Sidor som bilder
PDF
ePub

saker och botemedel; och att han hade ingenting att göra med den sjukes själ utan blott med dess kropp. Vid sitt besök i Uppsala 1767 har dåvarande kronprinsen Gustaf uppmanat akademien att inköpa den stora fransyska encyclopedien 1), hvilket verk var dåtidens förnämsta medel till utbredande af de satser, man sökt ur Lockes system härleda.

Dessa filosofiska åsigter alstrade hos många personer tvifvelsmål rörande åtskilliga statskyrkans läror och bruk. Vi minnas, hvad i ty fall berättadt är om Dalin, Gyllenborg och Höpken, och kunde lätt uppräkna flere personer, som mer eller mindre lutade till deism, naturalism eller fritänkeri. Mellan dem och statskyrkan föreföllo likväl inga svårare strider, och detta af flere skäl. Ehuru i några enskilda punkter fritänkare, hafva dock dessa herrar med tro och kärlek omfattat de allmänna åsigter, på hvilka all religion och i synnerhet den kristna hvilar. De ville fördenskull ingalunda tillåta sig någonting, som genom att angripa det i deras ögon obehöfliga skalet, kunde möjligtvis skada den ädla kärnan. De ville ej heller genom dylika anfall störa den tro, på hvilken den stora allmänhetens pligtkänsla och laglydnad, således ock samhällets lycka och lugn i betydlig mån hvilade. Vanligtvis iakttogo de fördenskull statskyrkans yttre ceremonier och förde dessutom ett sedligt lefnadssätt, så att de icke uppväckte någon förargelse. Detta å deras sida. Till fredens bibehållande bidrog ock presterskapet sjelft. Detta stånd skötte i allmänhet sina åligganden på ett sätt, som icke föranledde något allmännare och bittrare tadel. Det iakttog äfven å sin sida en viss hofsamhet mot sina vedersakare, och det var blott till följe af nästan tvingande omständigheter, som det någon gång tillgrep strängare medel 2).

1) Kongl Bibl. Lidén till Gjörwell 5 Jan. 1767.
2) Se sid. 74.

SVERGES HISTORIA.

för den äldsta tiden låg vid frihetstidens början inhöljd i de rudbeckska gissningarnas täta och villseledande dimmor. Ur desamma hade den vid frihetstidens slut lyftat sig till den högre vetenskapliga klarhet, som utmärkte Botin, Dalin och Lagerbring. Det var ett stort framsteg på sanningens och sansningens bana.

I allmänhet var frihetstiden en den svenska häfdateckningens gullålder. Under densamma framträdde många bland dessa högt förtjenta män, som ur arkivens grufvor upphämta, ordna och tillgänglig-göra historiens ädla malm, en Adlerfeld, Bælter, Berch, Bjoerner, Döbeln, Gahm, Gjörwell, Högmark, Loenbom, Modée, Nettelbladt, Stiernman, Warmholtz och Wilde. Under denna tid utgåfvos följande för vår historia högst vigtiga samlingar af förordningar rörande bergs- och bruksrörelsen 1736, af publika handlingar genom Modée 1742, och af kommers-, politie- och ekonomie-förordningar genom Stiernman 1747. Utan dessa herrars vigtiga förarbeten hade hvarken deras samtid eller efterverld mägtat åstadkomma de verk, genom hvilka man sökt bereda svenska folket en mer fullständig och sammanhängande öfversigt af fäderneslandets öden.

Under frihetstiden uppstodo dessutom ej mindre än sex sådana verkliga häfdatecknare, alla af utmärkt förtjenst, Botin, Celsius, Dalin, Lagerbring, Schönberg och den utmärkte anonymen. Det är en högst ovanlig företeelse, att under den korta tiden af femtio, strängt taget blott tjugusex år se en så lång och lysande rad historiska snillen framträda. Deras verk och förtjenster äro så stora, att sednare tiders arbetare på samma fält måste med tacksamhet erkänna:

Hvar stode vi, om de ej varit till?

Några allmänna anmärkningar om arten och följderna af deras verksamhet må bifogas.

Först om den ifver, hvarmed ämnet omfattades.

Under åren 1719-1772 utkommo deruti femton läroböcker.

En ganska välgörande förändring bestod deri, att fäderneslandets historia, hvilken förut vanligtvis behandlades på latin, nu mera började författas på modersmålet, så att den hädanefter kunde förstås af och inverka på hela allmänheten, och blifva också i detta hänseende en svenska folkets historia. Vi stå härutinnan i outplånlig tacksamhetsförbindelse till Botin, Celsius, Dalin och Lagerbring.

Naturligt var, att på dem liksom på all litteratur utöfvade den tidens anda och åsigter ett märkbart inflytande och det i flere hänseenden. Se här några deribland!

Sedan orimligheterna i Rudbecks Atlanticaåsigter blifvit afslöjade, uppstod i början ett temligen allmänt misstroende till dylik fornforskning. Väl blef den äfven sedermera med fosterländsk kärlek omfattad af Gustaf Bonde m. fl.; och Bjoerner utgaf sina Nordiska Kämpadater, hvilka isländska sagor genom sitt lifligt berättande innehåll hafva hos många väckt och underhållit en varm kärlek för studiet af vår forntid. Äfven Ihre sysselsatte sig med dylika ämnen, dock alltid enligt sin vana med både skarpsinne och försigtighet. Men den ifver, med hvilken man förut under en längre tid dem omfattat, blef af ofvannämnde orsak något afkyld.

Hos i synnerhet Botin och Lagerbring finnas många och djupa spår efter den mot kristendomen fiendtliga anda, som genomgick en del af upplysnings-tidehvarfvet och inverkade på dåtidens författare och allmänna tänkesätt.

En annan sida af tidsandans åsigter visade sig i bedömandet af krigiska och fredliga regeringar. Minnet af eländet under Karl den tolftes tid hade hos många framkallat verklig afsky för krig, och en bland dåtidens skalder beklagade det fordna tiders tänkesätt, som mest ärade den, som summit

har i blod och hårda skallar klufvit. Ofta och med tydlig hänsyftning på nyssnämnde konung inskärpte man ock, huru en furste borde lefva för sitt folks väl och icke för sin personliga ära och krigslystnad; och man tadlade Ludvig den fjortonde, såsom den der för att genom eröfringar vinna en ny uppoffrade tre af sina förra undersåtare o. s. v. Sådana och likartade uttalanden förekomma på många ställen och efter ett stort antal utmärkta skriftställare t. ex. Berch, Bonde, Gyldenstolpe, Höpken, Kryger, Mennander, Nordencrantz, Schönberg m. fl. Se här, bland många, ett bjert prof på sådana tänkesätt. I ett tal, som inom sällskapet Utile Dulci hölls till firande af Gustaf den tredjes kröning, lästes följande:

Bland vapen, blod och storm jag Alexander skådar.
Ack, ett förfärligt namn! det blott förstöring bådar.
Med äran i sin sköld, ett tokigt högmods slaf,
Han binder lagrar hop vid mensklighetens graf.
En Casars stora värf jag med beundran läser,
Men all min blod af harm i svällda ådror jäser,
När att bli trälars kung han till sin lycka gör,
Och Cæsar segrar då, när romarns frihet dör.
Låt fördom rosa fritt en Alexanders yra,
Till frihets undergång lät Cæsar trälar hyra.
Jag gläds, att Gustaf ej en Alexander är;
Att han ej Cæsar lik, sin sköld mot frihet bär.

Från hedendomens vikinga- och sextonhundra-talets eröfringstid qvarlefde dock ännu hos många, hos ganska många, den fordna lystnaden efter krig och krigs-ära, troligen ock efter krigsbyte; och sådana tänkesätt uppenbarade sig vid en mängd tillfällen i både tal, sång och handling, såom föregående häften och i synnerhet Hattarnas historia visat 1). Både förut, då och efteråt voro många personer fullt och fast öfvertygade derom, att den högsta regentäran bestod i seg1) 34. 86-90. 35. 23—26.

rar och eröfringar på andras bekostnad; så föga hade ännu kristendomens anda inträngt i vår häfdateckning!

Oberäknadt det allmänna förkastandet af atlantica-svärmerierna, har under frihetstiden svenska häfdateckningen genomgått två vigtiga helt och hållet vetenskapliga ombildningar; den ena rörande våra äldsta konunga-längder, den andra rörande vår äldsta tideräkning. Innan de hvar för sig tagas i betraktande, må läsaren erinras om det vanliga förhållande, att hvarje folk, äfven det svenska, har fordom och länge nog ansett pligt och ära fordra att göra sitt fäderneslands historia så urgammal och så lysande som möjligt, och detta ej sällan på sanningens bekostnad. Häruti ligger en vigtig orsak till nu i fråga varande två företeelser.

Vanliga uppfattningen af hednatidens konungalängder har genomgått tre olika tidehvarf och slutligen ingått i det fjerde. Vi gifva dem namn af det ursvenska, det ultra-svenska eller rudbeckska, det isländska, det kritiska.

Våra äldsta inhemska konunga-längder hvila förnämligast på gamla sagor, anteckningar och rimkrönikor, hvilka dock äro mycket opålitliga, osammanhängande och stundom sins emellan stridiga. De börja ofta med en Erik och uppräkna derefter många konunganamn, men deribland icke Oden. De komma sedermera med Fjolner in i den vanliga Ynglingalängden, hvilken de sedermera i allmänhet följa till Ingjald Illråda. För tiden från honom och till Olof Skötkonung hade man likväl icke någon annan grund än åtskilliga än mer lösa och opålitliga sägner, af hvilka man dock tillskapade en konungalängd, kallad den Ivarska, eller Sigurdska. Sådan, stundom likväl med åtskilliga afvikningar och med än djerfvare gissningar, var den ursvenska, den ursprungligt inhemska uppfatt

« FöregåendeFortsätt »