III

KAPITAL OCH SPARSAMHET

Övergången från kapitlet pengar till ämnet kapital förefaller säkert de flesta läsare så enkel att de knappast ens se någon skillnad mellan dessa två uttryck. Om man, såsom sades i början av det andra föredraget, ständigt förväxlar pengarna med vad de representera, så är det kanske ännu vanligare att sätta likhetstecken mellan kapital och pengar. Man har "pengar på banken” och är då en kapitalist som får räntor; man föreställer sig att "kapitalet samlas i bankerna”, och alla veta att bankerna ha hand om pengar. Det allmänna språkbruket gör alltså i en mängd fall icke den minsta skillnad på kapital och pengar.

Emellertid hör det till pengarnas olyckliga egenskaper att förvrida huvudet på flertalet av dem som tala därom, att förvilla de ekonomiska begreppen hos dem som ej tvungit sig att här tänka bindande och klart. Om så vore, att kapital och pengar utgjorde samma företeelse, så är det ju uppenbart, att man kunde skaffa fram obegränsad kapitaltillgång med sedelpressens hjälp eller åtminstone, för den händelse man icke ville godkänna sedlarna som riktigt ordentliga pengar, med en import av guld.

Vill man tänka på den uppgift som kapitalet även enligt det allmänna språkbruket fyller, så ter sig

man

sammanhanget emellertid på ett helt annat sätt. Var och en är på det klara med att man behöver kapital för att sätta upp en fabrik eller bygga en järnväg, men ingen är i ovisshet om att varken det ena eller det andra bygges med hjälp av sedlar eller guld. För fabriken och järnvägen behövas reala föremål, byggnadsmaterial, banvallar, slipers, lokomotiv och vagnar, maskiner o. s. v.; och om de ej köpas färdiga, krävas arbetskraft och råvaror för att tillskapa dem. Liksom så ofta visar det sig följaktligen, att man talar om pengar när

menar vad som kan fås för pengar, i detta fall vad som köpes för pengar i syfte att tjäna produktionen eller transporten. Det har med

. rätta sagts, att ingen verklig insikt på det ekonomiska området kunnat uppnås förrän man lärt sig att skilja på kapital och pengar, vilket för första gången gjordes omkring mitten av 1700-talet, genom den engelska filosofen och nationalekonomen David Hume.

Att skilsmässan erbjöd så stora svårigheter i detta fall berodde på att sambandet trots allt verkligen är större mellan kapital och pengar än mellan prestationer i allmänhet och vad som representerar dem. Det förhåller sig visserligen så som nyss sades, att kapitalet är varor och andra prestationer avsedda för produktiva ändamål, och det är följaktligen något materiellt eller gripbart, verkliga föremål, icke bytesmedel. Men i det ögonblick kapitalet kommer till stånd, har det ännu ej fått någon individuell bestämdhet, det är ännu ej avgjort, vilka varor och prestationer det skall bestå av, det uttryckes blott i allmän köpkraft, d. v. s. i pengar. Vidare: också sedan kapitalet tagit konkret form av byggnader, maskiner, kraftledningar

eller järnvägsbankar, uttryckes det i allmän köpkraft, i ett visst värde; ett företags kapital är icke så och så många ton maskiner, råvaror eller färdiga produkter, utan så och så många millioner kronor, representerade av ett växlande antal ton maskiner, råvaror, färdiga produkter o. s. v. Det har därför träffande sagts av en svensk nationalekonom, Gustav Cassel, att pengarna äro kapitalets "dimension”, d. v. s. att kapitalet alltid uttryckes i allmän köpkraft, att dess storlek icke anges i hektar, ton eller hektoliter utan i en viss penningsumma. Det torde därmed vara klart, att kapitalet å ena sidan är reala föremål, d. v. s. något fundamentalt skilt från pengar, men att det å andra sidan står i en intimare förbindelse med pengarna än fallet är med flertalet ekonomiska företeelser.

Lämna vi nu frågan om sambandet mellan kapital och pengar, så böra vi ta till utgångspunkt vad som redan sagts om kapitalets egenskap av att utgöra varor och andra prestationer i produktionens tjänst. Detta kan närmare bestämmas därhän, att kapitalet närmast utgör de delar av samhällets disponibla krafter som tjäna till utbyggnad och förnyelse av produktionsapparaten samt sedan denna apparat själv.

Den förändring som det ekonomiska livet på detta område undergått under de senaste hundrafemtio åren är sannolikt större än i något annat hänseende och är vad som i första rummet präglar det moderna produktionssättet, vilket sålunda med full rätt bär benämningen kapitalistiskt, nämligen i den nu angivna meningen. Man kan säga att största delen av produktionen intill slutet av 1700-talet drevs med mänskliga händer och mänsklig eller animal muskelkraft, stärkta och underlättade genom handens verktyg. Sedan dess har åter produktionen i väldig utsträckning fått två hjälpmedel som den dessförinnan till stor del saknade, nämligen maskinen och ledningsnätet. Skillnaden mellan ett verktyg och en maskin kan sägas bestå däri, att verktyget underlättar handens arbete, medan maskinen ersätter det. I stället för spinnrocken ha vi fått spinnmaskinen, i stället för handvävstolen den mekaniska vävstolen, i stället för den av en häst dragna kärran eller rentav ridhästen med godset klövjat över ryggen ha vi fått lokomotivet med dess långa fil av vagnar samt automobilen 0. s. v. Dessutom har det senaste århundradet bevittnat uppkomsten av ett ledningssystem som delvis alldeles saknade motsvarigheter i äldre tid, först järnbanorna och telegrafnätet, sedan de elektriska starkströmsledningarna, för att icke tala om gas- och vattenledningar samt annat av mindre grundläggande betydelse. Det är på detta sätt som det ekonomiska livet fått den rad av bakom varandra liggande led som antyddes i början av första föredraget.

Innebörden härav är i första rummet att samhället inrättats på förproduktion. Långt innan man kan börja med att framställa det som i verkligheten behövs, d. v. s. som täcker mänskliga behov, måste man inrätta sig på att ställa till rätta en mängd anordningar, att åstadkomma en mängd föremål som icke i sig själva äro till minsta nytta utan fylla en uppgift endast på grund av att man därmed kan framställa annat. Mänskligheten har alltså kommit att ägna en nästan oavbrutet tilltagande del av sina krafter åt att framställa produktionsmedel eller "mellanprodukter”, sådant som ligger mellan de av naturen tillhandahållna råvarorna och de slutliga produkter som äro vad den ekonomiska verksamheten enbart har till syfte att åstadkomma. Verksamheten har alltså kommit att göra en nära nog för varje år allt längre "omväg” för att nå sitt mål. I stället för att snickra ihop en spinnrock på några få dagar och därefter omedelbart övergå till vad som behöves, nämligen garn, har man övergått till att spränga gruvor, bryta malm, smälta malmen till tackjärn, färska malmen till smidbart järn, överföra tackjärnet och det smidbara järnet till verkstäder, där spinnmaskiner byggas; och först därefter är man i stånd att börja med ändamålet för det hela, nämligen garntillverkningen. Ännu mycket längre blir omvägen exempelvis när det gäller en järnväg, såtillvida som järnvägen själv blir bestående i många årtionden och det arbete som nedlagts vid dess byggande följaktligen icke kommer till nytta i sin helhet för människorna på en lång följd av år.

Närmast skulle man vara böjd att fråga, varför människorna kommit på en så underlig idé som att gå denna långa omväg fram till målet. Svaret är i första rummet naturvetenskapligt men torde i korthet kunna formuleras så, att "produktionsomvägen" utgör förutsättningen för att tvinga in naturkrafterna i människornas tjänst. De kunna endast i ringa grad gripas med händerna, för att göra dem sig underdåniga måste människan inrätta ett konstrikt maskineri, som leder in dem på de rätta banorna, och detta är vad som skapar behovet av en stor och dyrbar produktionsapparat. Det ligger icke alldeles i sakens natur att produktionsapparaten på detta sätt skall