lyckades, ehuru med någon svårighet, utverka uppskof. Derpå for hon till Stockholm och öfvertygade först konungen och derefter rådsherrarna om sakens tvetydiga beskaffenhet, hvarpå ny undersökning anbefalldes. Den hölls af en annan domare och med sans och oväld. De anklagade återtogo nu sina bekännelser och kunde ej heller om något trolleri öfverbevisas. De blefvo derföre frikända; hvaremot förra domaren fälldes till vatten och bröd och till ersättning åt ifrågavarande qvinnor, bland hvilka en hade till följe af den svåra misshandlingen blifvit vansinnig.

Grefvinnan De la Gardie hade också i andra vägar ådagalaggt berömvärd verksamhet, t. ex. medelst spridande af då gängse koppympning. Det sätt, hvarpå dalqvinnorna räddades, gjorde henne till föremål för allmän tacksamhet och beundran. Vid riksdagen 1761 lät ridderskapet och adeln slå en minnespenning med hennes bild och en inskrift, som antydde det ädla, det välgörande i hennes handling.

Ej blott bland allmoge utan ock bland ståndspersoner rådde ännu mycken vidskeplighet. Det berättas, huru kring landet ströko hvarjehanda bedragare, som föregåfvo sig kunna genom öfvernaturliga medel upptäcka dolda skatter i jorden, vigtiga hemligheter i lifvet och i andeverlden, och som på detta sätt lyckades att af lättrogna personer, ämbetsmän, godsegare, brukspatroner m. fl. locka till sig stora summor; ty, skref Cronstedt: ehuru mysticism är det samma som mörker, så finnes dock en mängd personer, som tro, att ju obegripligare en sak är, desto mer närmar den sig till den högsta visheten1).

Ofvanbeskrifna trolldomsransakning lärer dock vara den sista betydligare af sådan art, som blifvit inom vårt fädernesland anställd. Ur förra tiders

1) Vetensk.-Akad. Bibl. Bergianska saml. N:o 2. 298. Ax. Fr. Cronstedt till O. Bergius d. 20 Maj 1758.

mörker vaknade svenska folket mer och mer icke blott från dylik vidskepelse, utan ock från ensidiga och inskränkta religiösa tänkesätt, hvaremot ljusare och allsidigare åsigter började göra sig gällande. Redan vid riksdagen 1731 höjdes, serdeles på riddarhuset, flere stämmor, som fordrade större religionsfrihet. Oaktadt den fordna ofta omtalade benägenheten för luthersk trosenhet, hafva dock vid frihetstidens sista riksdag ständerna sjelfva begärt en religionsfrihet, som med ledning af menniskokärlekens och kristendomens anda skulle göra Sverge till en fristad för olika kristna trosbekännare, endast de ville ställa sig landets verldsliga lag till efterrättelse.

Från statskyrkan afvikande åsigter hystes visserligen af några personer inom medel- eller högre samhällsklasser; men de voro jemnförelsevis få, och höllo sig vanligtvis tysta. Den stora skaran allmoge kunde ej läsa i bok och blef derföre sällan frestad att i religiösa ämnen bilda sig någon egen åsigt, utan följde lydigt, hvad presten förestafvade. Under sådana förhållanden kändes ännu intet starkare behof af vidgad religionsfrihet.

RÄTTSLÄRAN.

I lagstiftning och rättegångssätt hade frihetstiden fått från föregående regeringar mottaga fyra besvärliga arf: en urväxt och ofullständig lagbok, svår att både begripa och använda; ett ohyggligt ransakningssätt, de pinliga förhören; ett ohyggligt afstraffningssätt, gatloppet; samt tillfälliga partidomstolar, de s. k. riksens ständers kommissjoner. I alla fyra fallen har frihetstiden infört eller sökt införa betydliga och med ordning, rättvisa och mensklighet mer öfverensstämmande förändringar.

I stället för den gamla föga användbara landslagen af 1442 blef 1736 en ny och för sin tid

mycket berömd lagbok antagen 1), genom hvilken dessutom land och stad fingo, i stället för dittills olika och skilda, numera en gemensam lagbok.

Pinlig ransakning hade aldrig varit i svensk lag formligen tillåten, men enligt fordna tiders tänkesätt och vanor ofta begagnad. Några de gamla pinorummen hafva vi redan beskrifvit 2). Karl den elfte hade väl flere gånger förbjudit slika våldsamma ransakningar. De tyckas dock hafva till följe af gammal vana undantagsvis bibehållit sig, och blefvo, såsom vi sett, under frihetstiden ej sällan använda. Den nya lagen förbjöd dem omigen, detta i Sverge redan nu; men i den 32 år yngre österrikiska lagen blefvo de likväl icke blott tillåtna, utan ock föreskrifna 3). Till och med Montesquieu har i sitt ryktbara verk Esprit des Lois och så sent som 1748 delvis försvarat användandet af tortyr; så länge har detta ransakningssätt haft sina försvarare också bland de mest bildade folkens utmärktaste män. Svenska lagstiftningen har dem likväl, som sagdt är, redan 1736 förbudit. Den medgaf dock att till sanningens upptäckande använda svårare fängelse. Detta blef sedermera missbrukadt ända derhän, att man omigen tillgrep de förra pinomedlen *). Men flere gånger och med växande ifver uppreste sig allmänna rättskänslan häremot, och många bland ständerna vorò hugade att detsamma aflysa, när revolutionen 1772 inträffade, hvarefter Gustaf den tredje genast förbjöd dem och lät berörda pinorum tillstängas.

Tredje juridiska arfvet bestod i det fordom

1) Vi hafva (33. 182-185) följt den vanliga uppgiften, att G. Cronhielm hade dervid största förtjensten och borde hafva största äran. En annan uppgift (Samlingar till skånska -landskapernas historia af M. Weibull 3. 130) vill åt Nordenstråhle och Rosenstolpe tillerkänna mesta förtjensten.

2) 37. 136-139. 39. 249.

3) Naumanns tidskrift för lagstiftning 1864, sidd. 307, 613. 4) T. ex. mot Blackwell (37. 138), mot Puke (39. 249), mot dalqvinnorna (46. 115), mot Hofman, se Malmström 5, 405.

brukliga gatloppsstraffet. Detta förrättades på följande sätt. En hop personer af stadsvakten eller af allmogen blef med spön i hand uppställd i tvänne jemnlöpande rader, mellan hvilka brottslingen skulle med blottad rygg springa ett större eller mindre antal hvarf fram och tillbaka och derunder mottaga de slag, som de uppställda karlarna honom tilldelade. Ursprungliga tanken var, att straffet skulle föreställa ett uttryck af icke blott lagens bud, utan ock af samhälls-medlemmarnas rättskänsla och tillika af deras harm öfver det sätt, hvarpå brottslingen stört deras trygghet och trefnad. Mer och mer insåg man dock olämpligheten häraf och det i flere fall. Rättskänslan förblandades med en hämndkänsla, hvilken i förening med det blodiga sättet förvildade sinnena och alstrade råhet och omensklighet. Å andra sidan funnos ock många, som af medlidande med den olycklige eller af ovilja mot uppdraget utförde det sednare med en lamhet, som lät brottslingen nästan helt och hållet slippa undan det straff, som åsyftades. Dessutom började allmogen känna en växande vedervilja för dylik tjenstgörning. I 1736 års lagbok blef detta bestraffningssätt ej heller upptaget ), och det utbyttes snart mot spöslitning genom en dertill serskildt antagen skarprättare.

Fjerde juridiska arfvet bestod i bruket af s. k. riksens ständers kommissjoner, d. v. s. af domstolar, som af och inom ständerna tillsattes för att afdömma vissa mål. Emedan folkets riksdagsombud egde rättighet att afgöra många serdeles vigtiga allmänna ärender, voro dessa kommissjoner i sig sjelfva blott en också till enskilda mål och personer utsträckt domsrätt, något erinrande om sednare tiders opinionsnämnder. Men dessa ständernas kommissjoner, de infördes först af Karl den elfte2), blefvo redan från början missbrukade till genom1) I krigslagstiftningen blef det dock länge bibehållet. 2) I några enskilda fall också förut.

drifvande af enskilda partiafsigter och då för tiden i synnerhet af flere hårda reduktions-åtgerder. Äfven sedermera blefvo de ej sällan använda till afgörande af sådana mål, i hvilka det herskande riksdagspartiet befarade motstånd af de lagliga domstolarna. Dessa kommissjoner blefvo följaktligen mycket klandrade. Redan 1752 angrep dem Löwenhielm med mycken ifver, och ständerna begärde, att regeringen måtte dem aflysa. Det skedde likväl ej den gången. Men vid riksdagen 1760 upptog Rudbeck omigen och med förnyad ifver samma sak, och ständerna fattade då och ytterligare 1766 afgörande beslut härom 1). Sedermera tillsatte visserligen Mössorna en med det aflysta bruket beslägtad domstol. Men den nya, den rättvisare grundsatsen hade dock blifvit erkänd och formligen lagstadgad.

Ännu ett försök i frisinnad anda. Vi minnas fordna tiders edsgerdsmän, en inrättning, som hade någon likhet med engelska juryn, men ock huru detta bevisningssätt blef af Karl den elfte utbytt mot vittnen och den afgörande magt, som tillerkändes åt häradshöfdingen personligen. Höpken ogillade detta sednare bruk såsom beslägtadt med allmänt och ledande till personligt envälde. Han ville, att de lägre domstolarnas utslag skulle, i öfverensstämmelse med hela statsförfattningens anda, hvila icke på en persons utan på flertalets omdöme; och att för sådant ändamål nämnden skulle förstärkas genom medlemmar af ståndspersoner och sedermera utöfva på ransakning och utslag långt mer inflytande än hittills varit åt nämnden tillerkändt.

Att för öfrigt under denna tid Nehrman-Ehrenstråle bidrog till nytt lif i rättsvetenskapen och till förädlad anda i rättsskipningen, är redan berättadt.

Till följe af mutor eller af enskilda intressen blefvo under denna tid många orättvisa domar fällda och sedermera genom partivänners hjelp stadfästade; detta är en bland dåtidens mörkare skuggor. Men 1) 40. 168. 41. 258.