Sidor som bilder
PDF

lägenheter, äfven de andliga, de vetenskapliga. Under i synnerhet 1600-talet hade ock regeringarna sjelfva, så konungar som riksförmyndare, sökt med varm fosterlandskärlek främja svenskarnas vetenskapliga och vittra utbildning. Hvarje tanke på folkets sjelfständiga ingripande i dylika ärenden hade dock till följe af detta förmynderskap hos flertalet försvagats eller försvunnit. Då kom med ens det fria statsskicket 1719, hvilket förklarade folket myndigt och berättigadt att sjelft vidtaga de åtgerder, som till främjande af ordning, välstånd och bildning behöfdes. Det var för den stora allmänheten en öfverraskande nyhet, som den under första tiden icke kunde i hela dess omfång fatta än mindre begagna. Men under årens lopp lärde den sig slutligen båda delarna. Huru det i litterärt hänseende vaknade till sjelfverksamhet, synes ock af det växande antal sådana sällskap, genom hvilka enskilda personer sökte främja och leda den vetenskapliga och vittra bildningen. Man har stundom kallat frihetstidens sista årtionde en ödemark i vittert hänseende. Få tider hafva dock framställt så många och talande bevis på vittert lif och verksamhet; se de många ofvannämnda just nu stiftade vittra samfunden! Se ock dåtidens skalder! - Bellman stod som poetiskt snille öfver sina både före och närmast efteråt uppträdande yrkesbröder; och hans samtida af andra ordningen, Bergklint, Creutz, Gyllenborg, Lilliestråle och Wallenberg, kunna jemnföras med sina klasskamrater från hvilken annan tid som häldst. – Och dessutom! inom vetenskapernas, inom de fria konsternas och inom den växande upplysningens områden, hvilka företeelser! Ihres Glossarium, Bergmans verldsbeskrifning, Lagerbrings historia samt Sergels första mästerstycken; – och slutligen tryckfriheten! hvilket årtionde kan inom sin trånga krets framte så många och stora både lofvande och lofvärda företeelser? Annu en anmärkning! Man urskiljer redan nu två olika vittra rigtningar. Den gamla allvarliga från karolinernas och fru Nordenflychts tid fortlefde hos Bergklint, Gyllenborg och Lilliestråle

m. fl.; och en ny af helt olika art inträdde med Bellman.

Vi vända oss nu till de äldre af staten ordnade inrättningar, som voro ämnade att bland svenska folket, åtminstone inom dess medel- och ämbetsmannaklass sprida den vetenskapliga och vittra bildning, som då för tiden ansågs vara den vigtigaste, d. v. s. till

FJORTONDE KAPITLET.

LÄROVERKEN.

Att vid Karl den tolftes död högskolorna voro den i Åbo alldeles och den i Lund nästan helt och hållet upplösta och den i Uppsala till sin verksamhet förlamad; – att vid gymnasier och skolor mycken nöd och villervalla herrskade; – att vid flere bland dem kassorna voro borttagna till krigsbehof och många lärjungar till krigstjenst; – att den sedermera inträdande frihetstiden sökte upphjelpa läroverken och utgaf 1724 en ny skolordning; – att likväl återupprättelsen gick långsamt, ty nästan alla statsmedel måste användas till betalande af de mest tryckande skulderna; – att det oaktadt många lärda personer och skrifter framträdde; – men att undervisningsämnena både i högre och lägre läroverk hufvudsakligen bestodo i gamla språk och i ämnen, som hörde till ämbetsmannabildningen och i synnerhet till den presterliga; allt detta är redan vid teckningen af tidehvarfvet 1719–1738 beskrifvet 1). Hvad der blif

1) 33 121–126.

vit sagdt, gäller hufvudsakligen också för tiden 1738–1772. Vid läroverken föreföllo visserligen ännu många och svåra oordningar, dock mera sällan, till följe af allmänna tänkesättets stigande upplysning och förädling samt af kraftfulla åtgerder och kraftfulla styresmän, t. ex. Serenius som biskop i Strengnäs och Löwenhielm som kansler öfver Lunds högskola. Den i Uppsala hade under frihetstiden sin skönaste blomstring. Rosén v. Rosenstein skapade Sverges nyare läkare-bildning, Anders Celsius likaså den astronomiska och ledde uppförandet af vårt första observatorium; Torbern Bergman likaså den kemiskt-mineralogiska och ledde uppförandet af vårt första fullständigare kemiska laboratorium samt utgaf sin högt beprisade verldsbeskrifning; Ihre likaså den filologiska och utgaf sitt Glossarium Suiogothicum; och Linné, Sverges dittills enda verldshistoriskt ryktbara vetenskapsman, ordnade för första gången naturföremålens härskaror samt framlade till verldens förvåning och förtjusning botanikens sexual-system. Dessa hans åsigter och verk spridde sitt ljus och hans namn till alla bildade folk öfver hela vårt jordklot. Genom dessa män var dåförtiden Uppsala detsamma, som i våra dagar Lund varit genom Schlyter, Agardh, Fries, Tegnér och Nilsson; genom Schlyter och hans verk om våra gamla lagar; genom Agardh och Fries och deras omskapelser, hvar af sin vetenskap, den ene om algerna, den andre om svamparna; – genom Tegnér, vår störste sångare, hvilken gifvit Sverge en ny skaldekonst, stående öfver så den akademiska som fosforistiska; genom Tegnér, som derjemnte var Sverges förnämste och väldigaste kämpe i den strid för ljus och frihet, hvilken omkring 1820 fördes mot den reaktionära fosforismen; – och sist genom den liksom Linné verldshistoriskt ingripande vetenskapsmannen Nilsson, hvilken, utom sina vigtiga skrifter i naturkunskaperna, grundlaggt en förut icke ens anad vetenskap, hvilken sprider nytt och städse växande ljus öfver icke blott Sverges och Europas folk utan ock öfver hela menniskoslägtets äldsta tillstånd och historia. Vi nämnde, att allmänna läroverken sysselsatte sig förnämligast med gamla språk och prestbildning; och att till följe deraf adelns söner i någon mån afskrämdes från begagnandet af dessa skolor. Se här ett talande bevis på förhållandet. Bland 261 ynglingar, som 1771 bevistade Lunds högskola, voro 13 barn af adelsmän, 144 af prester, 59 af borgare, 32 af bönder, 13 af militära ämbetsmän *). Nämnde ensidighet i skolornas plan blef redan på den tiden af många klandrad. Det anmärktes, att de af staten bekostade allmänna läroverken borde lemna behöflig undervisning icke blott åt blifvande prester och ämbetsmän utan ock åt alla medborgare, äfven den blifvande handelsmannen, handtverkaren och näringsidkaren; – att de gamla språken vore för sistnämnde personer af jemnförelsevis mindre vigt än många andra i skolan dock icke förekommande kunskapsarter; – att man derför borde i de lägre klasserna meddela blott *) Förhållandet kan i någon mån närmare bedömmas af följande tabell öfver några läroverk och i dem varande lärsådana ämnen, som vore behöfliga för alla lefnadsbanor; – att gamla språk ej borde föredragas förr än i högre klasser, då de lärjungar, som ingå i närande yrken, vanligtvis lemnat skolan; – att den kunskap i grekiska språket, som meddelades, var i allmänhet och måste blifva så ringa, att de flesta prester icke hade någon nytta deraf, utan kunde och borde i stället fått använda sin skoltid till inhemtande af andra och vigtigare både andliga och verldsliga ämnen; – att till insparande af tid och möda alla läroböcker borde skrifvas och all undervisning meddelas på modersmålet: – att den sanna lärdomen bestode mindre i språk- än sakkunskap o. s. v. De herrar, som drefvo dessa och dylika satser, voro Faggot, Höpken, Löwenhielm, Nordencrantz och Schönberg m. fl. *). Man bör, sade den förstnämnde, icke i skolorna öfverhopa ungdomen med främmande språk, utan i stället medelst begagnande af svenska läroböcker bibringa dem verklika sakkunskaper. En till Stockholm skickad deputation klagade å Finnlads vägnar deröfver, att man i skolorna betungade ungdomen med inlärandet af gamla språk, i stället för att meddela dem naturkunskaper och andra nyttiga ämnen. Hur glad, skref en annan, skulle ej vår ungdom vara, om den finge genast inhemta verkliga sakkunskaper i st. f. glosor och språk. Man ser, huru frihetstiden äfven i denna väg mognade till mer enkla och sanna åsigter. De gamla vanorna kunde likväl ännu icke besegras. Modersmålet hade ej heller på långt när hunnit den mognad och utbildning, som behöfdes för fullgörandet af det vetenskapliga och vittra uppdrag, bemälte herrar åsyftat. Nästan alla läroböcker och skrifter voro ock författade på latin, hvarföre kännedomen af detta språk var ett nödvändigt föregående villkor för vinnande af vetenskaplig bildning. Det var af detta

jungar, indelade efter stånd, utdragen ur dåtidens Inrikes Tidningar.

| S ö n e r a f

- ”TT ”-JT T Tbj T &: TTrøT

: > # n = # =#2 == 5

~ # # & = ### #E 5

| # 5 55 # =#### =

I * * - t

O i } i 1 i

|År 1761. Äppsala högskola. 1% % % 191 365 45 * )) bo )) i§ $$ Äö ióð "## Ä ”5Äö )) Strengnäs läroverk 1 35 19 31 19 3 108 i » Linköpings » 0 34 12 12 18 4 80 » Wexiö » 3 # # % % #

g X) Karlstads )) | 3 57 32 i 47 27 6 #

Ar 1762. Skara )) 11 94 22 79 49 i 21 276 » Westerås gymnsm. 14 14 10 30 | 1 59;

! » Göteborgs » 0 14 5 6 12 3 40

O, S. W.

i) se i synnerhet Löwenhielms och Schönbergs i Vetenskaps-akademien hållna tal.

« FöregåendeFortsätt »