Sidor som bilder
PDF

gynte använda elektricitet, kina, islandsmossa och flere förut föga begagnade läkemedel. Under sednare delen af frihetstiden väcktes uppmärksamheten också på behofvet af skickliga veterinärläkare, och genom Hernquist förbereddes öppnandet af dylika skolor. Anslag dertill blefvo beviljade, men af Mössorna 1765 åter indragna. Ofvanstående framställning visar de åtgerder, som till helsovårdens förbättring blefvo under frihetstiden vidtagna. Deras följder voro, att svenskarna numera kunde inom eget land vinna de kunskaper och den värdighet, som tillhörde en vetenskapligt bildad medicine-doktor; – att man inom landet fick tillgång på ett större antal läkare; – att man följaktligen icke behöfde så ofta som förut för sådant ändamål inkalla utländningar; – att inom de flesta landskap funnos åtminstone en examinerad läkare och ett apotek. Hvem kan beräkna, huru många lif blifvit räddade och plågor lindrade genom ofvanbeskrifna åtgerder? Sverge hade tillförene ofta varit härjadt af pest och andra smittsamma farsoter. På de nära 130 år, som efter 1752 förflutit, har, med undantag af fältfebern 1808 och sednare tiders kolera, vårt fädernesland varit förskonadt från dylika riksolyckor. För denna välgerning har det att i ej ringa grad tacka bröderna Rosenstein och Rosenblad samt yrkesbröderna Bäck och Acrel och tillika de män, som inom representationen och regeringen dem understödde. Yrkets nu beskrifna uppblomstring var dock en följd af icke blott nämnde personers verksamhet utan ock af de framsteg, läkare-konsten sjelf gjort. Harvey hade 1628 upptäckt och ordnat läran om blodets omlopp. Sedermera hade andra läkare och i synnerhet Sydenham från vetenskapens område bortvisat många der förut gällande men äfventyrliga, till och med vidskepliga åsigter och deremot sökt grunda den, på hvad natur och erfarenhet lärde. Följden blef i dess teori mer säkra

och betryggande grundvalar, och i dess praktik

mer säkra och välgörande verkningar; – och i det allmänna ett både åt vetenskapen och vetenskapsmannen egnadt långt större anseende än förut. Den holländske läkaren Boerhave blef på sin tid i hela Europa vördad nästan som en furstlig person. Framträdande i denna sin nya mer och mer förherrligade gestalt, måste läkare-vetenskapen inbjuda många lifliga sinnen till inträde på en bana, så lockande, – för tanken genom städse vidgade vetenskapliga utsigter; – för hjertat genom kallelsen till en välgörande och välsignelserik verksamhet; – och för läkaren personligt genom löftet om anseende och tryggad framtid; – och allt detta i mycket högre grad än förut. Så har troligtvis varit händelsen också här i Sverge, när efter de långa krigens slut ofvannämnde upptäkter och nya åsigter började också hit framtränga och fingo till tolkar sådana män som i första ledet Linné och Rosén von Rosenstein och i det andra Bäck och Acrel.

FILOSOFIEN.

Under frihetstidens första årtionden herskade cartesianismen i synnerhet under den form, Rydelius åt densamma gifvit. Oaktadt denne sednares många trogna lärjungar och vänner, vardt dock hans lära omkring 1740 undanträngd af wolfianismen, som då infördes från Tyskland *). Den och dess så kallade matematiska metod blef då för tiden mångenstädes antagen, såsom den der skulle bäst och snarast leda menskligheten till ljus och förädling. Inom några år blef likväl också den undanträngd af empirismen.

Mer än de flesta filosofiska läror har denna sistnämnde utöfvat ett djupt, vidsträckt och långvarigt inflytande på hela den europeiska bildningen och ej minst på den svenska. Den förtjenar följ

1) 33. 129, 130,

aktligen att i någon mån till sina grunddrag kännas; och åtminstone den sida deraf, som mest inverkat på allmänna tänkesättet. Stiftaren, engelsmannen Johan Locke, en ädel och i grunden religiös man, född 1632, kände sig som tänkare missbelåten med den gamla skolastiska filosofien, hvilken oaktadt sina skarpsinniga och mödosamma undersökningar likväl, enligt Lockes öfvertygelse, icke ledde till några sjelfständiga och bestående slutföljder. Han började derföre studera Cartesii lära i hopp att der finna ljus och lugn; men lika fåfängt. I stället för att sysselsätta sig med andra tänkares systemer, började han derföre studera sjelfva den menskliga tankeförmågan och dess lagar, verksamhet och områden, Följden blef hans ryktbara åsigt, den s. k. empirismen, hvilken enligt vanliga uppfattningen var af ungefär nedanstående innehåll. Han liknade själen i dess ursprungliga tillstånd vid, hvad han kallade, en tabula rasa, d. v. s. en tafla, på hvilken ingenting var skrifvet, men som var begåfvad med tvåfaldig förmåga; den första att mottaga, hvad derpå skrefs, d. v. s. de intryck, som utifrån erhöllos, han kallade dem sensations-idéer; – och den andra att öfver och med anledning af dessa intryck anställa jemnförelser, allmänna betraktelser och slutsatser, han kallade dem reflewionsidéer. Han lärde ytterligare, att dessa föremål vore de enda, om hvilka menniskorna kunde af sig sjelfva och genom eget förnuft komma till någon bestämd kunskap; följaktligen ock de enda, öfver hvilka hon kunde bilda förnufts-slut, kunde filosofera; – och tillika, att rörande ämnen, som lågo utom eller öfver detta område, de öfversinnliga, de öfvernaturliga, kunde hon icke genom sig sjelf erhålla någon kännedom, icke af sig sjelf göra några slutsatser, och att följaktligen all metafysik, d. v. s. alla försök att dem filosofiskt förklara vore fruktlösa, ändamålslösa. Han antog visserligen, att högre väsenden och företeelser funnos, men påstod, att de kunde blifva föremål, icke för vetenskapligt utforskande, vetenskaplig visshet, utan blott för religiös uppenbarelse, religiös tro. Sådana voro i detta hänseende hufvuddragen af Lockes lära, den så kallade empirismen, på hvilken, utbildad till hvad man kallade Sens-commund. v. s. Sundtförnufts-filosofi, en del af den europeiska bildningen hvilat och ännu hvilar. Den utbredde sig snart öfver England och Frankrike och lyckades äfven mångenstädes i Tyskland undantränga Leibnitz och Wolf. På dess grund hafva ock i Europas kulturländer blifvit uppförda många religiösa, politiska och vetenskapliga lärobyggnader, dock till anda och syftning mycket olika till följe af olika anlag hos både personer och folk. Våra dagars yrkande på kyrkans skiljande från staten och på fullkomlig tanke- och trosfrihet äro följdrigtiga utvecklingar af densamma. Redan vid frihetstidens början eller 1721 sökte en M. v. Strokirch att i Sverge utsprida Lockes lära. Men han sjelf dog inom kort, och Cartesii och Rydelii åsigter voro så allmänt antagna och djupt rotade, att man föga lyssnade, till hvad Strokirch hade att om Locke förtälja. Sedermera infördes Wolfs filosofi, hvilken ock lyckades att till en tid göra sig åtminstone vid högskolorna så gällande, att Lockes lära ej heller då kunde vinna någon större uppmärksamhet. Under tiden hade den dock blifvit, som nämndt är, tämligen allmänt antagen i England och Frankrike, delvis äfven i Tyskland: och allmänna tänkesättet inom det bildade Europa öfvergick mer och mer till den samma under växande tro på och jubel öfver dess påstådda enkelhet, sanning och förträfflighet. Återljuden häraf trängde äfven till Sverge, och Christiernin, en Lockes anhängare, blef vid slutet af tidskiftet professor i Uppsala. Det kan likväl icke sägas, att han eller någon annan enskild person är den, som i Sverge infört nämnde filosofi. Detta har snarare skett i sammanhang med och till följe af det allmänna europeiska tänkesätt, som då för tiden också i Sverge gjorde sig gällande. Redan på 1740-talet hade en mängd vetenskapsidkare omfattat dylika åsigter; de induktiva, som man nu ofta kallar dem till åtskilnad från de motsatta s. k. deduktiva. En högt ansedd läkare vid mamn Strandberg förklarade 1752, att man bör nöja sig med det, som förfarenheten gifver vid handen, och ej antaga några satser endast derföre, att de passa ihop med en, icke ur naturen, utan ur egen hjerna alstrad lära"). Wargentin klandrade förra tiders vana att godtyckligt föreskrifva naturen lagar, tagna ur tänkarens hufvud, i stället för att genom rön och försök utforska naturens egna och verkliga lagar! Jag måste, skref Axel Cronstedt, jag måste ju först känna bokstäfverna, innan jag kan stafva mig till ordet *). Äfven Forskål tyckes hafva talat mot Wolf och för Locke. Häfdaforskaren Schönberg lutade till samma åsigt, och likaså de flesta dåtidens vetenskapsmän. Den uttalades tämligen tydligt i de så kallade Lärda tidningarna 1764°) med följande ord: Bacon, Cartesius, Newton och Locke hafva från skolastikens metafysiska trätor och från myndigheters ok banat oss väg till tankens frihet. Att de ej uträttat mer, orsaken dertill ligger i våra skolor och akademier, hvilka bortslösa ungdomens tid döda språk, som snart glömmas, och ###å metafysiskt grubbel och en logik, som skapar tankeklyfware, sofister, i stället för tänkare, filosofer. Rosén v. Rosenstein har 1746 t. o. m. förklarat, det en läkares förnämsta göromål var att söka upptäcka sjukdomens fysiska or1) Man har anmärkt, att det var i synnerhet bland och genom läkarne, som Lockes och förut äfven Cartesii filosofi gjorde sig gällande. *) Vetensk.-Akad. bibl. bergianska brefsaml. 2. 298 o. s. v.

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »