När Hercol, mogen nog, ej kunnat stå mot tvenne,
Har Carol, ung och späd, lätt segrat öfer trenne,
En karl af Carols folk har tijo nederlagt,
Ja tije hundra kört och uppå flygten bragt.
The modigt stodo mot, the
Han såg them, och the föllo. högges ned med allo. Här halp tå ingen mur, ej båtad någon vall, Mot värjan och gå på: alt föll som svedie-fall.
När lösen var Gudz hielp så gick alt som thet skulle,
Tolf gånger tolf mot en, som gräs får lian fulle:
Och tå tog Carl alt til. Ty i thes blomstrand tid
Var himmeln honom så med lyckan mild och blid,
At han igenom gick then aldrastörsta fara,
Hölt vägen ända fram, sof under himmeln bara,
Lät intet hindra sig af skogar, träsk och siö:
Af fästen, berg, moras, kiöld, solskin eller tö:
Thes säng var jorden bar, ibland en halme kärfa;
Sof bättre dock än the, som miuka sängar ärfa,
At starkt, drack vaten jämt, när andre drucko must,
I kläder slät och rätt, alt svårt hans största lust.
Hvad andre höllo helt ogörligit at göra,
Föll Carol mera lätt, än mig nu tungan röra
I en så allmen sorg, som bela riket rör,
Och mig förbryllar så, jag vet ej hvad jag gör.
Ho kan tå hinda med, om man än börja skulle,
At språka om the ting hos Carol underfulle,
Och ingen annan giordt? Jag tror, ett endast åhr
Kan mera gifa mig här göra än jag rår.
För mig här vore nog, om jag väl kunde säga
En tolfte del ther af, och så then förmån äga,
Med tolften sanna thet, som var hos Carol stort;
Fast alt är under värdt, som store Carol giordt.
Förmodar ty at nu en gunstig ursäkt vinna,
Ther jag så höga ord och dyra ej kan finna,
Som uthi alla mål så enlikt trycka uth
Then stora kongens lof; hvars början är mit slutb.
Äntå har Norden ej then elfte Carl nog saknat,
För än thes grannar all i krig och buller vaknat,
Samt gaddat sig i hop mot tig, o Svea land!
Thet himmeln ville nu hårdt risa med sin hand.
Och lät så elden först tit konga-slott förtära,
Tre kronor kasta kull, the gamle Sviars ähra.
Ett förespel af en, som helt olyckligt föll
Af Carols hufud ned, när han sin kröning höll.
Ett alt för sorgligt fall! Thet och i allas bierta
Straxt väkte up ett styng, en sorg, ett qval, en smärta,
Som varat länge nog, ther Carol tå til häst
Ej modd then tagit gen och på sin hiessa fäst.
Ett sorl steg öfer liudt, och folket börjad tala:
Af ålder Svea kong har altid kröntz i Sala.
At byta gammalt om vill sällan lyckas väl,
När man til byte ej bar thesto större skiäl.
Så är thet, svarar en; then andre börjar undra,
Hvi icke krönas kan nu en, ther förr väl hundra?
Och stannar folket mer i undran ther uppå,
Än uthi suck och bön, at alt må lyckligt gå.
Thes uthan märke vi, när Gud han tänker vända
Ett rike up och ner och ther med göra ända:
Så aktas intet tå the gamlas goda råd,
Men nye påfund väl, med våld och öfer-dåd.
Dock börjar sen thet sorl så småningom försvinna
Och vändas uthi frögd, fast månge kunde finna,
Thet skulle tydas uth til Sveries stora fall,
Och at en våda slik thes undergång ju gall.
I synnerhet som tå vår konung var hel unger,
Och riksens börda stor, så mägta svår och tunger,
At väl en Salmon vis och tapper David bordt
Betänka sig, om the så snart then bära tordt.
Dock tager Carl then an, fast månge ther mot ropa
Af riksens fyra stånd, som voro tå tilhopa,
Hvars styrsel Carl likväl med större pris begynt,
Än store kongar nog all theras sluta hint.
Ja Carl han viste straxt, hvad stort i honom bodde,
Långt öfer sina åhr och mer än någon trodde.
En qvickbet stor och eld, alt liuft och intet ledt
Man i thes ögon såg; thet inre tiden sedt.
Alt gick i början uth på lek och små i-drotter,
Dock alfarsamma så at mången snart blef trotter.
Ty then som var uthaf naturen svag och klen,
Tå fara hade nog at bryta arm och ben.
Til kropp och sinne stark, hvad giorde Carl här hemma?
Grep icke han en biörn, ej elliest lätt at tämma?
Ja uthan välde sagt: Alt var hos Carol stort,
Hvad han allena, och med goda råd bar giordt.
I kysk- och nykterhet Carl stor och makalöser,
Led intet gärna then som dublar, rusar, slöser.
För honom aldrig var thet vackre könet ledt,
Fast han sielf makalös sin maka aldrig sedt.
Stor sky och osmak för all odygd Carol hade,
Men mycken förmon, nåd och godt til dygden lade:
Ja tyckte icke sig här rättlig vara kong,
Ther orätt ej blef näpst, och rätten fick sin gång.
I sinnets stadighet ho kan mot Carol föras?
Som lät sig aldrig af sorg eller glädie röras.
Hölt vällust, vrede, hat, list, rädzla, lågand ast
Fördömligt i gemen: hos kongar större last.
Sin tro och lofen bölt så Carol uthan like,
At ville hälre han här mista land och rike,
Än gå ifrån sin ord; fast mången har för sed,
För fina grep och strek at gå ifrån sin ed.
Stort var hos store Carl, at han, föruthan pengar,
I lit uppå sin Gud, rätt sak och käcka drängar,
Fördt nitton åbra krig; af skatten gömd i fred
Hans tråss ej kunde väl til Skåne komma ned.
Än mindre skulle man tå kunna tro och tänka,
At han en flotta, then snart sundet kunnat sänka,
Var mägtig redan uth, och slå i största hast
En bro, som Sverie tå ved Danmark giorde fast.
En siuton åhra Carl med liten talbar skara,
Här gör sit första prof, thet största som kan vara:
Går på en mägtig kong i hiertat af thes land,
I vatnet up til munn, med värjan uthi hand.
Så kom vår Carol fort och snart til Danmark öfer,
Ther han the danska med sin blotta åsyn döfer,
Och stänger kongen sielf ifrån sin mark och jord,
Til Carl, och ther i stor, blef sont med goda ord.
Thet är en evig fred: ty evigt sig ej sträcker
Hos mångom längre nu, än gagn och nytta räcker.
Tänk om ett evigt lif för then ej längre blef,
Hvad åcker han sig giordt, som ther med handel dref!
Til Carl, emedan han ännu på Seland vurit,
Har czaren haft sit bud, på tro och ähra svurit
At hålla evig fred, en sådan som jag sagt:
Ty innan månans sluth vardt Narva all belagt,
Och Riga uthaf kong Augustus i thes måna;
Så hafa thesse två lärdt köpa fred och låna.
At them betala then, mått Carl tå reda uth
En annan flotta ny, mot höstemånans sluth.
Ther på går Carol fort, rätt uthi hösten sena,
Med åttatusen man och litet mer allena,
Från Seland kommen nyss, igenom dag oeh natt,
Til Weisenberg, och slog the hästar sig ther satt.
Han trängde altså fort then Scheremetow tiocke,
Thet helt omögligt hölts, från passet Pyajocke;
Gick så i diupast väg, och svält, sin jämna gång,
Til czarens läger fast, thet kraftigt slog och tvång.
Ett läger, mer än borg, hel fast med vallar, grafar,
Och bästa czarens folk, til åttitusen slavar,
Med mure-bräckor speckt, the kulor, eld och kruth,
På många tusen steg, som drakar spotta uth.
Alt sådant skräkte ej kong Carl then stora hielte,
Som draken redan söft och lejonet vid Bælte.
Han modigt med Gudz hielp bestiger nästet nu:
Siu duzin tusen slår, sielf långt från sex af siu.
Then thetta ej förstår, han gånge bort til Narva, Ther lär thet läggas uth, och finnas mig ej skarfa. Klart! Åttatusen man, som drogz med hunger nog, Ther åttitusen af the feta ryssar slog.
Här mötte Carol straxt ett makalöst stort byte,
The drakar af metall föruthan fel och lyte
Tre skockar giorde, som (sen sextije med fem
Gått af) med tunnor gull väl siu hit flögo hem.
Ej mindre stort var thet. Kong Carl gaf ett tiog tusen
Af ryssar lös igen, tå skrämde nog af busen.
Ja, dömen sielfve nu. Här fångar knapt en kor
Snart fyrtitusen; må kong Carol tå var stor?
Si så, så frälste Carl then jungfrun skiär och rena,
Som store czaren sökt få leka med allena.
Men måtte danssa från med sin och sinas sorg,
Nog svårt för en så dryg få en så snöplig korg!
|