blir medelpriset ungefärligen 10 Rd. Rgs för tune nan, då således 15 tunnor svara mot 100 Rd. B:co. En informator uti rätt simpla hus har åtminstone lika goda förmåner. Nu tyckes väl också vederbörandes mening hafva varit, att missionairen verkligen skulle ega dessa förmåner, efter det nämnes om lösandet af de 10 tunnorna, och efter 12 Rd. Banco bestås såsom forselpenningar. Men här kan man se, huru angeläget det är att vara bestämd i uttrycken, när man gör en författning. Att "tillgången skulle medgifva" 10 tunnors disposition för missionairen, synes mig hafva varit ganska onödigt att sätta i fråga, enär ända dittills tillgången alltid medgifvit 20 tunnors disposition för scholmästaren, som nu utbyttes mot en missionaire; men följden af detta tvifvel bar blifvit, att, intill denna dag, till gången aldrig medgifvit en enda kappes disposition för den sistnämnda. Jag kan icke annat förstå, än att vederbörande menat, det minst 10 tunnor skulle få lösas, men väl mera, om tillgången så medgåfve, ty eljest synes hela meningen upplösa sig i en nonsens, utsättandet af ett minimibelopp låter icke gerna förena sig med ett om, åtminstone i en författning, som är undertecknad med Konungens höga namn. Samhället vet väl, huru mycket krono-tionde det har att disponera, och behöfver väl då icke säga: Ni skall få 10 tunnor, om jag har. Hade man sagt: "Af de 20 tunnor, som hittills disponerats för scholmästaren i Arjeplog, skola hädanefter minst 10, eller, rättare kanske, jemnt 10, disponeras för missionairen i Piteå Lappmark och uppforslas på samma sätt, som hittills scholmästarens löne-spannmål" så hade det varit rent spel, som man säger, och intet krångel hade härvid möjligen kunnat uppstå. Men nu har, som sagdt är, missionairen aldrig fått lösa något, oaktadt flera ansökningar derom, både af Fjellström, den tid han innehade tjensten, och af mig blifvit hos landshöfdinge-ämbetet gjorda. Den ansökning, jag nu 1827 härom gjorde, lydde ungefärligen så att jag anhöll om att få från närmaste kronobärberge (Skellefteå) lösa 10 tunnor efter föregående årets (1826) markegångspris, och 10 tunnor efter 1825 års markegångspris, emedan, såsom jag visste, de ro tunnorna för det året icke blifvit lösta. Härpå svarades, att af 1825 års kronotionde nu mer ingen tillgång fanns, men väl af 1826 års, som jag kunde få lösa efter markegången. Härvid är att märka, det 1826 års markegång, efter hvilken jag erhållit min lön, äfvensom 1825 års markegång, ieke uppgick till 10 Rd. tunnan; men den närvarande 1827 års markegång var 12 Rd. Så vidt jag kunde förstå, var utslagets mening, att jag skulle få lösa efter innevarande årets markegång, men icke efter det föregående årets, hvilket dock författningen innehöll; Således var här ett afslag, fast tillgång medgaf. Hvad angick det mig, om det var 1825, eller om det var 1826 års kronotionde? Det var endast priset, som frågan gällde. Deremot måste jag billiga afslaget att få lösa något efter 1825 års markegång, ty meningen med de 10 tunnornas lösande måste vara missionairens bergning för året, men icke någon förtjenst, genom att vid ett missvextår, då spannmålen är dyr, göra efterräkning på spannmål, som man under de föregående åren, då den var bil lig, icke brytt sig om att lösa 4). Katecheterna i Arjeplog hade äfven vid någon föregående visitation, tilläfventyrs år 1826, begärt att få sin halfva lön in natura. Nu, 1827, kom ock endast hälften af deras lön i penningar, och det förmodades således, att de skulle få den öfriga hälften i spannmål vid kronohärberget i Skellefteå; men häruti blefvo de bedragDe gjorde en fåfäng resa dit, ty de fingo intet. Först följande året, 1828, kom den uteblifna half na. 4) Vid något af de sednare åren inkom jag åter till landshöfdinge-ämbetet med ansökning att få lösa 20 eller åtminstone 10 tunnor spannmål och bad, att denna, på samma sätt som scholmästarnes och i allmänhet Lappmarkspresterskapets löningsspannmål, måtte kostnadsfritt forslas upp till första byn inom Lappmarksrået. Häruppå fick jag ett utslag, hvari det uti ingressen hette, det jag sökt att, i likhet med f. d. scholmästarne i Arjeplog, få lösa 20 tunnor spannmål, och i sjelfva utslaget, att min begäran afslogs, emedan, enligt något bref från Cancelli-Styrelsen, sedan scholan i Arjeplog nu mer upphört, någon lönespannmål för scholmästaren icke vidare borde uppskickas. Jag hade dock icke i egenskap af scholmästare, utan i egenskap af missionaire, gjort min ansökning, och jag hade, åtminstone förra gången, insändt en vidimerad afskrift af ett officielt utdrag ur reglementet för nya undervisningsverket i Lappmarken, som innehöll den omtalade bestämningen om missionairens rättighet att få lösa minst 10 tunnor. Det är svårt att förstå, huru ett sådant misstag kunde ske, och ännu svårare att förklara, huru det bestämda löftet att få lösa minst 10 tunnor, derest tillgången medgåfve, står att förena med dessa tvänne gånger förnyade afslag, utan att bristande till`gång vid någotdera tillfället åberopades som motiv. 1 va lönen i penningar. Sådan är händelsen; men, livad som vållat den, är mig obekant. Ingen torde härvid kunna förtänka mig, det jag icke kan afhålla mig från den anmärkningen, att man icke bör anse likgilltigt, buru punktligt de förmåner och villkor, som äro små tjenstemän tillsagda, uppfyllas. Om man tilläfventyrs skulle brista i uppfyllandet af något, som blifvit lofvadt de stora, så härrör sådant säkert af en materiel brist och oförmåga att prestera; men, brister man i uppfyllandet af det ringa, som blifvit de små tillsagdt, så lärer sådant svårligen kunna tillskrifvas annat än en moralisk brist. Det vill säga, man vill icke, man bryr sig icke om, det kommer icke så noga, man har ingenting att frukta för de maskarna i stoftet. En redlig man känner sig alltid lika bunden af sitt ord, utan något afseende på personen, och sammaledes böra samhällets tjenstemän, som det åligger att, i hvad på hvar och en af dem kommer an, uppfylla samhällets förbindelser, anse dessa lika heliga, det må komma an på general eller soldat, biskop eller klockare. Hvad nu missionaire och katecheter beträffar och det öfverklagade förhållandet med vår aflöning, så får jag anmärka, att det visserligen icke kan anses för mycket, om vi få fullt i fullo, hvad som är utfäst. Ty låt vara, att missionairerna tilläfventyrs äro, som det heter, onyttiga tjenare och ringa nytta i samhället åstadkomma, att vi, relativt till andra, äro obetydliga och oskickliga samt derföre icke få ställa oss i parallel med dem i afseende på löneberäkning, så kunna vi åtminstone, relativt till de mödor och faror, vi måste genomgå, icke anses för högt uppskattade vid lönebeloppets fastställande. En missionaire bar tre hufvudsakliga olägenheter att befara: drunkna, svälta ihjäl eller frysa ihjäl. Än skall han om sommaren vada öfver strida strömmar uppe i fjellen: halkar man ett enda steg, så är man förlorad, derest icke Försynens underbara band ändå räddar, till próf på sin närvarelse. Än måste man med båt färdas de stora sjöarna och se döden i synen i de brusande böljorna, än åter gå på svag is, med fara att få ett kallbad i sjöbotten. I de vilda skogarna och på de ödsliga fjellen kommer man stundom att vandra i mörker och dimma, utan att veta hvart. När matsäcken blir slut, hvar skall man då taga bröd? Eller om man vintertiden oförtänkt far vill och icke kommer till folk, utan får tillbringa nätterna ute under 40 graders köld, hvad skall man betäcka sig med? Berättelsen kommer väl under sin fortgång att med exempel upplysa detta allt. Men låt vara, att man undslipper, eller åtminstone hittills undsluppit, med lifvet, så är det dock ingen afundsvärd lott, att med stafven i hand och säcken på ryggen, än i regn och slask, än i köld och urväder, sträfva och färdas, utan att vara säker att finna någon menniska i vildmarken. Mången har frågat, hvarföre jag icke har lots med mig och någon, som bär packningen. Men hvarmed skall väl en sådan person betalas? Det kostar 24 sk. milen. Det kan eljest anföras såsom en sak, den man har svårt inse grunderna till, att det står föreskrifvet, huru som katecheterna ega att få lots från den ena Lappen till den andra; men om missionairen kommer detta ic |