Sidor som bilder
PDF

derna började tydligare än förut inse behofvet af fullständigare läkarebildning och sjukvård och att derför lyssna till Acréls och Bäcks förslag om inrättande af ett större lasarett. Behöfliga medel dertill blefvo nu gifna, och anstalten i Oktober 1752 öppnad. Den kunde första året erbjuda blott 8 frisängar, men förtroendet och deltagandet växte hastigt och likaså gåfvorna, och det från flere håll. Osterrikiska sändebudet Antivari skänkte vid pass 67,000 till 2 frisängar för fattiga katoliker, kejsarinnan i Ryssland likaså nära 70,000, då hon 1765 mottog Serafimerorden, och Stockholms borgerskap 72,000, allt d. kpm. Frisängarnas antal ökades i samma mån och steg 1755 till 36 och 1765 till 44. År 1753 hade der blifvit vårdade 97, år 1755 deremot 197, och 1765 ej mindre än 536 sjuka. Ofverläkare var Bäck och öfverkirurg Acrél. Högsta uppsigten anförtroddes åt 2 riddare af Serafimer-orden, hvilken 1748 fått sig ålaggdt att besöka och taga vård om fattig- och sjukhus. Af sådan orsak fick den nya inrättningen namn af Serafimer-lasarettet. Vid dess utbildande och förbättring ådagalade Axel Fersen en så outtröttlig omsorg och vård, att hans bröstbild blef till tacksamt minne upprest. Huru många läkare der förvärfvat de praktiska kunskaper, som sedermera i landsorterna till lidandes hjelp användes, kunna vi ej uppgifva; men man har beräknat, att vid detta lasarett hafva under de första hundrade åren af dess verksamhet 101,300 personer blifvit vårdade, och att bland dem blott 11,374 derstädes aflidit. Till förbättrande af läkarebildning och sjukvård m. m. blefvo utom ofvannämnda också flere andra och vigtiga åtgerder vidtagna. År 1756 *) inrättades i Stockholm en lärareplats i anatomi och kirurgi, och vid samma tid en i förlossningskonst samt ett ammskaffningskontor. Ar 1761 förordnades en professor Bergius att hålla offentliga föreläsnin*) Lär hafva varit påbuden redan 1752.

gar i naturkunskap och läkemedels-beredning. Dessa voro egentligen afsedda för apotekare-lärlingar, men bevistades ock af många andra vetgiriga åhörare. Samme Bergius ifrade mycket för anläggande afen större botanisk trädgård, i hvilken nämnde lärlingar skulle erhålla närmare kunskap om de många i medicinskt hänseende nyttiga örter, som kunna växa äfven i Sverge. När behöfliga statsanslag icke kunde genast erhållas, skänkte han dertill sin vid Karlbergs-alléen belägna egendom; och när för inrättningens fullkomnande större tillgångar fordrades, blefvo under åren 1767–1769 behöfliga medel samlade genom frivilliga gåfvor af enskilda personer eller stiftelser; vetenskapsakademien gaf 600 d. kpm. årligen. – Till följe af de stora förödelser, som hvarjehanda sjukdomar hade under pommerska kriget anställt bland tropparna, blef Zetzel af 1765 års ständer anmodad att till framtida fältläkares ledning författa en medicina castrensis. Till allmänhetens bruk utgaf kollegium sjelft flere skrifter om barnsjukdomar, koppympning, kreaturs-farsoter m. m.

Tillsättande af nödiga provincial- och stadsläkare var en annan vigtig och välgörande åtgerd. År 1697 funnos i hela riket blott 11 sådana ämbetsmän; under åren 1698–1751, d. v. s. under kriget och den efterföljande nöden tillkommo 7, men under åren 1752–1772 ej mindre än 30. Också härtill bidrog i sin mån nyssnämnde tabellverk med sina uppgifter om dödsorsaker och dödsfall, Vid anblicken af dessa höga siffertal begärde riksdagen, att Collegium Medicum skulle uppgifva, huruvida nämnde ödeläggande sjukdomar vore obotliga eller ej, och i sistnämnde fall huru de angripna skulle kunna räddas, måhända farsoterna sjelfva stäfjas. Kollegiet svarade, att genom ändamålsenlig läkarevård torde en stor del af de bortryckta kunnat räddas; t. ex. af 7,191, som dött i koppor eller mässling, förslagsvis 6,000; af 12,360, som dött i bröstsjukdomar, likaså 6,000; af 4,383, som dött i »håll och sting», 4,000 o. s. v. Som hjelp- och räddningsmedel föreslog kollegiet, att en vetenskapligt bildad läkare borde i hvarje landskap anställas*). Förslaget vann mycket bifall. Genom Bäck, som vid samma tid nämndes till kollegiets ordförande, blefvo nu, som sagdt är, inom 20 år 30°) nya provincial- eller stadsläkare tillsatta, så att slutligen i flere landskap och städer fanns en, stundom två sådana examinérade ämbetsmän att anlita. År 1753 föreskrefs, att de och alla regementsfältskärer borde under ett eller åtminstone ett halft års tjenstgörning vid Serafimer-lasarettet inhemta större praktisk bildning. Riksdagen 1765 ålade dessutom provincialläkarne att en eller två gånger årligen genomresa sina distrikt och derunder meddela kunskap åt klockarna om åderlåtning och åt allmogen om enklare huskurer och läkemedel. De skulle ock årligen till kollegiet insända berättelser om alla till deras yrke hörande vigtigare företeelser. Af dessa uppsatser har ock kollegiet för åren 1761–1769 utgifvit sammandragna öfversigter, en slags dåtidens medicinska tidskrifter, hvilka lemma många upplysningar om sådana och andra ämnen. Också rörande folkets tillstånd och åsigter. De nya läkarne och deras åtgerder rönte i början smycket motstånd bland allmogen och till följe af hvarjehanda vidskepelser: ena gången tro på ödet, det som var till döden laggdt, hette det, måste dö; – en annan gång tro på trolldom, skulle ödets dom kunna afböjas, måste det, tyckte man, ske genom öfvernaturliga medel; mensklig klokskap och beräkning vore dertill alltför svag och vanmägtig. Flere den tidens läkare klagade mycket öfver dessa och dylika förhållanden. Kollegiet hade också föreslagit, att vid hvarje gymnasium borde till ungdomens undervisning finnas en medicine-lektor. Oss veterligen har dock till följe af detta förslag icke någon sådan syssla blifvit stiftad mer än i Strengnäs, der det skedde genom biskop Serenius *).

1) Colleg. medici prot. d. 15, 20 April 1752. *) Deruti icke inbegripna regements-, brunns-, lasarettsoch grufläkare, stadskirurger m. fl.

Upprättandet af många nya apotek var en annan för detta tidehvarf utmärkande företeelse. På det allmänheten skulle hafva nära tillhands tjenliga läkemedel, hade kollegium föreslagit, att hos hvarje kyrkoherde borde finnas ett husapotek. Detta kom dock ej till verkställighet. Deremot blefvo en mängd nya fullständigare apotek inrättade. Bristen på sådana hade varit stor. På 1500-talet fanns i hela Sverge blott ett enda, nämligen hofapoteket. På 1600-talet tillkommo i Stockholm 8, i landsorterna 16; Uppsala fick apotek först 1628, Göteborg 1644. Under åren 1698–1718 tillkommo 4, under åren 1719–1752 och till följe af läkarekonstens uppblomstring ej mindre än 18. Annu år 1735 funnos dock 49 städer, inom hvilka ingen sådan anstalt var att tillgå, ofta således ej heller de botemedel, läkaren kunde föreskrifva. Detta bidrog i hög grad till sjukvårdens försvårande och till den hejdlösa framfart, hvarmed farsoterna bortryckte folket. Men under åren 1751–1772 blefvo 24 nya apotek inrättade *). För att få sådana anlägga och förvalta måste dock examen afläggas inför kollegiet; och emedan allmänheten ofta klagade öfver dåliga varor och höga pris, föreskrefs, att hvarje apotek skulle årligen af vederbörlig läkare visiteras. Man ville ock, att vid hvarje dylikt skulle anläggas en örtagård för odlande af sådana inhemska växter, som kunde till läkemedel användas. Året 1752 var en vigtig vändpunkt i Sverges sjukvård. Omskapelsen förbereddes genom Bäcks och Acrels skrifter och sedermera genom folkmängds-tabellernas sifferuppgifter och genom ständernas deraf föranledda åtgerder. Det var ock 1752, som serafimerlasarettet öppnades, och från ungefär samma tid började man i landsorten inrätta de många nya läkaresysslor och apotek, vi omtalat.

*) Flere hafva varit logices och physices lektorer; men icke, så vidt vi veta, egentliga medicine-lektorer.

*) Ofvanstående beräkningar både af läkare och apotek äro grundade på Sackléns arbeten, men det har ofta varit svårt att uppgifva, när en syssla eller ett apotek kunna betraktas vara en gång för alla eller blott för tillfället inrättade.

Fryæells Berätt. 46. 9

Längre fram tillkom en ny likartad åtgerd, nämligen anläggandet af länslasarett. Serafimerlasarettet i Stockholm var visserligen förnämligast en bildnings-anstalt för unga läkare, men tillika en barmhertighets-anstalt och detta för hela riket. Till underhåll fick det ock uppbära åtskilliga från landsorterna inflytande medel, t. ex. stamböcker, afgifter vid erhållande af ämbetsbefordringar, af burskaps-, mästare- och gesällbref samt vid barndop och bröllop o. s. v. Men af denna barmhertighetsanstalt åtnjöt Stockholm ojemnförligt mer fördel, än landsorterna. Dessa började ock snart knota. I några bortomhafs-länder, t. ex. i Abo och Osterbotten, blefvo också tidigt nog serskilda lasarett anlaggda. Men äfven aflägsnare svenska landskap fordrade med stigande ifver, att lasaretts-medel, som blifvit inom hvart och ett bland dem samlade, skulle ock till fördel för hvart och ett bland dem användas, nämligen till upprättande af ett inom detsamma beläget och derföre tillgängligare lasarett. Vid riksdagen 1765, då landsorternas städer i flere fall lösryckte sig från Stockholms förmynderskap, blef också denna åsigt genomdrifven, och man började att sedermera långt mer än förut anlägga serskildt lasarett för hvarje landskap.

Nämnas bör ock, att man under denna tid be

[graphic]
« FöregåendeFortsätt »