Sidor som bilder
PDF

För att erhålla en fullständig öfversigt af det storartade uppträdet i dess helhet, är dock nödigt att skaffa sig noga kännedom också om delarna, d. v. s. om det sätt, hvarpå en hvar bland nämnde grundsatser blifvit af vårt folk uppfattad och tilllämpad; och att således för en hvar bland dem erhålla en monografi, som visar, huru tanken från första utgångspunkten har genom orsaker och följder, yttre och inre, utbildat sig. Ur vår hittills lemnade och ur vanliga likaledes efter tidsföljd ordnade framställningar är dock en sådan hvarje ämnes serskilda uppfattning mindre lätt att vinna, emedan de deruti ingående beståndsdelarna måste sammanletas från alla de spridda ställen, på hvilka de hvar för sin tid blifvit omtalade. För att härutinnan underlätta läsarens arbete, och tillika för att till än klarare och bestämdare åsigter utreda besagde vigtiga ämnen, skola vi i närvarande del söka framlägga dessa grundsatsers enskilda biografier, och derigenom ock en frihetstidens inre historia, ordnad icke efter tids- utan efter ämnesföljd.

Vår förevarande del afser visserligen i främsta rummet tilldragelserna under Adolf Fredriks regering. Men dessas betydelse kan i nämnda hänseende ej rätt fattas, så framt man ej vid hvarje vigtigare ämne för minnet återkallar och tager i betraktande, hvad med hänsyn till detsamma blifvit grundlaggdt och undangjordt under frihetstidens före

gående skeden. Att härvid först och främst på

minna oss om sjelfva statsskicket och dess uppkomst, anda och beskaffenhet är så mycket mera nödvändigt, som just i dem ligger orsaken till många dåtidens vigtigare företeelser; och äfven derföre, att samma statsskick varit och fortfarande är föremål för många misstydningar och orättvisa anklagelser, hvilka fördenskull böra till ytterligare vederläggning åter upptagas. Att nu vid ett sådant förfaringssätt måste ganska ofta upprepas omdömen och uppgifter, som redan i förra delar förekommit, det ligger i sakens natur och har ej kunnat undvikas. Ty, som sagdt är, först sedan läsaren genom en sådan repetition blifvit med hvarje ämne omigen förtrogen, först då mägtar han fullständigt uppfatta betydelsen af hvad sig derutinnan under Adolf Fredriks rege- ring ytterligare tilldragit. Det är också först genom närmare kunskap om företeelserna inom hvarje samhälls-utvecklingens serskilda område *) och genom dessas sammanhållande, som läsaren kan bilda sig en gemensam och fullständigare bild af det hela. Föreliggande del af vårt arbete kan således i flere fall betraktas som ett lättare öfverskådadt sammandrag af hela frihetstidens inre historia. Denna kommer ock att dervid framställas i en mycket fördelaktigare dager, än den hittills vanliga. Just ifrågavarande monografier skola näml. ådagalägga, huru oaktadt sina misslyckade krig samt öfriga fel och misstag, och oaktadt den åsyftade samhälls-utvecklingen ofta stördes genom hofvens stämplingar och än mer genom den missrigtning, Hattpartiet länge gaf åt det hela; – huru allt detta oaktadt, frihetstiden har så många och stora förtjenster, att få andra tidehvarf kunna med densamma jemnföras. Den har ur 1718 års förfärliga djup af villervalla och elände återupphjelpt Sverige till ordning och välstånd, och i både förvaltning, näringar och samhällslif infört många vigtiga och mycket välgörande förbättringar. Den har ock i både konst, vitterhet och vetenskap framalstrat en blomstring så rik, att vårt fädernesland blott under sin sednare, sin nuvarande frihetstid kunnat förete någon ting dermed jemnförligt. Och slutligen, den måhända största ehuru minst omtalade bland dess välgerningar. Den har rörande menniskovärde och medborgerlig verksamhet uppväckt svenska folket till mycket sannare och högre åsigter, än de förut gällande. År 1718 qvarlåg ännu öfver hela staten en mängd från föregående tid ärfda, men orättvisa och skadliga reglementen, undantagslagar och privilegier, hvilka icke blott försvårade hvarje tillämnad social, administrativ eller ekonomisk förbättring, utan ock genom orättvisan i sina åsigter missledde och förvillade folkets uppfattning, af hvad i verkligheten var sannt och rätt *). Men under frihetstiden och till följe af statsskick, af tidsanda och af rättskänslans och menniskoförnuftets mer och mer frigjorda verksamhet, har svenska folket fått sina ögon öppnade å ena sidan för orättvisan och skadligheten af dessa föråldrade åsigter, stadgar och privilegier, – och å den andra för tillvaron af högre och ädlare grundsatser – och derjemnte ock för sin och för hvarje menniskas heliga pligt att genom dessas omfattande främja tillkomsten af ljusets, sanningens och rättvisans rike.

*) I dessa våra framställningar förekomma troligen både misstag och ofullständigheter. Sådana skola dock i någon mån ursäktas af dem, som besinna, att hittills hafva blott få af dessa ämnen blifvit föremål för serskilda utförliga monografier.

Det är vår pligt och bör vara vår glädje att lära känna och erkänna en sådan våra förfäders verksamhet.

ANDRA KAPITLET,

ORSAKERNA TILL DET FRIA STATSSKICKETS INFöRANDE.

Närmsta och verksammaste anledningen var det klandervärda och landsförderfliga sätt, hvarpå Karl den tolfte begagnat sitt envälde, samt svenska folkets deraf föranledda önskan, att sådana magtmissbruk för framtiden förekomma. Bönderna voro till följe af det långvariga kriget så djupt nedsjunkna i fattigdom och okunnighet, att de näppeligen kunde göra sig begrepp om de verkliga orsakerna till landets lidanden. De önskade framför allt slut på kriget och befrielse från krigsbördorna, och med löfte härom gåfvo de sig för tillfället tillfreds. Men inom de tre högre, de kunnigare stånden, fordrade flertalet med bestämdhet enväldets afskaffande, och för denna åsigt talade flere deras utmärktaste medlemmar. Serdeles ifriga härutinnan voro de herrar inom krigsbefälet, som stått konungen närmast och således haft bästa tillfället lära känna det förra olyckliga förhållandet. Sjelfva soldaterna hade ock blifvit mycket missnöjda med det sätt, hvarpå Karl två gånger efter hvarandra förde dem in i Norges öde, ofta snöhöljda skogar och fjell under en årstid, –– 1716 i Februari och 1718 i November – som var för ett fälttåg högst olämplig och för manskapet alldeles förstörande*). Huru djupt och allmänt missnöjet var också inom andra folkklasser, kan bedömas af den häftighet, med hvilken ständerna yrkade på enväldets afskaffande*), och tilllika af den motsatta ytterlighet, till hvilken de gingo, i afsigt att för framtiden omöjliggöra dylika konungamagtens missbruk. Många punkter i den nya regeringsformen voro ock tydligen rigtade mot sådana våldsamma och förderfliga åtgerder, som i synnerhet den sista envåldsregenten sig tillåtit*). En annan och vigtig orsak låg i den ovilja mot enväldiga och den kärlek till fria statsskick, som vid denna tid blifvit inom det allmänna europeiska tänkesättet framkallade genom exemplen å ena sidan af många dåtidens klandervärda konungastyrelser, och å den andra genom de lysande företeelserna af fria staterna Schweitz, Holland och England – och tillika genom de frisinnade läror, dåtidens förnämsta snillen under ledning af Bayle, Fenelon, Locke m. fl. utvecklade. Dessa åsigter nade ock af kunnigare svenskar blifvit med begärlighet omfattade visserligen redan i och för sig sjelfva, men också till följe icke blott af det sista enväldets olyckor, utan ock af ett ännu icke slocknadt minne af den medborgerliga frihet, svenska folket från urminnes tider för det mesta åtnjutit *). En tredje mer enskild orsak är att söka i den förhoppning, många adelsmän hyste att genom enväldets afskaffande kunna återvinna de gods och företrädes-rättigheter, samma envälde dem fråntagit*). En orsak, icke till sjelfva det fria statsskicket, utan till möjligheten af dess införande, låg inom konungahuset. Ulrika Eleonora och Karl Fredrik täflade om kronan och måste följaktligen bägge två gifva efter för folkets önskningar. Ej heller egde någon bland dem de personliga egenskaper, som behöfdes för att kunna i strid mot riksdagens åsigter göra sina egna gällande*). Följden blef införandet af en folkets sjelfstyrelse, en verklig republik, ehuru åt dess främste ledare tillerkändes namn och yttre värdighet af konung. Den nya grundsatsens både införande och upprätthållande underlättades mycket derigenom, att hvarken Ulrika Eleonora eller Fredrik och sedermera ej heller Adolf Fredrik bestego tronen till följe af arfsrätt, utan af folkets val. Denna tre gånger efter hvarandra förekommande tilldragelse har i allmänna tänkesättet ytterligare stadfästat tron på folkets rättighet att sjelft förfoga om sina vigtigaste angelägenheter. Betraktom nu den nya författningens grundsatser, och först den vigtigaste nämligen.

*) Se kap. 22–28.

1) 30. 23.

*) 30. 31, 40. *) 30. 43. 33. 2–6, 20.

TREDJE KAPITLET,

FöRHÅLLANDET MELLAN REGENTENS OCH FOLKETS MAGT.

Folkets vilja blef nära nog lika enväldig som konungens förut varit. Det fick sig tillerkänd af

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »