Sidor som bilder
PDF
ePub

görande magt att genom sina riksdags-ombud besluta om statens vigtigare angelägenheter, icke blott om nya pålagor och bevillningar, utan ock om krig, statsförbund, statsförvaltning och lagar m. m., till någon grad ock om ämbetstillsättningarna. Äfven mellan riksdagarna var det folket, som styrde landet, nämligen genom rådsherrarna, hvilka voro af folkombuden föreslagna och kunde af dem afsättas. Dessa så beroende ämbetsmän afgjorde mellan riksdagarna alla regeringsbeslut - konungen hade dervid endast två röster och blef ofta öfverröstad men skulle dock alltid med sin underskrift till verkställighet påbjuda, hvad regeringen, d. v. s. rådets flertal beslutat. Ständerna voro i sjelfva verket de magtegande och antogo snart denna benämning, och smädelse mot dem blef som ett slags majestäts-brott hotad med svåra straff. Staten kallades väl monarki; men var, som sagdt är, en republik. Med hänseende till magt stodo ständerna på högsta, rådet på andra, konungen blott på tredje, på nedersta trappsteget. Hans magt, eller rättare sagdt, hans pligt var blott att låta till utförande befordra de beslut, ständerna fattat, och på det sätt, rådet föreskrifvit1). Han var ej mer, som stundom förut, en patriark, en folkets fader eller förmyndare; utan blott dess högste ämbetsman, en slags riksförvaltare, en disponent, som egde att verkställa, hvad bolagsmännen, svenska folket, hade vid bolagsstämman, svenska riksdagen, föreskrifvit. Han var, hvad Gustaf den tredje 1771 sade sig vilja vara: den förste medborgaren i en fri stat.

Äfven med gillande af sjelfstyrelsens grundsats, har man i dess då gjorda tillämpning anmärkt några fel. Folkviljan hade fått sig tilldelad en alltför stor och obegränsad magt. Den tyglades hvarken af regeringen eller af sig sjelf. Icke af regeringen, denna, som naturligtvis bättre både kände 1) 30. 40-42. 33. 2—26.

[ocr errors]

och kunde bedömma det hela, hade det oaktadt icke ens ett uppskofs-nej sig tillerkändt, utan måste genast och stundom mot bättre öfvertygelse verkställa, hvad ständerna beslutat. Dessa tyglades ej heller af sig sjelfva. Deras för tillfället fattade beslut, om också mycket vigtiga, skulle dock genast gå i verkställighet, utan att, som försigtigheten fordrade, förut invänta det omdöme deröfver, det beslut derom, nästa riksdags folkombud kunde efter närmare besinning fatta 1). Ytterligare! Staten var en republik och dess styresman i sjelfva verket blott en president. Man hade dock gifvit honom namn af konung, omgifvit honom med konungslig ståt, tillerkänt åt honom sjelf konungslig värdighet för lifstid och åt hans barn konungslig arfsrätt för framtiden. Naturligt var, att han och hela konungahuset skulle af dessa omständigheter känna sig frestade att eftersträfva den magt, utan hvilken den yttre konungsligheten var blott ett tomt skal; frestade att söka tillintetgöra motsägelsen mellan den höga äretiteln och den djupa vanmagten 2).

Ett annat fel var, att den långt utsträckta magt, regeringsformen tillerkände ständerna, lockade dessa att inblanda sig i en mängd enskilda, tämligen obetydliga och dem icke tillkommande frågor; hvarom mera framdeles.

Vi hafva sett, huru inskränkt den tidens konunga-magt var. Beskaffenheten af densamma och af det antagna fria statsskicket kände frihetstidens alla fyra regenter ganska väl, när de sökte och mottogo den förra och med högtidlig ed lofvade upprätthålla det sednare. Men alla fyra bröto denna ed och sökte öfverändakasta det af dem sjelfva besvurna statsskicket. Företeelsen har icke sitt försvar, men sin förklaring. Ulrika Eleonora, Fredrik,

1) 33. 30. Att likväl ständerna sjelfva sedermera 'sökt rätta detta fel, är berättadt.

2) 33. 29.

Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika voro alla uppfostrade i stater med lagligt gällande envälde. Deri· genom och till följe af sådana furstliga personers vanliga åsigter, voro de ock fast öfvertygade om både rättvisan och nyttan af ett dylikt regeringssätt och betraktade hvarje inskränkning deri, som ett orättvist ingrepp i den magt, som borde tillhöra hvarje regent. I närvarande händelse blefvo sådana deras tänkesätt än mer stärkta derigenom, att frihetstidens statsskick verkligen, och äfven som sådant, i några fall nedsatte regentens, den s. k. konungens magt allt för djupt. Regenterna trodde sig följaktligen förpligtigade att återställa det i deras ögon rätta statsskicket, den förstärkta konungamagten.

Med stöd af den kända grundsatsen, att ändamålet helgar medlen, ansågo de sig, i fall intet annat medel återstode, berättigade också till öppet brytande af sina högtidligt afgifna eder; de likasom folken när dessa för att afsätta misshagliga regenter bryta sina trohetseder och göra uppror. Sådan var i allmänhet dessa svenska regenters uppfattning af frågan; och i sådana åsigter blef också Gustaf den tredje af sin moder uppfostrad.

Adolf Fredrik sig sjelf lemnad skulle dock lätt nog förlikt sig med den verksamhet, det fria statsskicket honom anvisade. Ulrika Eleonora och Fredrik fogade sig ock slutligen deruti, ehuru knotande och efter ett mer och mer förlamadt motstånd. Men för Lovisa Ulrika var hvarje sådan eftergift olidlig och en häftig strid härom uppflammade och fortgick under hela Adolf Fredriks, d. v. s. hennes regeringstid.

Frihetstiden, i synnerhet dess sednare del, företer således en nästan oafbruten kedja af regenternas försök att öfverändakasta det besvurna regeringssättet; men å andra sidan likaledes af svenska folkets ihärdiga och kraftfulla försök att detsamma försvara. Vi skola söka att enligt tidsfölj

[ocr errors]

den för minnet återkalla den vigtiga stridens förnämsta uppträden och tillika de förändringar i frihetstidens ursprungliga statsskick, som till följe af samma brytningar blefvo införda.

Riksdagen 1720. Ulrika Eleonora kunde i början icke vänja sig vid besagde magtinskränkningar; utan tillät sig flere sjelfrådiga åtgerder 1). Man trodde sig ock veta, att både hon och hennes gemål förehade åtskilliga stämplingar till öfverändakastande af det statsskick, hon besvurit 2). För att tillbakavisa hvarje dylikt försök läto derföre folkombuden år 1720 införa i Fredriks konungaförsäkran åtskilliga än mer inskränkande villkor. Ulrika Eleonora hade 1719 lofvat följa den regeringsform, »ständerna nu eller framgent kunna med oss (regenten) pröfva nödigt att stadga». Men i Fredriks konungaförsäkran uteslötos orden med oss, hvarigenom regenten stängdes från all anpart i berörde del af lagstiftningen 3). Ulrika Eleonora hade egenmägtigt afsatt ämbetsmän och utfärdat ståndsprivilegier. Fredrik måste 1720 uttryckligen lofva att icke tillåta sig något dylikt; och derjemnte högtidligen förklara, att, i händelse han öfverträdde sina nu gifna försäkringar eller de stadgar, ständerna framdeles kunde göra, då skulle ej heller ständerna längre vara bundna af den trohetsed, de honom svurit a).

Riksdagen 1723. Under mellantiden hade konungen och drottningen sökt på flere sätt förbereda regentmagtens utvidgning. De troddes ock hafva dertill begärt understöd af Ryssland och Frankrike; och Fredrik ämnade en tid att åt Preussen öfver

1) 30. 48-53, 107.

2) 30. 30-41.

3) I visst fall öfverensstämde detta med den förklaring Wilhelm den tredje i England 1688 aflät, näml. att han ville i tvifvelaktiga fall underordna sin vilja parlamentets beslut. 4) 30. 119, 120.

lemna eller bortpanta Sveriges i Pommern belägna fästning Wolgast mot en betydlig penningesumma, som skulle användas till främjande af magtutvidgnings-planerna. På riksdagen 1723 skulle dessa utföras, mest genom biträde af ett starkt parti inom bondeståndet 1). Men försöket väckte inom de andra stånden mycket missnöje redan i sig sjelft, och derjemnte till följe af den ovilja, konungen just då ådragit sig genom rättegångarna mot Brenner och Stobée 2). Rådet i främsta ledet och med kraftigt understöd af ständernas flertal satte sig bestämdt emot hvarje förslag till regentmagtens utvidgning. Emedan konungen stundom hade tvärtemot löfte vägrat underskrifva lagligt fattade beslut, uppdrogo ock ständerna åt rådet att i några fall sjelfva och utan konungens underskrift utfärda ifråga varande påbud. Till konungamagtens ytterligare inskränkning blef väl i öfrigt icke någon omedelbar åtgerd vidtagen, men flere företeelser visade tydligt tillvaron af ett mot hofvets planer fiendtligt tänkesätt. De hos ständernas flertal rådande åsigterna uttalade Sven Lagerberg offentligt och med följande ord: när regenten ser mera på sin magt, höghet och ära än på undersåtarnes förkofran, lycksalighet och kärlek, då vinner han fuller till en tid de förra, men förspiller de sednare, som dock äro af 1000faldt större värde. Men om öfverheten söker de sednare, då skall hon ock vinna de förra. Ständerna aflade ock inför rådsherrarna en formlig tacksägelse för dessas tro och sorgfällighet i bevakande af folkets fri- och rättigheter. At hertig Karl Fredrik af Holstein medgafs tittel af Kongl. Höghet, hvilket kunde tolkas som ett erkännande af hans arfsrätt till svenska kronan, och derföre innebar en varning åt konung Fredrik, ifall denne ville ytterligare brottas mot folkombuden. Vid konungamagtens nu beskrifna försök funno ock ständerna för godt att bi1)31 33-85. 2) 31. 38-46.

« FöregåendeFortsätt »