Samlade skrifter, Volym 2A. Bonnier, 1904 |
Vanliga ord och fraser
barm björkens blef bleka blod blommor blomstra blott blå blåa brus bröst bär bölja doft doridej död DÖDENS SKÖRDAR evigt faleridoridej famn Finlands fjärran flamma flyktig stund flög fosterland frid fröjd fågel förgår glada gladt glans glöd graf grafven granit grebban gröna guld gunga Gustaf Adolf Montgomery går hafvets Herren himlens himmelens hjärta hjärtan hoppets dag hvar hvarje hvita håg häfdens höga högt Ilmarinens jorden klar kung kvällens kämpa kärlek land lefver lifvets ljufva ljus ljusets Louhi låg långt låt mänsklighetens mörka natt nord Närpes nöd oceanens rand rest sin tron rönn sade sjunger själf skog skugga skåda skön sorg stjärna stod stolt storm stormens brus strand strid strålande stund suck Sylvias såg sångens fåglar Sånger Topelius tron tår Ukkos uppå utaf varm vind vingar Vuoksens våg våra vårt Väinämöinen värld åska ädla älska ära öde öfver öga
Populära avsnitt
Sida 77 - Soliga barn af luft och ljus, o jag förstår ert tysta sus, blommande sköna dalar, hem för hjärtats ro! Säll i syrenens skugga, söker jag här mitt hägn. Rönnarnas dofter dugga finaste blomsterregn. Regnet slår ned i hjärtats vår; hela dess värld i blommor står. Säll i syrenens skugga söker jag mitt hägn. Kom, du min vän i skogen, kom, vid min sida sjung! Skogen är evigt trogen, våren är evigt ung.
Sida 31 - Jag är blott en liten fågel med späda vingar och små; men vor' jag en örn i molnen, jag flöge högt i det blå, och flöge och flöge vida allt upp till Guds allmakts tron och sjönke där för hans fötter och kvittrade så min ton: Du helige himlens Herre, hör lilla fågelens bön: ack, hur är din jord så ljuflig!
Sida 182 - Vind och hvita vågor stredo nyss på sjön; blåa bryggor blänka nu kring öde ön. Smidig skida skön öfver slätten slinter. Vacker är vår vinter, och så frisk är snön. Det är skarpt i skogen, där jag går i dag; rim i håret hänger, som en björn är jag, hugger friska tag; och den gröna granen faller hvit om manen för min yxes slag.
Sida 30 - Jnnakkala 18 Juni. 3. En sommardag i Kangasala. Jag gungar i högsta grenen af Harjulas högsta ås; vidt skina de blåa vatten, så långt de af ögat nås. Af Längelmänvesis fjärdar där skimrar ett silfverband, och Roines älskliga vågor i fjärran kyssa dess strand. Och blå som en älsklings öga och klar som ett barndomshem den gungande Vesijärvi sig stilla smyger till dem. Och hundrade öar simma allt uti dess vida famn, naturens gröna tankar i blåa vågornas hamn. Men rundtkring de...
Sida 78 - ... syrenens skugga söker jag mitt hägn. Kom, du min vän i skogen, kom, vid min sida sjung! Skogen är evigt trogen, våren är evigt ung. Livet förgår som kvällens fläkt; evig är vårens andedräkt! Kom, du min vän i skogen, vid min sida sjung! Älskade blåa öga, le som i forna dar! Låt vita rönnen snöga blommor på det som var! Skänk glad åt kvällens dagg din tår! Vakna på nytt till sol och vår! Älskade blåa öga, le som i forna dar!
Sida 33 - ... en, Och så kom den andra tyst liksom en hamn, sökte vännens namn i min trogna hvita famn. Och min hvita stam stod helt allvarsam, och så smög det fram hvad de båda skrifvit; och de märkte nog hvad som stod i skog, och jag såg därpå och log. Sedan hände så, att de båda två togo miste då och ej kysste — trädet; lilla vän, hur lätt händer icke det? Det har ingen, ingen sett.
Sida 42 - Somna, du min våg, i västanfjärdar, somna sakta mot holmens strand! Slockna, du min sol, i molnets världar, slockna stilla vid himlens rand ! Bryt, du starka storm, din vilda vinge...
Sida 78 - Regnet slår ned i hjärtats vår; hela dess värld i blommor står. Säll i syrenens skugga söker jag mitt hägn. Kom, du min vän i skogen, kom, vid min sida sjung! Skogen är evigt trogen, våren är evigt ung. Livet förgår som kvällens fläkt; evig är vårens andedräkt! Kom, du min vän i skogen, vid min sida sjung! Älskade blåa öga, le som i forna dar! Låt vita rönnen snöga blommor på det som var!
Sida 115 - Ensam är jag, som hedens ljung, blommar ensam och vissnar ung, sjunger, sjunger min långa länglan, sjunger ensam på Roines strand. Om den strålande solen visste, om hon visste mitt hjärtas håg, allt sitt rosende sken hon miste, skulle sjunka i kvällens våg, sjunka, sjunka i nattens famn; men jag hviskar min älsklings namn, sjunger, sjunger min långa längtan, sjunger ensam på...
Sida 183 - ... min yxes slag. Och så kort är dagen, mon är så allen. Furans skugga växer till en jätte ren. På dess mörka gren hänger månens skifva, och på fält och drifva lyser stjärnans sken. Nu så drar jag åter, fri och glad och ung, till min trefna hydda, där jag själf är kung. Sjung en visa, sjung! Sjung hur skidan slinter i den vackra vinter öfver snöig ljung!