djup på våra ättehögar ville han sluta till den tid, som förflutit, sedan dessa uppkastades, således ock till den tid, då landets innebyggare nått den grad af samhällsordning, som uppförandet af dylika minnesvårdar förutsätter. Han kom härigenom till det antagandet, att Sverge blifvit bebyggdt redan vid. pass 17 eller 18 hundrade år efter verldens skapelse, och med stöd af likartade slutsatser sökte han fastställa äfven andra tidsbestämningar. Jemnte de öfriga rudbeckska gissningarna blef likväl denna beräkning alldeles förkastad af Dalin och dennes samtida. Med anledning af snäckbankar och fartygsskrof, funna högt uppe i landet, insåg han, att hafvet fordom betäckt en stor del af Sverges nuvarande fastland. Till följe af dessa och andra företeelser kom han till den öfvertygelse, att det omgifvande hafvet hade under hvarje århundrade sjunkit vid pass två alnar, och att det vid Kristi tid stått kanske till och med 13 famnar högre än vid Dalins; och efter denna beräkning sökte han bestämma åtskilliga andra tidpunkter i vår historia. Förslaget väckte mycken motsägelse '), och Lagerbring framkom kort derefter med en helt annan beräkning. Denna hvilade på en af Herodotus och Newton uttalad sats, nämligen att man i allmänhet kunde på ett århundrade räkna tre slägtleder. Man visste med säkerhet, att Olof Skötkonung lefvat omkring år 1000 efter Kristi födelse. Antagande sanningsenligheten af ivarska, ynglinga- och fornjoterska ättlängderna gick nu Lagerbring från nämnde konungs tid baklänges dessa längder igenom, räknande tre ättleder på hvart århundrade, och kom sålunda till den slutsats, att Ingjald Illråda lefvat vid pass 600 år efter, Swegder vid och Fornjoter 400 år före Kristi födelse. Denna beräkning har allt sedermera och intill vår tid varit den allmännast antagna. Men, som nyligen nämndes, har berättelsen om fornjoterska ätten numera blifvit som ren dikt för1) 32. 190. 38. 105. kastad och otillförlitligheten af ynglinga- och ivarska ättlängderna först antydd och slutligen antagen. Följaktligen har ock Lagerbrings på dem grundade tideräkning likaledes fallit. Den har ock blifvit af Geijer starkt betviflad och af Reuterdahl slutligen alldeles förkastad. Till dessa åsigter har det nu rådande kritiska tidehvarfvet kommit. Genom Nilssons verldshistoriskt vigtiga uppslag om de så kallade förhistoriska folken har Sverge i våra dagar sjelft fått och åt hela menniskoslägtet gifvit en historia, som sträcker sig tusental af år längre tillbaka, än någon förut kunnat ana. SKALDEKONST. Redan tillförene 1) hafva vi sökt teckna dess öden under åren 1719-1751 samt dess förtjenster af renare språk, ledigare versbyggnad och redigare framställningssätt; men ock dess fel, en viss benägenhet att nedsjunka till joller, tillfällighetsvers och smicker, följaktligen ock att sjunka äfven i allmänhetens aktning. Under sednare delen af frihetstiden inträffade dock häruti en lycklig ändring, föranledd hufvudsakligen af den högre och ädlare andan i Gyllenborgs och fru Nordenflychts m. fl. qväden; men ock af den kärlek, hvarmed drottningen och kronprinsen omfattade vitterheten, af de pris, lärda sällskaper utdelade, samt af närmare bekantskap med den nu mognade och mycket omtyckta fransyska vitterheten. Man finner omtalad den utomordentliga förtjusning, med hvilken dåtidens svenskar läste Voltaire och i synnerhet Rousseaus >>La Nouvelle Heloise» 2); likaså hur svenska skalder önskade kunna frambringa och svenska allmänheten önskade se frambragta motsvarande större vittra skrifter också på vårt eget tungomål. Följder af dessa åsigter blefvo de många 1) 33. 139. 38. 108-110. 2) Eriksbergs arkiv Fredr. Sparres dagbok 5 Juli 1761. framträdande skalder och vittra sällskap, vi i det föregående omtalat. Andan i den nya tidens förnämsta vitterhetsskola, den som bildade sig kring och efter fru Nordenflycht och Gyllenborg, var, som nämndt är, ojemnförligt högre och ädlare än den närmast föregående. Att likväl dess språk, versbyggnad och form icke hann till större mognad, och att den ofta led af långa och långtrådiga beskrifningar, länge ock af den onatur, som åtföljde den då vanliga herdedikten; allt detta är redan anmärkt; likaledes ock, att dessa skalder mer och mer öfvervunno nämnde fel, och att de genom flere goda egenskaper voro föremål för sin samtids beundran och kärlek. Vi tillägga, att den ädla och rena ande, denna skaldekrets sökte ingjuta i svenska folkets tänkesätt, gör den förtjent af efterverldens vördnad och tacksamhet. Några den tidens skriftställare sökte att i svenska poesien använda den metrik, som i romersk skaldekonst utbildat sig. Försöket ville dock ej taga fart. Vi hafva i föregående del omtalat flere ansedda skalder från Adolf Fredriks tid. Bredvid dem framträdde ock många andra sångare, visserligen för efterverlden af mindre vigt, dock på sin tid mycket omtalade. O. Celsius och Brander (Sköldebrand) sökte hvardera med sin Gustaviad förherrliga Gustaf Wasas minne; och Lilliestråle likaså att med sitt s. k. Fidei-Kommiss utbreda ädla och rena tänkesätt. Deras digra skrifter hafva dock liksom många andra dylika, skaldeverk blifvit mer omtalade än lästa. Men vid de större poeternas sida blefvo af några mindre bekanta författare uppstämda en mängd sånger, i hvilka den tidens tankar och känslor läto höra sig i vexlande toner, liknande småfoglarnas qvitter bredvid trastens eller näktergalens mer starka och sköna röster. En och annan bland dessa sånger var dock så varm och vacker, att den i efterverldens minne bibehållit sig lika länge, som några bland de större skalder nas dikter, t. ex. Odet öfver Motgången af Bergklint, Hönsgummans visa af Carelius, den redan omtalade Sinclairs-visan af Odel. Som ytterligare prof inrycka vi en vid denna tid skrifven friarevisa, laggd i en fattig bondedrängs mun. Och om det så vore vårs Herres behag, Så tycker jag fälle, det kunne ta lag Att vi i ett hjonelag komme ihop. Jag har Gud ske lof både kanner och stop Och mer, än du dej kan inbille. Jag spart' ihop löna i fjol och i år Ja, fast min lott han kan inte bli stor, Och om det så vore, du ville ta ve', Ett torp eller rote, hva det kunne blï'; Det leker i hågen hvar timme och stund, Hit bör ock räknas Min Son på Galejan af Wallenberg, ett af både prosa och poesi bestående arbete och så qvickt, snillrikt och angenämt, att det ännu drager till sig många läsare. Under denna tid skref ock Mörk de första romaner, Sverge framalstrat, och derjemnte uppträdde Adlerbeth, Hallman, Kexel och Oxenstierna, hvilka först under Gustaf den tredjes tid vunno större ryktbarhet. En egen sida af dåtidens skaldekonst bestod i många 1) Några hafva uppgifvit, att dikten är af Bellman, med hvars skaldskap den likväl har föga likhet. dels pietistiska dels hernhutiska sånger, som utkommo och ännu bibehålla sig bland anhängarne af dessa läror. Ehuru vitterheten och dess alster ännu ej framträngt till någon större del af allmänheten, började den likväl att betydligt inverka på tänkesättet, derigenom ofta ock på de politiska företeelserna. De krigslystna sånger, som vid slutet af 1730-talet uppstämdes af de unga skalderna Dalin, Hesselius, Odel m. fl., bidrog till sinnenas uppeldande och till så väl hornska ministerens fall som till kriget mot Ryssland 1741. Ett motbjudande drag hos många den tidens vitterhetsidkare var det smicker, hvartill de stundom förnedrade sig. I allmänhet är det lärorikt att se, huru den poetiska förtjusningens ebb och flod rättade sig efter de politiska omständigheterna. I t. ex. Salvii Lärda Tidningar år 1753, då konungahuset tycktes stiga i magt, lästes 37 till dess ära uppstämda lofsånger; år 1755, då utsigterna mörknat, blott 13; år 1756 och före revolutions-förslagets upptäckande 8, men efter detsamma ingen; år 1757 blott 3, år 1758, då för den olagliga krigsförklaringen mot Preussen allmänheten blifvit missnöjd med hofvets motståndare, rådet, steg antalet åter till 8, o. s. v. Nutiden kan näppeligen föreställa sig, huru djupt åtskilliga den tidens versmakare förnedrade sig. Som prof deraf och tillika af de konstlade och trugade former, man stundom tillgrep, införa vi nedanstående vers, som en i Karlskrona varande lektor egnade åt den då tvåårige till storamiral utnämnde prins Karl. Karlavagnens Karlars konung, kämpars kämpe, kallad Karl. Vi tillägga ett annat dock prosaiskt prof. Vid kronprinsen Gustafs besök i Göteborg och till hans |