I

FOLK HUSHÅLLNING OCH

PRISBILDNING

I en serie radioföredrag ha personer i olika inkomstgrupper under den gångna hösten redogjort för sitt sätt att hushålla, och det förefaller som om de alla varit eniga i att betona, hur svårt man har att reda sig med sin inkomst, t. o. m. om den är åtskilligt större än den som en svensk medborgare i genomsnitt har att räkna med.

Det kan vara lämpligt att välja detta icke okända faktum till utgångspunkt, när man från den enskilda hushållningen övergår till folkhushållningen. Ty det gäller icke blott om de enskilda individerna var för sig utan om dem alla tillsammans, att de ha svårt att reda sig med sin inkomst. I själva ordet ekonomi, eller hushållning om man nyttjar det svenska uttrycket, ligger det att resurserna icke räcka till för att fylla alla behov och ändamål som människorna känna såsom för sig önskvärda. Man kan filosofera över om det vore nyttigare för mänskligheten att ej ha så många behov, att på förhand slå sig till ro med begränsade resurser och öva förnöjsamhetens konst. Under förutsättning att resurserna då vore exempelvis lika stora som de för närvarande äro, skulle det kanske i så fall vara tänkbart att de räckte till alltihop. En sådan mentalitet har ofta ansetts betecknande för många österländska folk, både hinduer och kineser; den har också med stor iver förfäktats av en icke okänd amerikansk författare, Henry David Thoreau, i hans bok Walden or Life in the Woods (Skogsliv i Walden är namnet på den svenska översättningen). Det skulle i så fall otvivelaktigt bli en helt annan typ på både individer och samhälle än den vi för närvarande känna inom den västerländska mänskligheten, och det må vara vars och ens ensak att avgöra vilkendera typen han anser vara att föredraga. Att behovens gränslöshet framkallar otålighet och jäkt kan ej vara föremål för tvivel. Men å andra sidan skapar ansträngningen att ständigt täcka växande och nytillkomna, ej blott ögonblickliga utan också framtida behov en eggelse, som kommer människorna att sträcka sina andliga krafter mycket längre än dessa eljest skulle nå, och det ligger väl också något i att själva den differentiering av det mänskliga själslivet och samhällsskicket som den vidgade behovstäckningen skapar innebär en högre människotyp.

Sådana som människorna nu en gång äro, främst i våra egna samhällen men sannolikt mer eller mindre i alla, blir då i alla händelser otillräckligheten i resurser gentemot vad som därmed skall tillgodoses en av livets mest grundläggande företeelser, med konsekvenser över nästan alla områden. Då resurserna äro otillräckliga för det hela, kräver nämligen en elementär förnuftighet en sådan fördelning av dem, att de räcka så långt som möjligt, att de med andra ord i första ledet tillgodose vad människorna känna som för sig viktigast. Detta är hushållning, och motsatsen är misshushållning, det senare alltså en sådan användning