JOURNAL AF PETRUS LAESTADIUS, FÖR FÖRSTA ÅRET AF HANS TJENSTGÖRING SÅSOM MISSIONAIRE I LAPPMARKEN. Andra Upplagan. STOCKHOLM, hos Zacharias Haeggström, 1836. D. Den en 2 Januari reste jag från Anundsjö, passerade Mo, ett nytt från Själevad utbrutet pastorat, och kom till Själevad, hvars allmoge mest bland Ångermanländningar nordanskogs drifver handel. Utan att uppehålla mig här reste jag genom Grundsunda och Nordmaling till Bjurholm, ett äfvenledes nytt pastorat, utbrutet från Nordmaling, och hvars kyrka är belägen omkring 4 mil uppåt landet ifrån Nordmalings kyrka. Från Bjurholm reste jag den 5 Jan. till Öhrträsk, en by i Lycksele socken, belägen 3 mil från Bjurholm och 6 mil från Lycksele kyrka. Öhrträsk, den största by i Lappmarken, har öfver 20 bönder eller nybyggare och dessutom några torpare. Invånarne äro af Finsk härkomst, och första bosättningen härstädes skall hafva skett omkring 1670 af tvänne Finnar, som varit bröder. Oaktadt delta nära blodsband, skola de likväl hafva lefvat i stor missämja, hvarföre de ock byggt sina gårdar på något afstånd från hvarandra, derigenom byn äfven för närvarande består af tvänne, ett godt styc ke från hvarandra skiljda, delar. 1733 skall byn, såsom mig berättades, hafva haft 4 åboer, hvaraf man finner, att den inom ett århundrade blifvit omkring 6 gånger större. I denna by uppehöll jag mig 2 dagar, nämligen Trettondedagen (d. 6 Jan.) och Söndagen (d. 7 Jan.), och höll gudstjenst med ordentlig predikan. Också får man i Lappmarken osta predika för mindre talrik församling än denna var, Lappmarken, I. ty minst 100 personer voro i bönehuset församlade. Om folkets religiositet och hemseder kunde jag just icke göra mig det bästa begrepp, när jag såg synagogans föreståndare, värden i huset, der bön hölls, genast efter slutad gudstjenst sätta fram på bordet 2 à 3 kannsbouteiller, fulla med brännvin. På mig gjorde denna frappanta omvexling ett vidrigt intryck, och jag kom ihog Jesu ord: "Mitt hus är ett bönehus; men J hafven gjort det till en röfvarekula." Men, att få delade mina känslor, det kunde jag sluta deraf, att alla med fröjd, annammade detta lefvande vattnet. Hela församlingen blef undfägnad, och några, jemnte mig, qvar bjudna till middag. Alla voro väl beskänkta, inan man åtskiljdes. Men, att under detta tillstånd intet tal i religiösa ämnen uppstod, det vet jag icke om jag skall räkna för ett godt eller elakt tecken. Säkert är, att dessa Epikuréer läto sina gudar vara i fred uti deras dimmiga aflägsenhet från menniskors boningar. Detta passerade på Trettondedagen, och samma scene förnyades den följande dagen, med den skilnad, att bönehuset var ombytt. Också lärer just detta ombyte gifvit anledning till trakteringen med brännvinet, hvilket således icke egentligen hörde gudstjensten till, utan är ett af- och tillträdes-calas, som sker endast en gång om året. Att hålla bön hemma med sjungande och läsande uti postilla, är eljest en vacker plägsed, gängse i hela Norrland, särdeles i de nordliga delarna, der aflägsenheten från kyrkan på de flesta ställen är ganska betydlig, så att man icke gerna hvar Söndag kan besöka den offentliga gudstjensten. I Lappmarken hålles vanligen hvar annan eller stun dom hvar tredje Söndag fullständig gudstjenst, och dessa Söndagar kallas Stämningar. Folket kommer då tillsammans till kyrkan; men på mellansöndagarna kommer vanligtvis ingen, utan kyrkan besökes endast af dem, som bo på sjelfva kyrkoplatsen, och dessa äro merändels ganska få. Man plägar då endast läsa ur postillan, men i allt öfrigt hålla gudstjenst på vanligt sätt. Enligt min tanka, är denna häfd ganska lämplig efter förhållandet i orten, ty, när de, som hafva endast ro steg från kyrkan, kanske stundom på half-år icke kommit inom dess dörr, huru kan man då begära, att de, som hafva 4 à 10 mil, skola bivista den derstädes firade offentliga gudstjensten hvar Söndag? Man föreställe sig, att de, som bo i Uppsala, hade sin kyrka i Stockholm eller Gefle, och man må göra sig ett begrepp om, huru ofta de skulle infinna sig till gudstjensten. Skulle nu praxis vara den, att inga stämningar hölles, så skulle väl kyrkan tilläfventyrs alltid vara besökt, men aldrig talrikt, och detta skulle för landets ekonomiska behof och cultur vara menligt, såsom längre fram skall visas. Nu deremot hålles på de Söndagar, då kyrkan icke besökes, gudstjenst hemma, och denna är ganska vacker och högtidlig, fastän den icke förrättas af en prestman. En god husfader är alltid den bästa huspredicanten, och ingen är skickligare scholmästare, än en moder är det för sina barn. Derföre skall man sannolikt ingenstädes i riket träffa så god Christendomskunskap hos allmogen i allmänhet, som här i Norrland, der inga fólkscholor finnas, och der föräldrarne följaktligen icke på någon annan kunna kasta omsorgen att lära sina barn, ut |