Bannlyst: En Berättelse och Valda Berättelser av Selma Lagerlöf

Framsida
Library of Alexandria, 1918

 På Grimön i den västra skärgården bodde för några år sedan en man och en hustru, som voro varandra mycket olika.

Mannen, som var omkring femton år äldre än hustrun, hade aldrig varit annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla vackra ansikte hade bibehållit sig så väl, att hon såg närapå lika bra ut vid femtio som vid tjugu.

Dessa två makar sutto en vacker söndagskväll på en stor stenhäll, som stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samspråkade i god ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl, utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i en tidning. Hustrun hörde på honom med inte alltför spänd uppmärksamhet.

»Ack, den Joel, den Joel,» tänkte hon, »att han kan få ut så mycken lärdom ur ett sådant där tidningsblad! Han har verkligen ett märkvärdigt gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stånd att göra något bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras.»

Medan hon tänkte så, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som var rätt stort, men så förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus.

»Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att han hade blivit sjökapten såsom hans far och farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »Då hade han säkert haft en samlad sparpenning på gamla dar, och vi hade kunnat se framåt mot en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats med att gå och arbeta på lantbruket. Och nu har vi det också, som vi har det.»

Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge som mannen fortsatte att tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon kunde överblicka några åkerlappar och potatisland, som lågo likt små runda växtöar mellan de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken på Grimön.

Alla dessa småland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga, att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimön otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gång skulle ge honom fullgod lön för mödan.

»Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!» tänkte hustrun. »Och så behövs det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter ut vid pingsttiden för att göra slut på allt, som är sått och satt. Nej, när en bor som vi, så är det ju klart, att det är meningen, att en ska ta födan ur havet.»

 

Så tycker andra - Skriv en recension

Vi kunde inte hitta några recensioner.

Utvalda sidor

Vanliga ord och fraser

Bibliografisk information