Sidor som bilder
PDF

ningen och den, som var allmännast antagen intill Gustaf den förstes tid. Men då inträdde en helt ny åsigt, den ultrasvenska eller rudbeckska. Den har fått sistanförda namn efter O. Rudbeck d.ä., hvilken slutligen uppförde byggnaden till dess höjd, till dess i den lärda verldens ögon bjert framträdande tornspira, Atlantica-läran. Den egentliga grunden lades dock af erkebiskop Johannes Magnus *). Omkring 1530talet utarbetade denne en historia, som med mycken lärdom och fyndighet sökte ådagalägga, att Noaks sonson Magog var konung öfver norra Europa, och att man kunde från honom uppräkna en sammanhängande rad af 142 regenter i Sverge redan före Gustaf den förste. Skriften var uppfylld af gissningar, af obevisade och obevisliga uppgifter och af uppenbara osanningar; men smickrade i hög grad dåtidens national-fåfänga. Märkvärdigt nog och nästan samtidigt härmed har den ryktbare protestantiske reformatorn Olaus Petri utarbetat, också han, en Sverges historia, men af alldeles motsatt art. Författaren insåg och vågade uttala flere för den tiden nya och för svenskarna och för konung Gustaf icke alltid smickrande sanningar; t. ex. att krigen mot Danmark stundom varit föranledda af svenskarna, och att i sina strider mot konungar och adel katolska biskoparna stundom haft mera rätt på sin sida, än det efterträdande protestantiska tidehvarfvet ville erkänna o. s. v. Med hänsyn till här ifrågavarande ämne förklarade Olaus Petri helt öppet, att man rörande hedniska tiden icke hade några tillförlitliga historiska källor. Han upptog väl flere diträknade konungalängder, men tillerkände dem ingen vetenskaplig trovärdighet; utan sade rent ut, att Sverge icke hade någon säker historia före kristendomens införande. Han kom sålunda redan då till samma kritiska åsigt, hvilken slutligen Reuterdahl på 1830*) Åldre likartade försök finnas dock.

talet framlade, och hvilken i våra dagar börjat göra sig gällande. Så stodo vid medlet af 1500-talet midt emot hvarandra samtidigt fullfärdiga två helt motsatta uppfattningar, – den katolske erkebiskopens på katolikartad tradition hvilande historia eller rättare sagdt legendsamling, – och den protestantiske reformatorns med en på kritik grundad och verklig historia. Mellan bägge dessa hade nu svenska folket att välja. Det verk, Johannes Magnus framlemnat, var i sig sjelft en kedja af djerft hopdiktade gissningar eller osanningar. Det var derjemnte sammanskrifvet af en fiende till den nya ordning, Gustaf Wasa infört, och borde väl af båda dessa skäl blifvit af svenskarna förkastadt. Men det smickrade deras stolthet och inbillningskraft genom att leda deras konungalängd tillbaka ända upp till Noaks tid, och genom att utsira den med en hop prydnader, dels lånade, dels diktade. Olaus Petri deremot framlade en historia, i hvilken dessa lockande beståndsdelar, dessa falska äreminnen saknades, och hvilken således i jemnförelse med den förres var mager, färglös och prosaisk. Genom att i vissa fall försvara Danmark stötte den ock så väl konung Gustaf som svenska folket, hvilka båda just då, straxt efter unionsstriderna, hyste mot nämnde land mycken förbittring. Den blef dessutom af konung Gustaf ogillad och motarbetad till följe af icke blott dessa politiska skäl, utan ock af hans personliga ovilja mot den mycket sjelfständige författaren. Följden blef ock, att dennes verk helt och hållet undansköts, och att deremot den andres för Sverge s. k. ärorika historia blef antagen och med några ofta betydliga afvikningar efterföljd af femton- och sextonhundratalets häfdatecknare. Vid medlet af sistnämnde tid hade man väl infört många isländska skrifter, hvilka framlade andra och mycket sannolikare åsigter. Men man trodde sig af fosterlandskärlek förpligtad att försvara och att hos ungdom och allmänhet inplanta besagde diktade historia. Den blef slutligen till än större ytterlighet uppdrifven af Olof Rudbeck, hvilkens skola stundom t.o.m. påstod, att paradiset legat och Adam lefvat i Sverge o. s. v. Hans åsigt, ehuru af några samtida vetenskapsmän ogillad, blef dock i sin helhet såsom sann och fosterländsk försvarad af envåldskonungarna och afallmänna tänkesättet; och härmed hade denna historiska lära nått sin höjdpunkt. Efter att i nära 200 år hafva beherskat och förfalskat vår häfdateckning, blef den dock slutligen af frihetstiden, såsom berättadt är *), alldeles förkastad. Med ledning af de förut ej nog beaktade isländska skrifterna och till följe af djupare och friare forskning hafva nämligen Dalin och Lagerbring i mycket öfverensstämmande med hvarandra uppgjort en ny längd öfver Sverges äldsta konungar, börjande med den s. k. fornjoterska och derefter genom ynglinga- och ivarska ätterna fortgående till Olof Skötkonung, och denna isländska uppfattning har sedermera varit i vid pass 130 år gällande. Mot densamma hafva dock under tiden och efter hvarandra framträngt två nya åsigter, den ena rörande fornjoterska, den andra rörande ynglingaoch ivarska ätterna. Redan Ihre ådagalade, att berättelsen om den fornjoterska ätten var en dikt, hvilken framställde åtskilliga naturföreteelser, t. ex. snö, frost, is och storm såsom lefvande personer, såsom öfver norden regerande furstar. Ihres åsigt godkändes af utländska vetenskapsidkare; men i svenska läroböcker blef dock nämnde konungaätt i ännu omkring 70 år bibehållen, vare sig af vana, beqvämlighet eller af ofvan omtalade nationalstolthet. Men Rühs i sin på tyska språket skrifna Sverges historia öfvergick 1803 till Ihres åsigt och strök ut den fornjoterska ätten. I svensk-historiska arbeten fick den likväl fortfarande behålla sin plats. År 1816 blef dock 1) 32. 189, 190.

nämnde af Rühs författade arbete till svenska språket öfversatt af Strinnholm, och de åsigter, Ihre och Rühs yttrat, kommo sålunda till allmännare kännedom, och med den följd, att fornjoterska ätten blef nu ändtligen utesluten också af svenska skriftställare, af Fryxell 1823, af Geijer 1825 o. s. v.

Det andra angreppet mot isländska häfdateckningen rörde ynglinga- och ivarska konunga-längderna. Det inträffade väl icke under sjelfva frihetstiden, men må för sammanhangets skull här framställas. Mot pålitligheten af nämnde två konungalängder hade visserligen hvarjehanda tvifvel blifvit yttrade af Geijer, Hallenberg och Strinnholm; och Rühs hade redan 1803 frånkänt dem all trovärdighet. De fingo likväl behålla sin förra plats. Men åren 1833–1838 och efter många och grundliga undersökningar tog Reuterdahl steget ut och förklarade, att visserligen många i nämnde konungalängder

upptagna höfdingar verkligen funnits och utfört flere

om dem berättade bragder, och tillika att det så kallade Ynglingatalet var en högst vigtig urkund: – men att man allt detta oaktadt icke hade någon säker kunskap om de i samma längder förekommande konungar, i hvad ordning de följt efter, och i hvad slägtskap de stått till hvarandra, ej heller om den tid, på hvilken de lefvat, det landområde de beherrskat; – och i allmänhet, att dessa konunga-längder hvilade på obevisade, orediga och opålitliga sagor, och att de följaktligen alldeles icke kunde antagas som källor för en vetenskaplig historia. Reuterdahls slutsats blef, att först berättelserna om Olof Skötkonung och hans närmaste företrädare hafva en fullkomligt historisk halt, och att först med dem tager svenska konungahistorien sin början; och att för ett noggrannt fastställande af de föregående konungarnas ordning och således än mer af deras tid saknas all tillförlitlig grund. Det var i det hela samma åsigt, som Olaus Petri hade på 1500-talet yttrat, men som då förkastades. Också nu rönte den motstånd. Det var 1833 och 1838, som Reuterdahl öppet uttalade sin åsigt. Den blef dock hvarken erkänd eller vederlaggd, utan i det närmaste förbisedd, och vår skolungdom har allt fortfarande måst lära sig uppräkna konungar i Sverge från Oden till Olof Skötkonung ungefär på samma sätt, som Dalin och Lagerbring på sin tid förestafvat. Först under allra sista åren hafva några läroböcker börjat öfvergå till Reuterdahls åsigt. Den andra större vetenskapliga omskapning, svenska historien under frihetstiden undergick, rörde tideräkningen för ofvannämnde bakom Olof Skötkonung liggande århundraden. En gammal sägen ville veta, att under en dansk konung Frodes regering herskade frid i verlden. Sedan kristendomen blifvit i norden införd, började der boende folk att tro, t. o. m. antaga, det en så fridfull verldsålder måtte varit samtidig med fridfurstens, Kristi födelse, och man ville derjemnte uträkna, att svenska konungen Yngve Frey lefvat på samma tid. Dessa antaganden, ehuru blott gissningar, utgjorde sedermera länge den enda ledning, man hade för Sverges äldsta historiska tideräkning. Först mot slutet af sextonhundratalet sökte man på en slags vetenskaplig väg komma härutinnan till, om icke osviklig visshet, dock sannolik förmodan. Man gjorde då och sedermera på olika vägar tre sådana beräkningsförsök, grundade efter hvarandra af Rudbeck på svartmyllans djup, af Dalin på hafsytans sjunkande och af Lagerbring på ättledernas antal. Det var Olof Rudbeck d.ä., som vågade första försöket. Han ville beräkna, huru lång tid fordrades för att af årligen uppkommande och multnande växter bilda en tumsdjup svartmylla. Med ledning häraf och efter undersökning af nämnde myllas Fryæells Berätt, 46. 10

« FöregåendeFortsätt »