av t. o. m. denna siffra, när det gäller penningenhetens köpkraft. Före och i början av världskriget brukade man ännu tala om nedgången i de franska assignaternas värde under den stora franska revolutionen som höjdpunkten av ödeläggelse, trots att nedgången då aldrig hade varit längre än till en trehundradedel under längre perioder och en tvåtusendedel vid enstaka tillfällen. I stort sett måste man emellertid säga, att mänsklighetens historia överhuvudtaget med få undantag präglas av penningväsendets förstörelse, och detta ingalunda till någon väsentlig del på grund av själva svårigheten att rätt sköta penningväsendet, utan genom rent och avsiktligt missbruk från deras sida som hade makten över penningväsendet, d. v. S. av furstarna och staterna. Världskrigets erfarenheter betydde i första rummet höjdpunkten av detta mångtusenåriga missbruk av makten över penningväsendet. Detta pekar på behovet av ännu en åtgärd för att bevara penningvärdet stabilt, nämligen ett skyddsvärn för folken emot deras härskares missbruk, dessa härskare månde kallas kejsare, folkkommissarier eller rentav riksbankschefer.

Särskilt i fråga om denna sistnämnda uppgift var den internationella guldmyntfoten före kriget av den största betydelse, och till följd därav åtnjöt mänskligheten under större delen av 1800-talet, framför allt under de fyrtio åren närmast före världskriget, en ordning i den oumbärligaste grundvalen för allt harmoniskt näringsliv som den aldrig förr upplevat. Däremot garanterade guldmyntfoten icke i princip det absolut stabila penningvärdet, ty den bestämde icke penningenhetens värde till en viss bestämd köpkraft mot varorna utan skapade i stället dess överensstämmelse med värdet av en viss mängd guld; och då guldet är en vara såsom andra, så ändrades även dess utbuds- och efterfrågeförhållanden, samt till följd därav dess pris, gentemot andra varor. När guldproduktionen blev riklig i förhållande till guldanvändningen (inom penningväsendet och annorstädes), sjönk sålunda dess värde gentemot andra varor, d. v. s. de i guld uttryckta varupriserna stego; under motsatt förutsättning sjönko åter de i guld eller pengar uttryckta varupriserna. Allt detta höll sig dock inom mycket trånga gränser, jämfört med vad som varit fallet med sådana penningenheter som släppt sin förbindelse med guldet (eller i tidigare tid silvret). Genom att jordens flesta länder hade bundit sina penningenheter i ett fast förhållande till guldet, medförde guldmyntfoten dessutom till sist den mycket stora fördelen, att de olika ländernas pengar sinsemellan bevarade sitt värde i huvudsak oförändrat.

Det kan därför enligt min mening icke råda något tvivel om att världens penningväsende för att återvinna sin hälsa, efter den i vissa fall rentav dödliga sjukdom vari det fallit under och efter världskriget, har måst söka sig tillbaka till guldmyntfoten. Detta har också nu skett för en lång rad länder och kommer ganska säkert, att ske för de allra flesta återstående; såtillvida är man alltså på god väg. Men å andra sidan är det oförnekligt, att guldmyntfotens sätt att lösa uppgiften icke var idealiskt och att man redan därför har skäl att söka komma fram till en bättre ordning. Därtill kommer emellertid vidare och som ännu viktigare, att förkrigstidens guldmyntfot erbjöd vissa betydelsefulla garantier mot en felaktig penningpolitik som icke äro till finnandes för närvarande och nu svårligen kunna återinföras utan att vålla andra, större olägenheter. Guldmyntfoten är därför i sin nuvarande form mindre värdefull än den var före kriget. I och för sig är det icke heller minsta glädje med guldet inom penningväsendet; sitt enda berättigande har det där som garanti för ett stabilt penningvärde, och om bättre garantier kunna skapas, är det alltså blott en fördel att bli av med guldmyntfoten. Vägen därtill skulle vara att söka i den direkta reglering av kreditens omfattning som nu försökes av den amerikanska penningpolitikens ledare. Men även om detta försök lyckas, vilket icke för närvarande förefaller osannolikt, så återstå ännu två uppgifter som den internationella guldmyntfoten på sin tid hade löst.

Den ena var att skapa och bevara ett fast förhållande mellan de olika ländernas penningvärden. Detta löstes vid guldmyntfoten i sista hand genom guldsändningar mellan länderna, ty därigenom utjämnades genast alla tendenser till förskjutningar i detta läge, såsom närmare skall visas i det sista föredraget. Men vid ett direkt kreditreglerat penningväsende utan samband med guldet låter sig detta icke göra och ett annat system måste alltså utfunderas.

Även i gynnsammaste fall går det för övrigt icke för sig att uppnå ett fullt stabilt penningvärde i varje särskilt land, samtidigt med att det ena landets penningenhet hålles i oföränderligt förhållande till det det andras. Skulle varje särskilt land ordna sitt penningväsende så att penningvärdet där bleve såvitt möjligt stabilt, skulle därför icke relationen mellan ländernas penningenheter kunna hålla sig oförändrade, vilket också kommer att framgå av det sista föredraget. Önskar man åter, att exempelvis ett pund sterling alltid skall ha samma eller nästan samma värde i svenska kronor, såsom fallet var under guldmyntfotens tid före kriget och ånyo har blivit det under de senaste två åren, så får man därför slå av något på sina krav i fråga om fullt stabilt penningvärde i varje särskilt land. Man får i så fall nöja sig med att det så att säga genomsnittliga penningvärdet för alla länder blir stabilt och små förskjutningar fram och tillbaka äga rum i de särskilda länderna. Den idealiska lösningen av detta problem vore att ordna ett slags internationellt penningobservatorium eller en internationell regulator av penningväsendet någonstans i världen, t. ex. i Schweiz, och en därtill fast knuten politik av ledarna för penningväsendet i varje särskilt land. Denna ordning, som framställdes redan 1898 av Sverges främsta nationalekonom, Knut Wicksell, skulle i själva verket få mycket stora likheter med guldmyntfoten men likväl ha ett stort företräde framför denna i fråga om att kunna bevara det internationella penningvärdet stabilt. För närvarande peka emellertid tecknen snarare emot en annan lösning, nämligen att ett enda land, det för världshushållningen mest betydande, eftersträvar ett stabilt penningvärde för sin del och alla andra länder ordna sina penningsystem därefter, såsom planeter kring solen. Detta land är givetvis Förenta staterna. Ur de övriga ländernas synpunkt är denna lösning säkerligen mindre lycklig än den förra, och ingen kan i denna stund säga om den blir förverkligad. Det ifrågavarande problemet är ännu varken teoretiskt eller praktiskt löst i sin helhet, utan först framtiden kan visa vad därav skall bliva.

Emellertid hade guldmyntfoten, som sagt, ännu en uppgift som icke utan vidare kan tillgodoses därförutan, nämligen att hålla de särskilda ländernas härskare inom marginalen. Så länge myntfoten upprätthölls, d. v. s. ländernas sedlar voro inlösliga i ett guld som fick fritt importeras och exporteras, var det nämligen omöjligt för ett särskilt lands centralbankledning eller regering att tumma på penningvärdet, ty detta bestämdes internationellt så att det sammanföll med guldvärdet. Enda möjligheten till missbruk bestod då i att frångå guldmyntfoten, och det drog man sig för i det längsta. Det nya systemet åter skulle alls ej erbjuda samma garanti i detta hänseende; det vore mycket lättare att avvika några streck från den internationella regleringen utan guld, tills man plötsligt vore ur sin kurs och ej kunde komma tillbaka till den. Av detta skäl kan man ej säga att guldet ännu har spelat ut sin roll inom penningväsendet; det är både sannolikt och önskvärt, att det kombineras med den nya ordningen, så att sedlarna förbli inlösliga i guld. Till synes vore guldets ställning då oförändrad. Men i verkligheten bestämdes penningvärdet genom kreditregleringen; och det faktum att penningenheten samtidigt vore likvärdig med en viss guldmängd skulle leda till att samma reglering också bestämde guldets eget värde

medan detta före kriget tvärtom bestämde penningvärdet. Det förhållandet att guldet huvudsakligen efterfrågas för penningändamål gör denna skenbart halsbrytande tanke utförbar.