Stor var kong Carol ju, när Dyna honom förde
En seger-herre til the saxer, som han körde
Uhr theras fördel, från hin sidon samma ström,
I pantzar klädde helt, til evigt Carls beröm.
Ja ryssen rusar til med mer än siutitusen,
(Som ifrån Cobron sig har sträkt til Kåkenhusen,)
Och skulle hålla tå kong August ryggen fast;
Men bastet brast uthaf hos bägge rätt i hast.
Ty Herren, som väl såg, hvad trolöst folk the vore, Som emot ed och tro bedrogo Carl then store,
Lät tyske August nu betala thet rätt fort,
För han then välskas hiul och fred ej hullit stort.
Stor var kong Carol och en makalöser hielte,
När han vid Clisco med en liten magt nog fälte
The många tusen af the gamla saxars slag,
Som tapprast vara skal af tyskar än i dag.
Stor måtte Polen ju vår store Carl och göra,
Som sielf thes äfentyr fått undersamma höra.
Lithoven med förlust än vitnar, huru han
Cossaker, slaver och kalmucker öfer-van.
Stort var, ja alt för stort och så hos Carol thetta,
En tog han kronan af, på en fick han en sätta:
Oss står thet intet an, at säga mer här om.
Alt nog, then senre föll; then förre åter kom.
Ja stor och makalös kong Carl til Saxen tågar,
Hälst när sielf femte han sig in i Dresden vågar.
Ett prof af tro, som knapt af efter-verden tros,
Men bör dock stå kong Carl til evigt lof och ros.
Hvad mera stort ther händt, the sielfe måge skrifa: Alt öfer mit förstånd jag låter gärna blifa.
Men thet är vist och sant, Carl tå förskräcklig var För hela verlden; mer, om han ther blifit qvar.
Stor Carl uhr Saxen drog med fred; hvad fred? tilbaka
Långt öfer Nipern diup och breder uthan maka,
Ther han en mägtig här förskantzad mot sig fann,
Som straxt med pick och pack lopp undan som en man.
Så hela verden nu på Carl sin ögon vände,
At månge långt ifrån sin bud til honom sände
I korgen then som städz har varit störste hahn,
En sultan vördar Carl, så väl som tatar chan.
Then aldrahelgeste, som vara vil på jorden,
Han bade och från Rom til konung Carl i Norden
The sina budskap uth, med sådan vördnad stor,
Som nästan något barn kan visa far och mor.
Ja keysarn, huru stor han ville här och vara,
Så måtte han äntå för Carol bära fara,
Och sökte ty med fit få Carol sig til vän:
Thet veta spenabarn än nu i Slesien.
The Carols stora nit för stora Gudens ähra
Beröma öfer alt, ty ban then rena lära
Ther stälte på then fot, at then sin fria gång
Och kiörkor fick igen, förutban trug och tvång.
Jag vil här tiga med hvad nämre riken giorde,
Som tykte och sin pligt tå äfen vara borde,
At vörda stora Carl, emedan snart en bran
Kan utur grannens vägg then andras sticka an.
Alt sådant såg kong Carl, men lät sig aldrig märka,
Om slikt förmådde tå mer eller mindre värka
Til theras ögne-måhl; han gick sin väg alt fort,
Dref ryssens anhang kring i Polen ort från ort.
Kong August måtte ther för Carol altid vika:
Ibland så slog han och en ryss och sax tilllka.
Then store tatar-här, som en Mazeppa fördt,
På långt ej bida tordt, så snart sig Carol rördt.
Men huru länge han sig hit och thit åth vänder,
Så drager han kong Carl med sig i sina länder,
Och blef så millan them god vänskap och en fred,
Then czaren sökte starkt Mazeppa skillia ved.
Alt mera stort om Carl jag lämnar i Ukräne
Med många under-ting, som hände ther i läne.
Ja, vintern aldrig gret så kall och torran tår,
Och brändt så mången svensk, som tå och nu i åhr.
Ty fast man tycktes ther väl lefa och fullt hafa,
Fick konung Carl dock mäst the sina ther begrafa.
For så med liten tropp i sand och öde mark,
Til thes ban Warnitz vant, sielf stor ännu och stark.
Ja, stor och makalös än lika Carl sig viste,
Ehuru wyckit han af sina bussar miste.
Märk, floden som var van at flöda höst och våbr,
Then ähran giorde Carl, steg neder samma åhr.
Än mer: en mägtig här uthaf the moscoviter,
Som sökte stora Carl, för Carl i gräset biter,
Ja czaren sielf, om han med gull och goda ord
Ej löst sig ther ifrå, snart blifit neder-giord.
Vardt Cæsar stor ther af, at han then hopen stälde,
Then emot honom. röck, (församlad af the gälde)
Och förr Pompejum slog, nu ville Cæsar slå,
Men till sin egen skam mått låta honom gå?
Här mer än Cæsar är; när månge flere tusen
Från store tatar chan för Carol storma husen,
Med janizarer och ett dylikt föllie mer,
Dref Carols åsyn them tå bort at samlas fler.
The komma fler igen, dock intet mer utbrätta,
För än the busen först i eld tå fingo sätta,
Och gingo så uppå vår konung Carol stor,
Med bomber, stycken och en här af åtta kor.
Tå vardt en svårer kamp, som värre icke vurit
Ifrån then tid som Carl ifrån sitt Kalland furit;
Men Carol makalös then värsta öfer-vann,
Som mente blifa stor och Carols bane-man.
Ja Carol, ej försagd, på tid och tima passar,
För sultan visa hvad visirer, chan och bassar
Mot honom uthan fog nu brukat för ett grep,
Hvar på them straxt til lön för-ärs ett silkesrep.
Så makalös hölts Carl hos alla än i ähra,
At månen i Turki, när hemåth skulle bära,
På vägen honom lyst, men sen nog svartnat ther,
Som Nordens äfen sig hel klädt i mörker här.
O, huru makalös var Carl och i sin resa,
Til allas undran stor, så väl som mångens nesa.
Ty rätt när han som längst i Öster-riket var,
Så var han i sitt land, then stora Nordens far.
Som här var trängre nu, än ther han förr har vurit,
Så ville han til sitt, thet honom sielf har burit,
The gamla gudars ö, then Carl ej kummit åth,
Om han ej läna fått then store Cæsars båth.
Bland annat som kong Carl på resan såg och hörde,
Så var at Hæmi-berg, thet honom tå och rörde,
Än vittnar om then ort, ther keiser Decius föll
Med sina i thet slag, han med the göther böll.
Jag tiger nu med flit otalig filera länder,
Them Carol sielf besedt; men andra sändt från Bender
Bort til Arabien, Aegypten, Canaan,
Amerika, Turki. Mig ömar om en man.
I veten, herrar, sielf, hvad nit hos Carol vurit
Om ädla konsters drift; när kriget minst sig burit,
Som super pengar nog, han ej vår kassa tömt,
Som vist på Sala högd och Aros kullar drömt.
Up Sala och tu Lund, som Carol hölt i värde,
Och tacka honom nu! Gräf up the forna lärde:
Tag Oxen hel med Horn och Stierna hos tig opp,
Och mins, ett Rebben blef en gång en vacker kropp!
The tider nalkas nu. Gud låte them snart komma,
At Sala bättre bygd får stå i fullan blommma
Och bära sådan frugt uppå sitt kundskaps träd,
Som landet nära kan och riket värja med!
Stor och ansenlig var kong Carl til sielfa kroppen,
Väl giord och sammansatt från foten alt til toppen,
Så at för åsyn hans man skräck och vördna bar,
En sådan som man bör för landzens egen far.
Thes lynne mildt och gladt, så svårt at qväda rättligt, Som til at taga af, rent, högt och majestetligt;
Hyn svart, men ganska täck; hvar lem i lag och skick, At en then andra ej i jämnvigt öfer gick.
Hans ögon lyste stort uthi thes höga panna,
Hvar under skarpsynt vett och diupt förstånd ju stanna.
Then altförträgna flit och vakan uthan mått
Förhastigt kullat kulln och giordt hans hufud grått.
Stor giorde Carol thes förtreffeliga later,
The spådde lika som föruth thes stora dater.
En bälsa ogemen; ehvad på färde bar,
Han kunde härda uth, ja mer än menskligt var.
Stort var hos stora Carl, och större än alt annat,
At ej thes hieltemod i motgång vekligt stannat,
Som han ej eller har i lyckan vist sig stålt,
Men bägge lika väl och lika länge tålt.
Til landz var Carol stor, til siöss och föga mindre,
Thet vitnar Strömens stad, och vi oss nog erindre
En vatn-drake Carls, then han ther sielfer fördt
Har lika danska siu uhr siön på landet kördt.
|