an sjelfva åt dem öfverlemna den Christendomskun skap, de af sina fäder ärft, och som ofta, såsom det i sjelfva verket bör vara, i deras ögon är det dyrbaraste arfvet, den högsta skatten, såsom icke menniskors, utan Guds ord. Barnen blifva här vanda att med hopknäppta händer och blottadt hufvud läsa sina Christendomsstycken, och dessa samt andra tecken af vördnad intrycka tidigt i deras själ ett högt begrepp om Gud och det gudomliga. De lära, som Mose i öknen, att med vördnad nalkas sina fäders Gud, och att hvarje rum, der de med honom samtala, är ett heligt ram. Förhållandet är vanligen helt annorlunda i en schola, der, ibland en talrikare mängd af yr ungdom, månget pojkstrek undgår scholmästarens uppmärksamhet, och hela kunskapen rätt ofta blir en papegojlexa. Nb. här är icke fråga om sjelfva bokstafkunskapens och inanläsningens mechanism, icke heller om den magtpåliggande och allvarliga förberedelsen till confirmationen. Detta hörer för öfrigt icke till ämnet; men, då tidens icke alltid djuptänkta välmening och nit för upplysning och cnltur stundom synes vilja recommendera nyuppfunna machiner, att genast och i en hast antagas, inan ännu fullkomligen afgjordt blifvit, om de verkligen åstadkomma bättre eller åtminstone lika goda verkningar som det genom sin ålder möjligen bristfälliga, åtminstone för hvarje älskare af nyheter förhatliga, gamla, så kan det vara nyttigt, om uppmärksamhet fästes härpå.

Invånarne i Öhrträsk voro för närvarande sysselsatta med det förslaget att bygga kyrka i sin by, få egen prest och blifva en egen församling; men,

rat

såsom ett hufvudvillkor för detta allt, ville de blifva alldeles skiljda från Lycksele och utgöra ett eget pastorat. Härmed stodo dock alltför många opioner och interessen i strid, att saken skulle kunnat vinnas. Somliga, med afseende på det factum, att de socknar i Lappmarken, som hittills blifvit upphöjda till pastorater, först någon tid utgjort capelllag, ansågo en sådan capell-lagstid för en nödvändig ynglingaålder, som först borde genomgås. Andra åter, som anse pastoraters klyfning för presterskapets ofärd och nedsättande i fattigdom, ville icke ens höra talas om något sådant. Somliga, åter egde vänner, dem de önskade och hoppades se befordrade till Lycksele då lediga pastorat. För dem, men i synnerhet för sjelfva speculanterna på detta pastooch de voro icke få var en sådan klyfning en styggelse. Med ett ord, denna klyfning var af de flesta afskydd, af ingen, utom Öhrträskboerna, önskad; och en sak, som skall kämpas fram mot fördom och egennytta, vinnes icke så lätt. Att en socken nödvändigt först skall vara capell-lag, inan den kan blifva pastorat, är en fördom, ty naturligtvis skall den ekklesiastika vården bättre och säkrare kunna utöfvas af en på stället boende pastor, än af en aflägsen, en, som för socknen är alldeles främmande, utom vid det tillfälle, då han skall utöfva den förhatliga rättigheten att uppbära lön af åhörare, som aldrig eljest höra hans röst; skörda gröda, der han intet sått. Om Fredrika, Dorothea och Wilhelmina icke genast blefvo pastorater, så bör man besinna, att Åsele pastorat icke var ledigt, den tid dessa socknar fingo egna kyrkor, och att man skä

ligen icke kan förminska en tjenstemans lag fångna inkomster, så länge han oklanderligt sköter sin tjenst. Detsamma gäller om Stensele. Men, att Sorsele i halftannat århundrade varit annexa under Lycksele, det har en annan ganska skälig anledning. Sorsele församling bestod tillförene hufvudsakligen af Lappar, och dessa uppehålla sig endast sommartiden i Sorselefjellen, men vintertiden uti skogslandet i Lycksele eller der nedanföre belägna socknar och kunna således under större delen af året lättare besöka Lycksele än Sorsele kyrka. Under sådana förbållanden var det ingen orimlighet, att Sorsele och Lycksele utgjorde ett pastorat; ja, Lapparne måste ännu, så i Åsele som Lycksele härader, på sätt och vis anses för gemensamma åhörare i de nu mer särskilda pastoraterna, och Lapp-tionden är delad mellan pastorerna. Men Öhrträsk och dess område, som skulle komma att utgöra en härstädes blifvande socken, hyser ingen enda Lapp på annat sätt än socknarne å nedra landet, allt från Anundsjö till Torneå. Annex-förhållandet är rimligt, der, såsom i södra Sverige, afståndet mellan båda kyrkorna är endast i eller

I

mil, och der pastor kan, enligt kyrkolagen, predika hvar tredje eller fjerde Söndag i annexan, och de, som der bo, beqvämligen kunna besöka honom, och han, med ett ord, utöfva själa- och pastoralvården i båda församlingarna. Men, der aflägsenheten och landets beskaffenhet göra detta omöjligt, der kan icke heller annexförhållandet rimligen ega rum.

Icke beller lära de kunna kallas alldeles fördomsfria, som anse pastoraters klyfning för presterskapets ofärd och nedsättning. Ty kan det väl ut

göra presterskapets välfärd och nytta, att några få af dess medlemmar sitta med öfverdrifvet stora inkomster, och de öfriga träla i armod? Jag skulle tro, att 3 à 4 tjenstgörande pastorer med bergliga inkomster framställa en mycket vackrare tafla, än en overksam pastor med öfverdrifna inkomster och 2 à 3 tjenstgörande capellspredicanter, med dränglöner och beroende af allmosor. Också är det ett obestridligt factum, att pastorerna i de stora pastoraten oftare befinna sig i financiel förlägenhet än pastorerna i de små, och att stundom en pastors inkomster blifvit större och förmånligare, sedan pastoratet blifvit förminskadt, än medan det var helt. Härpå är Själevad redan ett exempel, och Lycksele kan blifva det. Imellertid påstås icke, att Lycksele, på inkomsternas vägnar, är öfverdrifvet stort; men, att en pastor i Lycksele med förnuftig hushållning skall kunna berga sig, äfven om Öbrträsk derifrån blefve utbrutet, och att en pastor i Öhrträsk skall berga sig bättre än en capell-predicant derstädes, lärer icke kunna bestridas.

Hvad åter dem beträffar, som icke villja pastoraters klyfning, emedan de anse förmånligare för sig sjelfva eller sina vänner att få dem stóra och odelade, så torde vara tillräckligt att anmärka, det presterna äro för församlingarnas skull, icke församlingarne för presternas. Öfverdrift är och blir öfverdrift, så i fråga om nya kyrkors anläggning och pastoraters delning, som i allt annat; men, der stora och talrika byar finnas, som hafva 6 à 10 mils svår och oländig kyrkoväg, der lärer ingen opartisk kunna neka en kyrkas anläggning vara af

behofvet påkallad, och en pastors anställande dervid skäligt.

Nya kyrkors anläggning har eljest i sednare tider blifvit mycket favoriserad, emedan man trott sig finna ett hastigare framskridande i population och cultur, der detta skett. Att likväl sjelfva tiden och omständigheterna härtill medverkat, åtminstona inom församlingarna i Lappmarken, det kan bevisas deraf, att progressionen skett nästan med lika fart i de gamla, der förhållandet varit någorlunda lika med det i de nya. Så har, till exempel, Wilhelmina, som för 30 à 40 år sedan, när det erhötl kyrka och prest, icke egde fullt 20 Svenska rökar, nu omkring 130; men också Arvidsjaur, som väl haft kyrka och prest i nära 2 århundraden, men som för blott en mansålder tillbaka icke egde en enda Svensk hemmansrök, har nu mera än 100. Då, för 60 år tillbaka, i hela Lycksele härad funnos omkring 50 nybyggare (så kallas i allmänhet de Svenska inbyggarne i Lappmarken), fionas nu i Lycksele Socken ensamt, sedan Sorsele och Stensele äro afskiljda, mer än 250, 0. 5. V. Imellertid är likväl obestridligt, att de nya kyrkornas anläggning ganska hufvudsakligt bidragit till den hastiga progrssionen i de nya socknarna; men det torde förtjena begrundas, huru vida en ny kyrkas anläggning ovillkorligen skall hafva en hastig progression i cultur och population till följd, eller hvilka naturliga och tillfälliga orsaker dertill eljest bidraga.

Härvid bör först besinnas, att kyrkan är en välgörande föreningspunkt för de kringströdda och enstaka nybyggarne. Här kunna de alla träffas samt