andra större kyrkoplatser i Lappmarken äro då tilläfventyrs städer, folkmängden hundradefalt större, näringsfången förändrade; då kunna icke allenast denna utan ock flere andra landsvägar, till och inom Lappmarken, vara af behofvet påkallade. Man måste, i afseende på behofvet af en landsväg, framför allt besinna, hvilken himmelsvid åtskilnad det är mellan de trakter och länder, som sällan hafva slädföre, eller endast ett ostadigt och ovaraktigt, såsom förbållandet är i södra Sverige, ja, ända upp till Gefle och Tönnebroheden, och de länder, som hafva slädföre oafbrutet bela af året, såsom förhållandet är här. Derföre är det visst icke af en slump eller försumlighet, som, i så många upplysta århundraden, den stora lundsvägen längs hafskusten, hvilken förbinder Sverige med Finnland, har förblifvit nästan ensam utan några utgående grenar, då deremot i södra Sverige landsvägar korsa hvarandra i alla rigtningar. Härnäst måste folkmängden, byarnas läge, producternas beskaffenhet och rätta tiden för deras afsättning komma i betraktande. I intet af dessa fall kan Lycksele först komma i fråga, ty i afseende på folkmängd och, byarnas läge taga Åsele, Fredrika och Dorothea ostridigt företrädet; äfven Öhrträsk, ty en landsväg dit kunde åtminstone begagnas af 30 nybyggare, då den till Lycksele, som sagdt är, icke kan begagnas af to — nb. jag talar icke om vägen, så vidt den går genom Umeå och Degerfors socknar. Ja, till och med sjelfva Arjeplog skulle hafva långt mera gagn af en landsväg, än Lycksele för närvarande. Ty, om landsväg ginge till östra ändan af Storavan, så är der

ifrån oafbruten båtled hela 13 mil i längd och i bredd åt alla rigtningar, så att det finnes nästan intet enda nybygge, som icke med båt kunde föra hit sina effecter, vare sig huru tunga som helst; 30 à 40 nybyggare kunde således till denna landsväg skaffa några tunnor salt fisk samt några pund smör och torr fisk och möjligen förtjena derpå någon tolfskilling; men ringa skulle förtjensten blifva. Lycksele socken har under sommartiden intet annat att aflåta än smör; men, att mera derför skulle betalas, om det nedskaffades till Umeå, medan sjön är öppen, derpå kan man med skäl tvifla. Åtminstone har det hittills ofta händt, att landsboer om sommaren och hösten i staden fått mindre för sitt smör än Lappmarksboer på Åsele och Lycksele marknader; det har, säger jag, oftare inträffat än motsatsen. Skulle då den aflägsna Lappmarksboen ännu in dertill förspilla en myckenhet dyrbara sommardagar för transporten? Om någonstädes i Lappmarken landsvägar för närvarande vore nyttiga, så skulle det kanske vara i Luleå Lappmark, dock icke en oafbruten landsväg, utan endast öfver de så kallade mårkor, der båtfarten är afbruten af forsar. Luleå Lappmark innehåller, som bekant är, en omätlig rikedom af jern (Gellivare, Route vare), hvars transport härigenom sannolikt skulle mycket lättas. De flesta mårkorna äro endast,, mil, men segellederna åter på sina ställen 3, 4, ja ända till 7 mil 0afbrutet. Sådana omständigheter tala icke för Lycksele-landsvägen. Men efter ett à två århundraden kan den, som sagdt är, möjligen komma till pass; och, om den kunde som ett hälleberg stå qvar till

dess, i samma skick som nu, så hade man allt skäl att vara glad öfver dess fullbordan nu i förhand. Men dessa talrika broar öfver bäckar och brådjup, dem en resande passerar nästan med samma slags känslor som en resande, hvilken vid färden öfver Alperna, på en af Napoleon anlagd väg, vid hvarje storverk utbrast: Voilà Napoleon! dessa vackra, men kostsamma verk äro af trä och således mycket förgängliga. Inan vägen kommer att vara till någon väsendtlig nytta, kan dess underhåll kanske hafva kostat flerfaldigt mera än dess anläggning. Måtte någon öfvertyga mig, att jag i dessa raisonnementer har orätt! Jag skall vara mycket mer glad att häri blifva öfverbevisad, än, i månget annat fall, att hafva öfverbevisat.

Hittills om landsvägar till eller inom Lappmarken, och om den till Lycksele i synnerhet; nu ock några ord om strömrensningar i Norrland och förnämligast om den i Umeå elf. Om dessa måste omdömet utfalla helt annorlunda. "Floder äro culturens pulsådror", säger en författare. Man säger, att en flod är en naturlig gräns stater imellan; jag tror alldeles motsatsen. Jag tror, att floder äro de aldra naturligaste och beqvämligaste communicationsmedel, så längs som tvärs. En flod, som nämligen är segelbar, kan på hvilken punkt som helst passeras, och med huru tung fora som helst. Der stänger ingen oländighet: hvad är jemnare än vattenytan? Derföre skall man väl, åtminstone här i Norrland, sällan se, att en flod utgör sockengräns, utan längs floden, på ömse sidor om den, sträcker sig bygden inåt landet. Derföre blefvo ock, vid sista

gränsregleringen med Ryssland, socknarna vid Torneå elf klufoa, och nya kyrkor måste till en del byggas på ena eller andra sidan. En landsväg kan aldrig blifva för communicationen, hvad en segelbar flod är. Här kan en enda man lätt framforsla 10 hästlass. Man behöfver icke springa kring skog och mark att söka sin häst, när båten står vid stranden, och båtlédén räcker, dit man ämnar sig. Hade Vesterbottens elfvar varit segelbara ända till de stora sjöarna i Lappmarken, då skulle icke det sistnämnda landets Svenska befolkning och cultur hafva dröjt ända till sistförflutna generation, icke Routevares massiva jernberg först ou börja ådraga sig uppmärksamheten, och sannolikt Nasafjells silfververk icke ligga nere. Hvad nu menniskoåtgärd kan bidraga till undanröjande af de binder, som naturen härvid lagt i vägen, det är ett verk, hvilket icke bör sparas till kommande tider. Kan icke segelbarhet åstadkommas, utan endast flottbarhet, så är äfven dermed en oberäknelig fördel vunnen, och den kostnad, som blifvit i detta ändamål nedlagd på Umeå elf, borde icke anses för stor. Trävaror, d. ä. bräder, bjelkar och tjära, utgöra, som bekant är, Sveriges andra hufvudexportartikel. De vidsträckta skogstrakterna i Lappmarken skulle kunna afsätta en ganska betydlig quantitet sådant. I synnerhet skulle de otaliga tjärstubbar, som nu ligga och ruttoa i skogarna, kunna användas till enskild och allmän nytta, om man finge kasta tjärtunnorna i elfven och forsla hela raden på en gång till lastageplatsen. Äfven Lycksele socken skulle i detta afseende hafva vunnit en icke obetydsig fördel af strömrensningarna i Umeå elf, om dessa

verkligen uppnått sitt ändamål, hvilket dock beklagligen icke lärer vara bändelsen. Förhållandet härvid har jag icke sjelf sett, utan endast hört af berättelse (relata refero). Umeå elf skall, enligt denna, ingalunda vara flottbar, der den dock varit åsyftad att blifva det samt till och med verkligen föregifven att hafva blifvit det. Tjärtunnorna skola ännu, som förr, transporteras landvägen förbi forsarna. Allmänna opinionen i orten är härvid högt stämd emot en man, som vid dessa strömrensningar skolat hafva hufvudbestyret och nu lärer af staten åtnjuta en icke obetydlig lön såsom fors-styrman vid samma elf en befattning, som han dock aldrig lärer befatta sig med - samt pension i egenskap af krympling, som han skall hafva blifvit i och för strömrensningen, men som dock icke kan förmärkas. Man talar om förslösande af kronans till denna strömrensning anslagna medel, som denne man skall vara skyldig till, och en scandaleus liderlighet, för hvars befrämjande han skall till någon del användt dem. Hvad af allt detta kan vara grundadt eller ogrundadt, det kan jag icke afgöra; men, att åtminstone icke allt är ogrundadt, det tar jag för afgjordt, ty "aldrig ryker det, utan det är eld", och mannens charlataniska väsende gör åtskilligt sannolikt. I alla fall är det lätt för vederbörande att vederlägga det origtiga häri, och, i händelse tillmälena äro grundade, så är det nyttigt, att saken blir allmännare känd. Samhället och dess organer kunna få anledning att se sig bättre före vid valet af den person, som ett så vigtigt värf skall uppdra