!

Thet nu tycks tiena bäst. Hvar fogel har sit näf,
Then enas låt är liuf, then andras tvär och sträf.

O store herre Gud, lär mig tå verser göra
Och huru jag mit tal i thenna stund skal föra!
Ty jag är ingen skald, som Sigur vurit har
Uthi vår nordska verd, the gamla skalders far.

Dock önskar hitta på hvad han för Odin spelte,
När man thes marga lof vidt uth i verden delte,
Hvad ord han brukat har, som all ting så har rört,
At intet stilla stådt, som af thes qväde hördt.

O, at han stege up! Ty här behöfs en tunga,
Som flytand är och snäll, om then skall värdigt siunga
The dater, som kong Carl tben store hafer giordt
Och hela verden har med stor förundran spordt.

The dater, som ännu ej någon större visat:
Ej Alexander sielf, fast månge honom prisat.
Pompeius, Cæsar och the Davids hieltar fler,
The måste tilstå, thet kong Carl har vurit mer.

Ty fast än Hercol för tolf stora prof är känder,
Så har han dock, som sägs, them lärdt i thessa länder,
Och icke annorstädz. Ty var thet så et lån,
Ja mestarstycket hans vår tolftes lärespån.

Som tolf nu vurit jämt ett heligt tal i Norden,
Och Carl, som tolften fyllt, har mera giordt på jorden,
Än älfa Carlar förr i älfa åldrar visst,

Så har och Sverie med then tolfte mera misst.