ligen, »att hans arm kunde väl räcka dem där ute, därest de ej upphörde med sitt bjäbbande». Hertig Karl var mäktigast. Johan skref fem veckor förut och bjöd honom till bröllopet. Karl svarade höfligt men kallt, »att han på den korta tiden ej hann rusta sig redo, kunde således icke komma». Johan uppretades på det högsta, och man fruktade våldsamma uppträden. Prinsessan Anna, som själf var emot förmälningen, skref dock i ångesten tvenne gånger till hertiginnan Maria, att hon skulle öfvertala Karl att infinna sig för att undvika inbördes krig; men han kunde ej bevekas. Johan, utan att bry sig om hans motstånd, firade sitt bröllop på Västerås slott d. 15 februari 1585 med allsköns prakt och högtidlighet. Karl skickade ett sändebud att i sitt ställe öfvervara bröllopet. Johan blef än mera uppbragt. Rådet sökte lugna honom men förgäfves. Han körde strax bort sändebudet både från bröllopet och staden.* Den förskjutne Per Liljesparre antogs till stallmästare vid hofvet och blef sedan genom drottning Gunillas bemedling gift med Anna Posse. TRETTONDE KAPITLET. Om trostvisterna efter drottning Katarinas död. Många orsaker bidrogo att helt och hållet vända Johans sinne från katolska läran. Först rådets och hertigens uppenbara motstånd, sedan agget emot jesuiten Possevinus, som stiftat den för Johan ofördelaktiga freden i Zapolschie, slutligen Katarinas frånfälle och giftermålet med den protestantiska Gunilla. Då de påfviska förlorat allt hopp att igenom Johan vinna sitt ändamål, företogo några jesuiter en stämpling att sätta på svenska tronen den i deras tro uppfostrade prins Gustaf, Erik XIV:s son. Johan kom under fund med förslaget och fattade från den stunden bestämd motvilja mot allt hvad * Riksark. Acta angående den mellan konung Johan och hertig Karl uppvuxna tvistighet m. m. - Rådets förklaringsbref mot beskyllningen att hafva tillställt oenighet mellan konung Johan och hertig Karl. jesuiter hette. De blefvo strax drifna ur riket; en lika lydande förordning utkom äfven mot katolikerna men efterlefdes ej så strängt. De präster, som icke ville öfvergifva denna tro, blefvo afsatta, prins Sigismund tvingades att bevista liturgiska gudstjänsten; och då han, oaktadt konungens och rådets förmaningar, icke ville afsvärja påfveläran, agades han af Johan men utan verkan. Skild från katolikerna, sökte konungen förening med grekiska kyrkan, men då äfven detta misslyckades, återvände han till sin första tanke att uti liturgien framställa en urbild af den äldsta och sanna kristendomen. Våren efter mötet i Vadstena 1587 sammanträdde hertigdömets prästerskap i Strängnäs för att öfverlägga om liturgien. Deras beslut blef ogillande, och de uppsatte en vidlyftig skrift, hvaruti orsakerna därtill framställdes, däribland förnämligast att liturgien var en öfvergång till påfveläran. Då detta kom för Johans ögon, upptändes han af den häftigaste vrede. Uti ett öppet bref sökte han vederlägga dem, kallade dem för hufvudljugare, trospillare, åsnehufvud, satanister o. s. v. och befallde, att de skulle fängslas och föras till honom, så snart de satte sin fot utom hertigdömet. De bittraste smädeskrifter växlades mellan liturgiens motståndare i hertigdömet och dess anhängare hos konungen. David Ratt, en ung prästman i Stockholm, tog hertigdömets lärare i försvar oaktadt alla varningar. Johan lät fängsla och sända honom i strängt häkte till Örbyhus. Men några ifriga lutheraner i Stockholm, särdeles af kvinnokönet, sköto tillsammans både penningar och kräsligheter och visste skaffa alltsammans till honom i fängelset. Johan, underrättad därom, hämtade Ratt till Stockholm, hvarest denne insattes i strängare förvar. Efter någon tid uppkallades han på slottet, då Johan sökte förmå honom att gå öfver till liturgien. Men Ratt försvarade ihärdigt sin lära. När Johan hvarken kunde öfvertyga eller öfvertala honom, blef han så förtörnad, att han stötte omkull Ratt och trampade honom under fötterna med de orden: »På huggormar och basilisker skall du trampa.»> Sedan lät han Ratt af sina tjänare på det gröfsta misshandlas och åter kastas i tornfängelset.* Nästan på * Vid Johans död återfick Ratt friheten och dog som pastor i Bälinge bredvid Nyköping. samma sätt handterades en annan stockholmspräst, Schepperus, en framdeles mycket märkvärdig man. Johan deltog så ifrigt i dessa trostvister och var så intagen af nit för sin liturgi, att han 1586 tänkte på att afsäga sig regeringen, sammankalla i Uppsala de lärdaste män till en högskola, själf som deras högste styresman flytta dit och sysselsätta sig endast med andliga ämnen. Denna ifver varade ända till hans sista sjukdom. Det enda skydd lutheranerna ägde var drottning Gunilla, hvilken stundom, ehuru sällan, lyckades att hos konungen utverka mildring uti deras öde. Det tacksamma folket kallade henne därför vanligen den svenska Ester. FJORTONDE KAPITLET. Om konung Johan. Konung Johan förenade i sitt utseende godhet, skönhet och majestät, varande näst Magnus den längste ibland konung Gustafs söner och öfver tre alnar i höjden. Ansiktet var långlagdt, välskapadt, icke utan tycke af modern; håret ljusgult, panna och näsa höga, ögonen stora, blå, med hvälfda ögonbryn, öfver hvilka sväfvade ett drag af dyster tankfullhet. I senare åren bar han liksom fadern skägget långt, så att det nådde till midjan. Det var rödt. Han var af ett dystert lynne, älskade ensamheten och öfverlämnade sig då åt böcker och begrundningar. Redan i yngre åren måste fadern uppmana honom till förströelser. Dessa anlag bibehöllos och utbildades af det långa fängelset och fortsatta studier. Därtill kom den från fadern ärfda misstänksamheten, tvisterna med hertigen, adeln och prästerna, alla i jämnt tilltagande; slutligen det öfver Eriks mord gnagande samvetet. De sista åren kunde han hvarken lida sig själf eller andra. Lik äldre brodern var Johan en grundlärd prins. Han talade latin, polska, ryska, italienska och engelska språken samt förstod grekiska och franska. Erik vinnlade sig förnämligast om de matematiska, Johan om de teologiska vetenskaperna. Alla den tidens trosläror och därom utkomna skrifter voro honom noga bekanta, dock med den olyckliga påföljd, att han ej kunde fästa sig vid någondera. Hela hans lefnad är en profkarta på olika trosöfvertygelser. Han var uppfödd i den lutherska, fick i England smak för den reformerta, sedan genom sin första gemål för den katolska, hvilken han efter ett föregående försök med liturgien antog men om ett år öfvergaf, sökande förening med grekiska kyrkan. Då äfven detta misslyckades, återvände han till liturgien och sist på dödsbädden till sin barndomstro, den evangeliska. Detta var den Johan, åt hvilken Gustaf Vasa med redan af döden förstummad tunga upptecknade och i förvaring lämnade sitt ofta brukade kärnspråk: >>En gång säga och därvid blifva är bättre än hundra gånger tala.» Gustaf Vasas förkärlek och Eriks tidiga besynnerligheter väckte redan före faderns död Johans tanke på kronan. Han uppförde sig dock ädelmodigt, och kanhända hade Erik eljest aldrig kommit på tronen. Harmen öfver inskränkningarna i Arboga 1561 retade honom, och det var troligen hans afsikt att genom förbindelsen med Polen göra sig nästan oberoende i Finland. Det misslyckades till Sveriges lycka. Men Eriks vansinne och förvända regering inledde Johans äregirighet i en frestelse, som han ej kunde motstå, och han gaf sista stöten åt den på broderns hufvud vacklande kronan. Den ovärdiga behandlingen af Erik och hans anhängare och slutligen brodermordet utan ens något sken af nödvändighet sätta en outplånig fläck på Johan och visa, att han var mäktig af en låg och långvarig hämndlystnad. De äro icke de enda bevisen därpå. Hans stundom beprisade mildhet tycktes snarare förtjäna namnet svaghet. Man har dock efter honom ett och annat drag af ädlare anlag. Efter Eriks afsättande kommo några fram med det rådet, att alla Eriks porträtt borde undanrödjas, emedan de kunde väcka upprorstankar. Johan svarade leende: >>Låt honom sitta! Den Erik, som hänger på väggen, hänger icke mig.» Ett främmande sändebud frågade en gång, hvar hans bästa fästningar vore. Johan svarade: »I mitt folks armar.» Af sin far hade Johan ärft tycke för tonkonsten, och katolikernas vackra kyrkosånger bidrogo i sin mån till hans omvändande. Då han satt till bords, skulle all tid koraler sjungas eller spelas.* Hufvudsakligen sysselsatte han sig dock med byggnadskonsten. Borgholms slott, ärkebiskopssätet på Arnö jämte Riddarholms och Klara kyrkor uppbyggdes; Jakobs och Maria påbegyntes, Stockholms och Uppsala slott iståndsattes. Denna hans böjelse för de sköna konsterna fick förmodligen ännu mera utbildning genom de italienare, som vistades vid hans hof. Flera konststycken införskrefvos, t. ex. Linköpings altartafla; och Johan tycktes vara den förste konung i Sverige, som vinnlagt sig om de fria konsternas befordran. Härmed förenades nitet att hedra fosterlandets stora framfarna män. På hans tillsägelse var det, som hertig Karl flyttade Sten Sture den äldre och hans gemål från Kärnbo till värdigare hviloplats i Strängnäs domkyrka. Själf lät han uppföra mer eller mindre kostbara minnesvårdar öfver Magnus Ladulås och Karl Knutsson i Riddarholmskyrkan, öfver drottningarna Filippa och Katarina Ormsdotter i Vadstena. Till minne af de i blodbadet mördade herrarne lät han uppbygga ett kapell, sedermera Katarina kyrka, på det ställe, hvarest deras kroppar blifvit förbrända. Han ämnade äfven att resa minnesvårdar öfver de konungar, som hvila i Alvastra och Varnhem, men han'n icke. De första åren åtnjöt riket något inre fast icke yttre lugn och tilltog i välmåga; men detta förändrades innan kort. Tvisterna med hertig Karl och lutherska prästerskapet väckte snart oro öfverallt. Dessutom medtogos undersåtarnes krafter genom det långvariga och kostsamma ryska kriget, konungens lysande hof och många byggnader. Detta tryckte bönderna så mycket hårdare, som Johan vid sitt uppstigande på tronen beviljat adeln betydlig utvidgning i dess friheter. De mäktigare släkterna begagnade sig ofta på ett mindre samvetsgrant sätt häraf. Under namn af förläningar slogo de under sig en mängd hemman, räntor och gärder och lefde på sina slott nästan som små furstar. Inbördes höllo de tillsammans däruti att så mycket som möjligt befria sig själfva och sina underhafvande från alla utskylder, hvarigenom bördan ökades för de öfriga skattedragande. *Palmsk. Acta ad hist. regis Joh. III, p. 1. 4 |