av resurserna, att de icke komma till största möjliga nytta ur synpunkten av människans egen uppskattning av sina behov. När misshushållningen går som längst, sker en uppoffring utan att ge något motvärde alls, men misshushållning är det redan när motvärdet blir mindre än det kunde vara.

Det är ingen överdrift då man säger, att hela det ekonomiska livet regleras av det enkla sammanhang som här angivits: resursernas otillräcklighet att täcka alla behov och en därav föranledd organisation för att leda in dem på de ur människornas egen synpunkt gynnsammaste banorna. Det maskineri som tillgodoser dylika syften är emellertid ojämförligt mer invecklat än själva utgångspunkten, och för att till en början visa hur pass egendomligt det problem är som kräver förklaring må till en början lämnas några exempel. De ligga inom varje människas närmaste erfarenhet men ha trots detta sannolikt icke blivit föremål för reflexion från mer än ett ringa fåtal. Overhuvudtaget gäller det i fråga om ekonomiska ting mindre att samla fakta än att tänka igenom företeelsernas innebörd och orsaker.

Låt oss börja med ett av de närmaste medlen för täckning av våra behov, nämligen bröd. Vem sörjer för att var och en får så mycket bröd som han eller hon gör anspråk på och just av det slag som anses bäst täcka vars och ens behov? Man går in i en brödbutik, väl att märka utan att ha låtit anmäla sig på förhand, och väntar som en nästan självklar sak att där finna bröd av det slag man begär och i sådan mängd som man begär. Hur har så mycket bröd av just dessa slag kommit dit? Man kunde visserligen tänka sig att samtliga brödbutiker försett sig med bröd av alla slag i så riklig mängd att det skulle räcka för all tänkbar efterfrågan. Detta skulle emellertid innebära misshushållning med bröd, ty i så fall skulle stora pyramider därav dagligen i många butiker bli över och få förfaras. Så är icke fallet, det är mycket litet bröd som ligger kvar, rentav från den ena dagen till den andra, och vad som gör det går på något mystiskt sätt åt dagen därpå. Den del av brödmängden som går i soptunnorna är säkert försvinnande liten; jag skulle tro att den egentligen består i vad man ger åt folk som går och tigger vid dörrarna.

Ett i viss mån egendomligare exempel är mjölken. Ty för det första är ju brödet dock i stånd att gömmas, även om det därigenom försämras, men mjölk kan åtminstone under den

den varma årstiden icke gömmas och måste alltså nästan nödvändigt komma till full användning, om ej stora mängder därav helt och hållet skola få förfaras. Och för det andra erbjuder mjölken också en annan svårighet som icke föreligger i fråga om brödet. Ty brödtillverkningen är dock närmast en verkan av rent mänskliga krafter, det erbjuder ingen svårighet att ändra brödmängden inom vida gränser från dag till dag; men hur mycket mjölk som kommer till stånd beror av något för människorna betydligt mer svårhanterligt, nämligen kornas mjölkningsförmåga. I längden kan denna visserligen påverkas i hög grad genom avsiktlig ändring i utfodring och kobestånd, men en ändring däri från dag till dag är nära nog utesluten. Icke desto mindre torde var och en kunna konstatera att mjölk likaväl som bröd kan fås utan föregående anmälan och att å andra sidan den mjölkmängd som rinner bort exempelvis från Mjölkcentralen i Stockholm ned i Klara sjö är av försvinnande betydelse.

Likväl höra dessa båda exempel till en relativt lokalt begränsad anpassning, låt oss säga ett område som för det mjuka brödets del utgör en enda stad och för mjölkens del ett område på 60 à 100, mer sällan 150 kilometers radie. Som var och en vet, sträcker sig anpassningen emellertid för en mängd varor över stora delar av jordklotet. Det faller ingen in att kaffe skulle saknas i en butik, därför att det produceras så långt borta som i Sydamerika eller på Java, och t. 0. m. kött kommer numera i fruset tillstånd från Australien i stora kvantiteter till Europa. Ännu egendomligare är det kanske, att sådana ting som skodon kunna tillverkas i andra världsdelar än dem där de finna användning, ty i dessa fall måste ju föremålen i ordets bokstavliga mening passa åt den som köper och använder dem.

Exemplet i största skala är dock skörden. Även om man begränsar sig till förhållandena före världskriget, så voro växlingar i världens veteskörd på 5% av det normala ingalunda ovanliga; men vad 5 % av världens veteskörd betydde förstår man när det tilllägges, att detta belopp utgjorde ungefär 14 gånger Sverges hela vetekonsumtion. Om intet maskineri hade funnits för att reglera världens veteförsörjning, skulle en undernormal världsskörd av vete alltså ha medfört, att 14 länder med lika stor vetekonsumtion som Sverge helt och hållet skulle ha blivit utan. I stället skedde anpassningen med sådan precision, att flertalet människor icke ens voro medvetna om att något ovanligt hade skett.

Det egendomliga i detta sammanhang ökas ytterligare när man betänker, att anpassningen av en viss vara till människors behov därav har till förutsättning anpassning av en bokstavligen talat oöverskådlig serie andra varor och prestationer av de slag som behövas för att den förstnämnda varan skall kunna komma till stånd. Detta samband är till den grad invecklat, att det knappast ens är möjligt att framställa det i sin fullständighet. Men det är icke heller nödvändigt, ty om man bryter ut några stycken därav, blir det hela ganska lätt klart. Man kan

kan exempelvis återgå till brödtillgången. Väljes utgångspunkten i slutet, d. v. s. där brödet kommer konsumenten till handa, så krävas först de tre tingen: bröd, brödbutiker och säljare i dessa butiker. Säljarna eller butiksbiträdena måste tas bland den tillgängliga befolkningen, och i utbyte mot de biträden som av någon anledning lämna sitt arbete, t. ex. emedan de gifta sig eller dö, måste komma en ström av nya. Butikerna förutsätta i sin ordning byggnader, dessa förutsätta tegel och murare, teglet förutsätter tegelslagare, tillgång på lämplig lera, värmeanordningar för dess torkning o. s. v. Lämnar man emellertid dessa två linjer och håller sig enbart till själva brödet, så kommer man till bagerierna. Dessa kräva i sin ordning byggnader, bageriugnar och bageriarbetare, vilka alla i sin ordning måste skaffas ungefär på samma sätt som butiksbiträden och butiker, samt slutligen mjöl. Följes nu detta återigen bakåt, så är man vid kvarnarna, med allt vad de kräva av byggnader, kvarnvalsar och annan teknisk utrustning, personal för fabrikation och utkörning, lastautomobiler 0. s. v., samt till sist spannmålen. Denna leder sedan i sin ordning tillbaka till jordbruket, med dess oöverskådliga behov av olika slags jord och mänsklig arbetskraft, lantbruksmaskiner, gödselmedel och hundra andra ting. Följes sedan järnet från lantbruksmaskiner och bakugnar tillbaka, så leder vägen till verkstadsindustrien, därifrån till järnhanteringen och sedan till gruvdriften, med vad de kräva av olika slags arbetskraft och material. Detta sammanhang tar aldrig något slut, ty allting beror av allting annat. Exempelvis kräva de flesta produktionsgrenar järn i en eller annan form, samtidigt med att järnproduktionen liksom all annan tydligen kräver mänsklig arbetskraft och människorna i sin tur kräva livsmedel. På alla punkter måste denna oöverskådliga serie av relationer fungera, för att allt det skall komma fram som människorna anse sig behöva, och kvantiteterna måste överallt så avvägas, att ingen misshushållning inträder utan resultatet smyger sig efter människornas behov och efterfrågan.

Ytterligare en synpunkt kommer till och är ägnad att i hög grad öka svårigheterna, nämligen den tid som måste förflyta mellan den totala verksamhetens början och dess slut. Långt innan brödet skall levereras måste människorna ha arbetat i jorden och i gruvorna, tegelbruket måste ha varit i gång för att framställa byggnadsmaterial, kvarnarna och bagerierna för att åstadkomma mjöl och bröd. Det säger sig självt att denna uppgift, med den ständiga föränderlighet som människolivet är underkastat, skall vara nästan