Sidor som bilder
PDF

i kapitlet om ämbetsmännen*) skola vi berätta, huru frihetstiden har genom några kraftiga åtgerder sökt mot sådana missbruk försvara och beväpna allmänheten.

STATSLÄRAN

blef under frihetstiden naturligtvis framställd på helt annat sätt än under enväldet. Den nya tidens grundsatser voro likväl här i Sverige ännu icke uttalade i några läroböcker; men så mycket tydligare i regeringsformerna af 1719 och 1720 samt i riksdags-ordningen af 1723. Hvad sedermera under Fredriks tid härutinnan tillkom, är redan berättadt*). Det var och kunde ej blifva mycket. Efter brytningen 1723 höll sig konungen tämligen stilla. Som berättadt är, förehade han ej mer några betydligare stämplingar mot det fria statsskicket, och framkallade följaktligen ej heller några betydligare till dess försvar egnade skrifter eller åtgerder. Men sedan Adolf Fredrik bestigit tronen, ändrades förhållandet. När denne ville i strid mot besvuren lag utvidga sin magt, fattade ständerna sitt ryktbara motbeslut af 17558), och man utgaf tidskriften Arlig Svensk, hvilken omständligt utvecklade och försvarade de fria samhällslärornas anda och innehåll och gjorde den kunnigare delen af svenska folket förtrogen med båda *). När Adolf Fredrik detta oaktadt icke ville underskrifva de handlingar, han lagligt borde underskrifva, togo svenska folkombuden sitt ryktbara beslut om begagnandet af kunglig namnstämpel "); och när hofvet derefter ville till frihetens inskränkande tillställa en våldsam, kanske blodig revolution, då kommo folkombuden öfverens om den så kallade riksakten och om några ytterligare inskränkningar i konungamagten"). Genom dessa strider och skrifter blef samhällsläran här i Sverge praktiskt utbildad i den republikanska rigtning, som då för tiden ledde och lifvade flere bland Europas mest snillrika författare. Det var i synnerhet Nordencrantz, som genom sina på 1750- och 1760-talet utgifna skrifter gjorde svenskarne teoretiskt bekanta med dessa af upplysnings-tidehvarfvet utbildade åsigter. Det var ock han, som omkring 1760 till dessa läror omvände den förut halft rojalistiska Mössan men sedermera ifrige frihetskämpen Rudbeck. Hvad af det fria statsskicket svenska folket till en början förnämligast omfattade, var den medborgerliga frihet, som skyddade dem mot despotiskt förtryck. Det var först genom Oehlreich och Nordencrantz, som det väcktes till klarare medvetande om och kärlek till de dermed sammanhängande lärorna om jemnlikhet inför lagen och om pressens, näringarnas och arbetets frihet. Huru vid flere tillfällen många bland ständerna insågo, att de i vissa fall gått för långt i inskränkandet af konungens och utvidgandet af sin egen magt; – och huru de fördenskull önskade rätta bemälte fel; dessa försök liksom deras misslyckande hafva vi redan *) beskrifvit.

*) Kap. 18.

*) 33. 19, 20, 130.

3) 39. 123.

*) 39. 99. *) 39. 211.

LÄKAREVETENSKAP ocH HELsovÅRD.

Vi minnas tillståndet 1718 *). Den läkarebildning och sjukvård, som Karl den elfte genom Hjärne och Rudbeck ordnat och den förre jemnte några andra vetenskapsmän sedermera sökt upprätthålla, hade dock efter år 1700 och till följe af "krig, fattigdom, försummelse och oordningar råkat i lägervall. Man kunde ej mer i Sverge erhålla den under

[ocr errors]

visning, som för en vetenskaplig läkarebildning behöfdes, ej heller blifva till medicine-doktor promoverad, utan måste för båda delarne besöka utländska, vanligtvis holländska högskolor. Också funnos år 1735 i hela riket blott 29 vederbörligen examinerade läkare, och deraf 13 i hufvudstaden och vid högskolorna, och således blott 16 för hela det öfriga riket. Helsovården sköttes af föga kunniga regements-fältskärer; för det mesta dock af så kallade kloka gubbar och gummor, som använde välmenande och ofta välgörande huskurer, men ej sällan otjenliga medel, vidskepelser, signerier och så kallade trollkonster, hvarvid mycket bedrägeri öfvades. Vid uppkomsten af smittsamma sjukdomar fanns sällan till hands någon skicklig läkare, som kunde dem i tid motverka. I Helsingland t. ex. bortryckte rödsoten år 1739 ej mindre än 1,349 personer, och det inom tre månader. Under 1720-talet hafva ock hvarjehanda farsoter flerestädes anställt stora förödelser; detta också till följe af åtskilliga då inträffade dels missväxter dels ovanliga klimatiska företeelser, hvilka inverkade äfven på helsotillståndet.

Under frihetstiden inträdde en stor och välgörande förändring, och läkarevetenskapen blef i både teoretisk vetenskaplighet och praktisk användning upplyft till förut okänd höjd. Härtill bidrog i första rummet Nils Rosén v. Rosenstein, såsom redan utförligen berättadt är *), och derjemnte hans broder Eberhard Rosén, adlad Rosenblad, en för lärdom, nit och menniskokärlek berömd läkare. Dessa två män, medicine professorer, den ene i Uppsala från 1731, den andre i Lund från 1748, gåfvo åt sin vetenskap nytt anseende och ny fart; så att de ämnessvenner, som åt densamma egnade sig, växte i både antal och skicklighet. Brödraparets verksamhet var så välgörande och erkänd, att man ännu lång tid derefter omtalade den under namn af den rosénska reformen. År 1738 kunde ock i Sverge återigen medicine-doktors promotioner firas, och antalet af skickliga läkare växte år efter år. Serskildt blef sjukvården i fält mycket förbättrad; vid flottan under finska kriget genom Rosenblad, och inom landthären under det pommerska genom Zetzel *). Här omtalade läkarebildning sträckte sig förnämligast till vetenskapens teoretiska sida; men för dess praktiska inöfvande saknades behöfliga tillfällen. Sjukhusen, såväl i Uppsala som Lund, voro så små, att vetenskapens dervarande ämnessvenner icke kunde vid dem erhålla tillräcklig utbildning. Man hade derför länge önskat få ett lasarett uppfördt i Stockholm, hvarest genom större antal sjuka den teoretiskt utbildade unge läkaren kunde erhålla flere tillfällen att lära sig, huru hans ur böcker inhemtade kunskaper borde i verkligheten användas, och redan 1738 hade den s. k. sundhetskommissjonen en sådan inrättning förordat. Från 1739 och sedermera flere gånger hade ock ständerna fäst uppmärksamhet härvid och anslagit åtskilliga medel för upprättandet af en dylik anstalt; dock hade man ännu 1746 icke kunnat bringa förslaget till verkställighet. Men vid denna tid hade från fleråriga resor i utlandet hemkommit två unga läkare, hvilka noga undersökt och studerat de lasarett, som redan då voro i större utrikes städer ordnade; Bäck förnämligast den terapeutiska, Acrél den kirurgiska sidan. År 1746 höll Bäck inför Vetenskaps-Akademien ett tal om nyttan och nödvändigheten äfven för Sverge att hafva en dylik större sjukvårdsanstalt; dels af barmhertighetsskäl för att kunna genom dervarande frisängar hjelpa en mängd eljest hjelplösa sjuklingar; dels af vetenskapliga skäl, för att bereda unga läkare tillfälle till praktisk erfarenhet, innan de utskickades till sjelfständig tjenstgörning. Bäck framställde dessa åsigter med 1) 40. 45.

*) 32. 158. En nyss utkommen skrift ådagalägger, att Linné har mycket bidragit till äfven den praktiska läkarevetenskapens då inträffade uppblomstring.

varma och talande skäl. Den yngre yrkesbrodern Acrél utgaf samma år en genomförd anvisning om sättet, huru ett dylikt lasarett borde inrättas. Båda skrifterna inverkade mycket på allmänna tänkesättet. År 1748 blefvo i Stockholm tillsatta flere läkare"), som på vissa ställen och timmar skulle vara tillhands för att meddela råd och föreskrifter åt fattiga personer, hvarjemnte anslag lemnades till betalande af de läkemedel, som för sådant ändamål togos från apoteken. Dessa inrättningar vunno ock mycket förtroende. År 1755 blefvö de anlitade af 1,393 och 1759 af 4,000 nödlidande personer. Anläggandet af ett större lasarett kunde likväl de unga läkarna icke vid sitt första uppträdande genomdrifva. Tanken var för ny, trögheten och penningebristen för stora. Men kort derefter eller 1749 började årligen utgifvas de så kallade folkmängds-tabellerna, om hvilka mera framdeles. De bidrogo att lifva hågen för såväl nyssnämnde som andra sjukvårds-anstalter. På läkarnes i synnerhet Bäcks begäran blef nämligen deruti upptagen också en tabell, som för hvart år visade, huru många personer dött af hvarje sjukdomsart. Härigenom fick allmänheten sina ögon öppnade för dessa förhållanden och häpnade vid åsynen af den stora mängd personer, som årligen bortrycktes af sådana sjukdomar, från hvilka en vetenskapligt bildad läkare, ifall han på stället förefunnits, hade troligtvis kunnat rädda många enskildas lif och måhända stäfja hela farsoten. Det befanns t. ex., att årligen dogo af koppor och mässling 7–12,000; af lungsot och bröstsjukdom 8–18,000, af barnsjukdomar 8–12,000 o. s. v.*). Detta väckte mycken uppmärksamhet, och stän

1) Collegii medici prot. d. 7 Sept. 1748.

*) Utförliga uppgifter om dåtidens sjukdomar finnas i statistiska byråns arkiv i der förvarade anteckningar af Wargentin.

« FöregåendeFortsätt »