Sidor som bilder
PDF

skäl, som en professor Rabenius i Uppsala påstod, att ingen borde blifva student, som ej förut lärt tala nämnde språk. Sådan var ock länge nog åsigten utomlands. I flere Tysklands skolor blefvo som läroämne införda historien omkring 1702–1709, och matematik först 20 år derefter. – Också för vitter bildning var latinet ett ännu oeftergifligt villkor. Dess litteratur stod nämligen högt öfver den då varande svenska. Enhvar, som ville bestyrka sina åsigter, sina tankar med ett på en gång kort och träffande kärnspråk, måste låna det från de romerska författarne, och man anträffar öfver allt sådana klassiska prydnader, hämtade i synnerhet från Horatius. Också den, som ville åt sina egna tankar och känslor gifva ett kraftigt och skönt uttryck, lockades ofta att dertill begagna, icke det för sådant ändamål ännu ej fullmognade modersmålet, utan det gamla romarespråket, som redan egde ord och former, passande för hvarje skaldens ingifvelse. Också uppstod nu, eller, rättare sagdt, fortlefde ännu en sådan svensk-romersk vitterhet af stort värde, hvilken dock genom ordlekar och andra dylika prydnader stundom erinrade om sednare tiders smak. Som prof införa vi följande teckning öfver en utmärkt svensk statsman:

Publicæ libertatis vindeæ,
Ut respublica quiesceret, numquam quievit.
Patriæ totus vivens, nullus sibi.
Grandia semper vel patravit vel paravit;
In rebus ambiguis numquam ambiguus.
Tam flagitia quam supplicia perosus,
Malorum poenitentiam maluit quam poenam. o. s. v.

Den nya tidens fordringar gjorde sig dock på flere sätt gällande. Vi hafva omtalat, huru Vetenskaps-akademien verksamt bidrog till spridande af praktiska kunskaper, och huru vid Uppsala högskola blef inrättad en professjon i ekonomi. För meddelande af sådana läroämnen, som i de allmänna skolorna icke förekommo, blefvo ock på statens bekostnad följande inrättningar grundade. En Navigations- eller Styrmans-skola, inrättad i Stockholm 1658, men sedermera råkad i lägervall, blef år 1725 återupptagen och satt i verksamhet. Ett Laboratorium Mechanicum, som 1697 blifvit af Karl den elfte enligt Polhems förslag inrättadt, men under Karl den tolftes tid hvilat, blef år 1756 återigen försedt med anslag och satt i gång för att meddela undervisning om arbetssätten vid hvarjehanda byggnader, grufvor, vattenverk O, S. V. Af d. v. kronprinsen Adolf Fredrik och på hans bekostnad blef 1748 grunden laggd till en blifvande Krigs-akademi, för meddelande af kunskaper i detta yrke och af nya inom detsamma gjorda upptäkter. Inrättningen blef efter 1756 af konungen öfvergifven; men i stället af ständerna öfvertagen och efter flere genomgångna förändringar utbildad till den s. k. krigs-akademien på Karlberg. Karl den elfte hade vidtagit några åtgerder för att bibringa allmogen mera kunskaper. Men under det långa kriget blefvo dessa tillintetgjorda, lärarne ofta till fälttjenst borttagna, och bondeståndet nedsjönk i nyligen beskrifna djupa okunnighet. För dess återupphjelpande vidtog frihetstiden följande åtgerder. Är 1723 blef enhvar strängeligen ålaggd att skaffa sina barn behöflig undervisning; detta utan undantag. Då föräldrarna sådant ej mägtade, skulle det ske genom socknen. Saken tog dock ej någon synnerlig fart. Omkring 1760 voro väl i många församlingar serskilda barnalärare antagna. Men vid riksdagen 1762 klagade presteståndet, att allmogen flerestädes var afvogt sinnad mot sådana inrättningar och ansåg dem onödiga. Regeringen påbjöd då, att skollärare skulle hädanefter antagas i hvarje socken och likaså vid de större barnhusen. År 1768 påbjöds ytterligare att i alla socknar skulle skolhus byggas och skollärare anställas. Men till följe af politiska omhvälfningar kom saken icke till allmännare verkställighet. Bönderna voro ock i allmänhet ännu så okunniga, att de icke insågo värdet af ökade kunskaper och derföre icke sjelfva pådrefvo utan tvärtom ofta motarbetade de nya folkskolorna.

FEMTONDE KAPITLET

VETENSKAPERNAS, VITTERHETENS OCH DE SKöNA KONSTERNAS TILLSTÄND.

De stiftelser och läroverk, genom hvilka man sökte främja dessa bildningens medel och mål, äro nu omtalade. Här skola vi beskrifva den ståndpunkt, hvarje serskildt ämne då för tiden innehade eller intog. Teologien. Huru under detta tidehvarf svenska statskyrkan bibehöll oförändrade sina förra åsigter samt bortvisade alla från desamma afvikande läror, såväl 1720-talets pietism som 1760-talets herrnhutism och swedenborgianism, och sökte genom Jakob Benzelii lärobok för alltid stadfästa sin då rådande uppfattning af Luthers läror; – allt detta är redan berättadt. Under Adolf Fredriks tid föreföllo ej heller några vigtigare brytningar härutinnan. Förhållandet till dåtidens filosofi skall framdeles och i sammanhang med detta ämne beskrifvas. Bland allmogen och t. o. m. inom högre samhällsklasser fanns ännu mycken vidskepelse, och man omtalade ofta såsom verkligheter hvarjehanda orimliga trollsagor. Detta var i synnerhet händelsen i mer aflägsna landsorter. Se här ett talande exempel! I Åhls socken i Dalarna bodde en skomakare,

[ocr errors]
[ocr errors]

som, sjelf mycket vidskeplig, inplantade dylik öfvertro hos sina lärgossar. På en bland dessa gjorde mästarens läror djupt intryck. Han inbillade sig snart hafva upptäckt, att några socknens innevånare bedrefvo trolleri och ingått förbund med den onde anden, och han föresatte sig att till straff framdraga dem och deras förbrytelser. För sådant ändamål skaffade han sig följande s.k. trollmedel: en fyrväppling, ett hårstrå af en misstänkt qvinna och en knif, smidd af nio med våda afbrutna nåls- eller knifsuddar o. s. v. Med tillhjelp af dessa och andra dylika medel trodde han sig hafva inom socknen upptäckt 12 äldre eller yngre trollqvinnor, hvilka han genast, det var 1757, angaf. Församlingens prest trodde icke på uppgiften och bad sockenboarna icke fästa sig vid dylik vidskepelse; men fåfängt. Biskopen, sedermera erkebiskop Troilius, höll der straxt efteråt en visitation, vid hvilken också detta mål förekom. Efter anställd undersökning förklarade han anklagelserna bestå af dikt eller sjelfbedrägeri och uppmanade folket att icke fästa uppmärksamhet vid dylika sagor. Men också detta blef förgäfves. Många trodde mer på lärgossen än på biskopen och började draga sig ifrån allt sällskap med nämnde qvinnor, och ville t. o. m. stänga dem från kyrkan. När sedermera inom socknen inträffade några olyckshändelser, eldsvådor, hastiga dödsfall, förlusten af bortkomna kreatur och dylikt, inbillade sig folket, att detta var en tillställning af bemälte så kallade trollpackor, mot hvilka det följaktligen uppstod en häftig förbittring. När nu allmogen icke kunde genom presterskapet åstadkomma någon rättslig undersökning, vände den sig till landshöfdingen med anhållan om en dylik. Den beviljades och blef 1758 hållen af en ung tillförordnad domare vid namn Eckman. Denne var sjelf öfvertygad om angifvelsens sanning; likaså ortens kronobetjening, och i synnerhet dess allmoge, hvilken kommit till tinget i stor mängd och upp

retad sinnesstämning. Då emellertid qvinnorna nekade, beslöt rätten att, ehuru lagen sådant förböd, dock med pinliga medel tvinga dem till bekännelse. Man belade dem med handklofvar, hvilka så hårdt tillskrufvades, att armarna svullnade, och blodet sprang ut under naglarna. Medelst dessa handklofvar blefvo de sedermera dels nedböjda och fästade vid golfvet, dels upphängda och fästade vid väggen, och det så högt, att fötterna ej nådde golfvet. I dessa ställningar qvarhöllos de stundom ett helt dygn, hvarjemnte man gaf dem ingenting att äta, utan afklädde och piskade dem för att framtvinga bekännelse. Allmogen var mot de så kallade trollpackorna till den grad förbittrad, att den frivilligt hjelpte till vid de arma qvinnornas marterande. För att slippa från den förskräckliga behandlingen påtogo sig dessa slutligen de brott, för hvilka man anklagat dem. Dermed ansågs saken afgjord, och de dömdes till döden. Det tyckes, som vid denna tid och måhända till följe af qvinnornas bekännelse äfven Troilius blifvit öfvertygad om deras brottslighet. Han ville nu åt presteståndet såsom rätta domstolen i dylika ärender förbehålla denna rättegång och deltog i de olyckligas förföljelse på ett sätt, som ådragit honom mycket klander; häldst ifrågavarande domare, Eckman, var med honom beslägtad. De lifdömda qvinnorna blefvo frälsta på följande sätt. På Sjöö herresäte bodde den tiden en grefvinna De la Gardie, född Katarina Charlotta Taube. Hon var syster till konung Fredriks älskarinna och har redan blifvit omtalad i berättelsen om fru Nordenflycht *). Vid en händelsevis företagen resa till Vesterås fick hon höra omtalas bemälte dalqvinnor, hvilka just då blifvit till dödsstraffets undergående ditförda. Efter att hafva närmare undersökt förhållandet, blef hon öfvertygad om deras oskuld och gick genast upp till landshöfdingen på stället och

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »