Men uppenbarligen har människornas försörjning, efter deras egen subjektiva uppskattning, väsentligen ökats därigenom.

Detta kan sammanfattas i den allmängiltiga satsen att prisets uppgift består i att skapa jämvikt mellan tillgång eller utbud å den ena sidan och efterfrågan å den andra. Människors själsläggning, deras lust till det ena och det andra, kan i viss mån betraktas som något utifrån givet, något som det ekonomiska maskineriet helt enkelt har att rätta sig efter. Men ju högre priset stiger, desto mindre av denna lust till en viss vara eller behovstäckning kommer att ta sig uttryck i en effektiv efterfrågan; ju mer priset i stället sjunker, desto mer av lusten till varan blir effektivt, desto större blir den effektiva efterfrågan. På detta sätt kan priset med mycket få undantag alltid framtvinga ett sådant omfång på den effektiva efterfrågan som motsvarar den tillgång som föreligger; inträffar detta resultat icke, beror det nästan undantagslöst på att prisbildningen icke har fått fungera.

Det nu angivna maskineriet arbetar tydligen också, när priset ingenting alls förmår gentemot tillgången eller utbudet; och det uppenbara förhållandet att tillgången på många varor under världskriget var ofrånkomligt begränsad, visade följaktligen på intet sätt, att prisbildningen icke kunde nå sitt mål, som måste bestå i att inskränka efterfrågan lika mycket som tillgången. Men i många fall, bland annat det som nyss belystes med exemplet från en ökad efterfrågan på vete, har prisbildningen möjlighet att påverka också tillgång och utbud, att framlocka ökad produktion eller ökad villighet att sälja i fråga om en vara; och

då blir dess gagnelighet tydligen ännu större. I den mån som den totala tillgången är given i fråga om de resurser naturen tillhandahåller samt människorna själva genom arbete och sparsamhet framkalla, kan denna ändring i tillgången på en särskild vara tydligen icke innebära annat än att de produktiva krafterna överföras från ett område till ett annat. I vårt nyss givna exempel tänktes en sådan överföring närmast från råg till vete; men också om det hade gällt t. ex. nyodling, skulle häri ha legat en överföring, nämligen av kapital och arbetskraft till veteproduktionen från andra verksamheter. Redan detta innebär en fördel av största betydelse, ett oumbärligt verktyg för samhällets hushållning.

Hela denna utjämning kommer nödvändigt till stånd med prisets hjälp av den anledningen, att samma prisförändring verkar på motsatt sätt å ena sidan på utbud eller tillgång och å andra sidan på efterfrågan: prisstegring minskar efterfrågan och ökar utbud, i den mån det senare är möjligt, prissänkning verkar i bägge fallen på motsatt sätt. Jämvikt måste därför alltid komma till stånd.

Man kan icke säga att det finns mer än en fundamental brist i detta maskineri, men den är å andra sidan mycket stor och beror av inkomstfördelningens ojämnhet. Genom denna ojämnhet blir det nämligen icke människornas behov, sådana de själva fatta dem, som komma att behärska det ekonomiska systemet, utan det blir dessa behov så att säga översatta i en efterfrågan som uttryckes med vissa belopp i penningar. Det avgörande blir alltså, hur mycket de olika individerna i pengar vilja eller kunna betala för en viss vara, icke styrkan av det bakomliggande behov eller den lust de ha till varan. Allmänt taget kommer den fattige därför att få nöja sig med att få sina starkaste behov täckta, medan den rike har företräde framför honom och får täckning för behov som äro långt svagare än den förres. Det har med rätta sagts, att systemet kan komma att sörja för den rikes hundar innan det sörjer för den fattiges barn. Ingenting kan eller får bortförklara den fundamentala svagheten i ett sådant system, ty det innebär att hushållningen såtillvida i verkligheten icke anpassar sig efter människornas behov. Lämpligheten av

Lämpligheten av inkomstfördelningens utjämning kan emellertid ej upptagas här, utöver påpekningen att fördelningen själv är ett led i prisbildningens maskineri och därför icke utan vidare kan ändras utan vittgående konsekvenser, som noga måste prövas.

Vad som här behöver framhållas är emellertid, att denna prisbildningens grundläggande svaghet under vissa förhållanden kan gälla så oumbärliga varor, att hela systemet måste utbytas mot ett annat. Detta var vad som inträffade under kriget med de mest oumbärliga livsmedlen, nämligen de vegetabiliska. Den ofantligt ökade knapphet som inträdde i fråga om dem

det förefaller antagligt att tillgången på brödsad inom landet under den värsta tiden nedgick under hälften av det normala skulle sannolikt under prisbildningens ohämmade system ha skapat en sådan prisstegring, att viktiga delar av folket hade gått miste om att få sina oumbärligaste behov täckta; ty stora, bättre situerade samhällslager skulle förmodligen ha varit i stånd att ta i anspråk lika mycket brödsäd som i normala fall. Det var därför som man hos oss efter tyskt mönster övergav hela prisbildningsmekanismen som regulator av hushållningen för brödsäd och övergick till det rena tvånget i form av ransonering. Alla fingo då samma möjlighet att täcka sitt behov på denna punkt, den rikes större inkomster gjorde honom icke till herre över mer därav än fallet var med den fattige.

sam

Hela den framställning som nu givits av prisbildningen har emellertid en sträng begränsning. Den gäller nämligen blott de inbördes priserna, den ena varans pris i förhållande till den andras. Som var och en vet, uttryckas icke priser i vanliga fall på detta sätt, utan man anger dem allasammans i en enda gemen

vara eller ett enda mått, nämligen i pengar. Om då detta gemensamma mått eller denna allmänna bytesvara, penningen själv, undergår förändringar, så kommer resultatet att framträda som en ändring i de andra varornas priser, och man står då inför ett helt nytt problem. Men denna fråga skall sparas till nästa föredrag; här behöver blott sägas, att det är en faktor som vi än så länge helt och hållet lämnat å sido.

II

PENGARNA – VAD DE ÄRO

OCH ICKE ÄRO

Det är ingen överdrift om man säger, att pengarna tillhöra den del av det ekonomiska livet som givit anledning till de största och mest ödesdigra missuppfattningarna. Ännu i dag finns det säkert en mängd människor som anse pengar vara vad man lever av och att följaktligen all brist i samhället beror på att det finns för litet pengar och kan avhjälpas genom att det blir mer. Omvänt riktar sig en mängd moralpredikanter och reformatorer mot pengarna och penningbegäret som upphov till allt ynkligt, tarvligt, orätt och ont, d. v. s. båda parterna äro ense om att tillerkänna pengarna den avgörande rollen för hur människorna leva..

Men hur kan man leva av pengar? Var och en svarar efter någon eftertanke, att det tillgår på det enkla sättet att andra ta emot dem och ge i utbyte vad

i som man kan behöva för att leva. Detta är obestridligen riktigt, men därav följer också, lika obestridligt, att vad man behöver i själva verket icke alls är pengarna, utan vad man för dem byter till sig, d. v. s. att pengarna endast utgöra förbindelseledet mellan vad man önskar och vad som tillgodoser denna önskan. Pengarna äro representativ för vad man lever av: ett allmänt bytes- och betalningsmedel, ävensom