V

UTRIKESHANDEL OCH TULLAR

Utrikeshandeln är i mångas ögon omgiven med något slags mystisk nimbus, som om den innefattade okända väldigheter och utgjorde ett område där vanliga ekonomiska resonemang eller vanligt sunt förnuft icke hade någon talan. Det är svårt att säga varifrån sådana föreställningar härstamma, men säkert är i alla händelser att de bilda en tacksam atmosfär för all slags ekonomisk vidskepelse och att töcknen över utrikeshandeln därför med alla medel böra skingras.

Utrikeshandeln skiljer sig i principiellt hänseende överhuvudtaget icke från andra slag av fritt byte, ty liksom dessa är den i båda de bytande parternas intresse. Om det ej vore fallet, så skulle endera parten nämligen utan vidare avstå från bytet, eftersom det lände honom till skada. Naturligtvis kan man köpa utifrån eller sälja utåt sådant som man hellre skulle låta bli, på samma sätt som detta kan ske vid byte inom landet, men det finns icke minsta anledning varför dylika misstag skulle spela större roll i det ena fallet än i det andra. Om man menar att det är köpmannen som importerar och icke den som behöver varan, och att köpmannen då kan göra en för landet oförmånlig import, därför att han ej känner folkets behov, så är detta icke heller någonting som skiljer sig från annan handel eller annat byte; och den importör som gjort en sådan dumhet, lär få övergå antingen till förnuftigare handelsprinciper eller också till en annan sysselsättning.

Naturligtvis betyder detta ej, att icke ett byte överhuvudtaget kan vara mer eller mindre förmånligt. Alla önska vi å ena sidan få bättre betalt för våra varor och prestationer och å andra sidan lämna mindre betalning för andras varor och prestationer, med ett ord en gynnsammare bytesnorm än den rådande; och länder ha i detta hänseende alldeles samma slags intressen som individer. Intet får sålunda dölja, att ett land i många fall kan förbättra sitt bytesförhållande till utlandet; vad det föregående visar är enbart att då bytet faktiskt kommer till stånd, finns alldeles samma anledning att förutsätta dess förmånlighet vid ett byte mellan länder som vid ett mellan individer.

När det talas om ”seger i den handelspolitiska striden” eller andra militära paralleller till den ekonomiska verksamheten föras i elden, så är därtill för det första att säga, att varje handelspolitiskt byte som kommer till stånd normalt taget innebär en dylik "seger” icke blott för den ena av parterna utan för båda. Men visserligen kan "segern" vara större för den ena än för den andra, visserligen kan det internationella bytet förbättra läget mer i ett land än i ett annat. Vad som nu har sagts får följaktligen icke uppfattas som om alla omsorger om utrikeshandeln vore överflödiga, därför att den skulle hjälpa sig själv. Det är ingalunda fallet. Tvärtom är det av synnerlig vikt att välja de exportvaror som man med största fördel kan avsätta och de importvaror som man med största för

del kan inköpa. Det är också av största betydelse att välja en sådan organisation för sin utrikeshandel, att man når fram till de köpstarkaste eller mest intresserade köparna och de förmånligaste leverantörerna, att man väljer de mest lönande vägarna för handeln och de bästa transportanordningarna. Tydligen är detta ett stort och invecklat problem, som ställer obegränsade anspråk på både producenter, köpmän och kreditgivare och som staten, likaväl som privata organisationer, kan underlätta genom ett ordnat upplysningssystem och bekväm hjälp vid inträffande svårigheter. Man får alltså icke ur satsen om utrikeshandelns förmånlighet för båda parterna frestas att härleda den slutsatsen, att åtgärderna till utrikeshandelns upphjälpande skulle vara betydelselösa. På sin höjd skulle man helt allmänt kunna säga, att de enskilda affärsmännen därvid betyda mer än de ofta med stort buller skapade offentliga eller privata institutionerna, men också detta förhåller sig olika i olika fall.

Vad som nu har sagts hänför sig helt och hållet till det fria bytet. Det skall emellertid icke nekas, att tvång i bytet under vissa förhållanden och åtminstone till en tid kan skapa ännu större fördelar för den ena parten och rentav göra bytet verkligt förlustbringande för den andra parten. Härvid gäller det de maktmedel som särskilt de politiskt och militärt starka nationerna ha till förfogande gentemot andra länder, framför allt utomeuropeiska. De kunna med sådana medel hindra det andra landet att taga varor från de platser som äro de förmånligaste och i stället framtvinga avsättning av egna produkter till uppdrivna priser; å andra sidan kunna de tvinga det militärt förtryckta

landet att avsätta sina egna eftersökta varor, kanske framför allt råvaror, enbart till den mäktigare mot. parten. Det är detta som man kunde kalla ”den slutna dörrens politik” och som stormakterna ofta i olika former bedrivit mot egna kolonier och mot formellt självständiga stater, ofta samtidigt med att de gjort gällande krav på motsatsen, ”den öppna dörrens politik”, när det gällt att bekämpa fördelar för någon medtävlare. Få länder ha i vår egen tid varit utsatta för en mer hänsynslös behandling av detta slag än Kina, och dess nuvarande ”uppvaknande" vänder sig delvis också mot denna behandling. Just därför kan det med skäl ifrågasättas, om denna politik verkligen i längden har varit till nytta ens för dem som till en början kunnat göra vinster därpå. I alla händelser finns det ingen anledning för vår del att längre stanna därvid, eftersom Sverge stått fullständigt utanför detta slags åtgärder och lyckligtvis ej heller blivit föremål för dem från andras sida.

Den vinst som åtminstone för en tid hade varit att vinna på denna väg skulle främst ha bestått i att det land som bedrev politiken därigenom blev bättre försörjt med varor till täckning av sina medborgares behov. Nu förhåller det sig emellertid så egendomligt, ja, nästan obegripligt, att utrikeshandeln enligt det vanliga föreställningssättet alls icke skall åsyfta att förse landet med så mycket varor som möjligt, utan tvärtom att behålla kvar så litet varor som möjligt. Importen är vad landet behåller av varor, exporten vad som får avstås, det varmed importvarorna betalas; men icke desto mindre råder det nära nog enhällighet såväl i det populära föreställningssättet som bland politikerna om att exporten är vad som framför allt skall eftersträvas och importen vad som framför allt skall hindras. Man har föreningar till exportens uppmuntran men tullar för att hejda importen; det vimlar av hjälpmedel för exportörer, men om rätta sättet för importens bedrivande talas nästan aldrig. Om importörerna vore känsliga för allmänna opinionen, vilket de kanske icke äro, så borde de känna sig som de mest skuldbelastade bland affärsmän, som utövare av en mer eller mindre otillåtlig sysselsättning. Man ävlas om att betala så mycket som möjligt och att få så litet som möjligt för vad man betalar. Det måste sägas att en sådan strävan icke omedelbart framträder som uttryck för sunt förnuft.

Den har icke heller alltid varit förhärskande. Under en lång period, som kanske för flertalet europeiska länder når in på 1300-talet men som i Sverge räcker ett par århundraden längre, var ståndpunkten den rakt motsatta. På den tiden såg man med djup misstro varorna gå ur landet och uppmuntrade i stället all tillförsel av varor. Man behärskades då av ”varukärlek”, och detta var såtillvida en fullt förnuftig ståndpunkt som ju all ekonomisk verksamhet går ut på att försörja medborgarna med varor och andra prestationer för täckning av deras behov. Det är ej denna äldre åskådning som kräver förklaring utan tvärtom den yngre, som ännu råder.

Förklaringen till den nya och ännu härskande uppfattningen måste nog sägas vara penninghushållningens utbredning, som försiggick ungefär samtidigt med omslaget i uppfattningen, och man gör ingen orätt genom påståendet att den populära uppfatt