Sidor som bilder
PDF

ära skref swedenborgaren lektor Rosén: Seveberget utbrister i vältaliga genljud. Hade dess fötter ej fastnat nere i jorden och dess rygg ej styfnat af ålderdom, skulle det antingen hoppat af lust eller böjt hufvudet af vördnad»"). I sanning! vid genomläsande af dessa och hundratals dylika lofqväden måste man erkänna, att skärpan af Kellgrens kritiska penna var högeligen påkallad till nedtystande af en dylik missljudande och förnedrande olåt. För sådant ändamål hade dock redan förut många stämmor blifvit höjda; ty Sverge hade länge egt Salvii Lärda Tidningar och Gjörwells Svenska Merkurius och derjemnte kritiska skrifter af Celsius och Sahlstedt. Skarpsinniga undersökningar om poesi och vitterhet och skarpa utfall mot misslyckade skalder hade redan då flere gånger framträdt, men utan att kunna tysta det oefterrättliga versmakeriet. Till följe af det lägre borgerskapets och än mer af böndernas brist på kunskaper och bildning kunde den tidens vitterhetsidkare icke inom dessa klasser påräkna något betydligare antal läsare, och således ej heller af sina förläggare något betydligare författare-arvode; allra minst något så drygt, att de kunde lefva deraf. De berodde följaktligen af understöd från regeringen och från de samhällsklasser, hvilka genom uppfostran och kännedom af utlandets litteratur hade bildning nog att kunna värdera, och genom ärfd eller förvärfvad förmögenhet tillgångar nog att kunna belöna eller åtminstone i någon mån understödja landets medellösa snillen. Tiden utmärkte sig ock genom många sådana mecenater. Vi nämna några de förnämsta, t.ex. Gustaf Bonde, Karl Gyllenborg, Sahlgren, K. G. Tessin och slägterna Alströmer, Cronstedt, Grill, Ribbing m. fl. Ofta vistades ock utmärktare författare långa tider hos sådana högadliga stundom ock hos rika borgerliga gynnare; t. ex. Dalin på Engsö eller

*) Kongl. Bibl. Lidén till Gjörwell den 4 Jan. 1767.

Stenhammar, fru Nordenflycht på Fullerö, Oxenstierna på Skenäs och Bellman på Tjelfvesta eller Elfvik. Som talande bevis på den vittra andan

hos dåvarande högadel må ock nämnas, att bland

dåtidens skalder funnos sju grefvar, nämligen Karl, Olof och Gustaf Fredrik Gyllenborg, Creutz, Hjärne, Oxenstierna och Rudensköld, samt fyra friherrar A. G. Leijonhufvud, Palmfeldt, Tilas och Wrangel. Att dylika män egnade sig åt vitterheten, har naturligtvis gifvit den icke blott högre anseende utan ock den hyfsning, smak och prydlighet, som berörde samhällsklasser hyllade till följe af egna umgängesvanor och af bekantskap med Frankrikes form fulländade litteratur.

En egen företeelse är, att man till så kallade rikspoeter utnämnde några dåtidens skalder, t. ex. Lithou, Corylander och Nicander. De liksom några andra skriftställare åtnjöto årliga af ständerna gifna understöd.

Den under dessa år framträdande Bellman utgör en fristående och från den tidens vitterhet och vitterhetsidkare alldeles skild företeelse, åt hvil– ken vi ock i föregående del egnat serskild lefnadsteckning.

[ocr errors]

Vi minnas, huru svenska skådespelet började med och efter 1737 att uppblomstra, och att det var Höpken, som hade deraf största förtjensten, och Karl Gyllenborg, som författade det första då gifna skådespelet"). Bredvid och efter honom uppträdde flere andra författare af dels egna dels öfversatta dramatiska arbeten; mest lustspel, hvilka förlöjligade och agade allehanda fel, girigheten, afunden, rangsjukan, adelshögmodet, bokpedanteriet, o. s. v.; alldeles liksom i Frankrike skett af Molière och i Danmark af Holberg, hvilken

[ocr errors]

sednares skådespel voro i Sverge mycket älskade. Med sistnämnda snillen kunde väl de svenska författarna ingalunda jemnföras. Men de saknade likväl icke anlag och förtjenster, som tycktes också härutinnan lofva en bättre framtid. Frihetstidens fortskridande på denna fosterländska bana blef dock afbrutet genom Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Detta furstepar fann föga behag i de svenska skådespelen och skådespelarne, utan inkallade i stället en fransysk teatertrupp, hvilken från 1753 och intill 1771 stannade i Stockholm och fick sig dervarande bästa lägenheter upplåtna, hvarjemnte också ett italienskt skådespelare-sällskap inkom och några år tjenstgjorde. Lovisa Ulrika sökte i dessa nöjen införa bättre smak och ädlare hållning genom att låta för sig framställa företrädesvis franska dramatikens bästa alster. Efter hofvets exempel besökte ock Stockholms anseddare befolkning hoptals de franska skådespelen. De svenska fortgingo väl ock, men blefvo mer och mer öfvergifna af stadens tongifvande kretsar. De sjönko ock snart ganska djupt och uppfördes slutligen i gamla lador eller på vindar och på ett sätt, som väckte åtlöje och förakt. Åskådarné befallte stundom skådespelarne skratta, när de skulle gråta, en annan gång tvärtom, en tredje gång att börja med styckets sista och sluta med dess första akt o. s. v. Så fortgick det, till dess Gustaf den tredje såsom konung afskedade franska teatertruppen och med känsla för fosterlandets ära upphöjde det svenska skådespelet till ett värde och anseende, som det förut aldrig haft.

MODERSMÅLET.

Vi hafva redan beskrifvit") den lifliga rörelse, som under frihetstidens första hälft egde rum inom detta område; huru nysvenskan helt och hållet

*) 33. 136–139. 38. 108.

[ocr errors]

undanträngde medelsvenskan och sökte utbilda sig
till renhet, regelmessighet, välljud och användbar-
het. Under frihetstidens sednare del fortgick man
på samma bana och med än större fart. Att så
mycket möjligt undvika främmande ord samt miss-
ljudande inhemska och att deremot till känne-
dom och bruk framdraga modersmålets egna ofta
försummade tillgångar; – och att tillika så myc-
ket möjligt införa ett enkelt, klart och bestämdt
framställningssätt; – för dessa ändamål arbetade
både med ord och exempel flere landets utmärk-
taste snillen, en Celsius, Dalin, Höpken, Ihre, Ru-
densköld, Sahlstedt och Tessin m. fl., äfven den
tidens lärda samfund. Vitterhets-akademien hade
blifvit just för sådant ändamål stiftad, och Veten-
skaps-akademien verkade i samma rigtning genom
både uppmaningar och understöd och ej minst deri-
genom, att sjelf i sina skrifter alltid begagna mo-
dersmålet. Till språkets utbildning bidrogo ock
riksens ständer genom understöd, gifna åt den tidens
utmärktare språkforskare; – likaså ock sjelfva re-
geringssättet genom de deraf föranledda riksdags-
skrifterna, riksdagstalen och den derunder växande
tryckfriheten. Också vetenskapliga forskningar i
ämnet anställdes mer än förut. Under tiden 1719
–1771 utkommo många sådana skrifter; t. ex. om
ulfilanska mesogötiskan, om runorna, om lapska
och finska språken; och ej mindre än 24 läroböcker
i svenska språket. Det var i synnerhet 2 personer,
som härutinnan inlade stor förtjenst. Den ene,
Sahlstedt, utarbetade icke blott en svensk språk-
lära, som fick flere upplagor och utländska öfver-
sättningar, utan ock en ordbok öfver det då lef-
vande språket, ett arbete, med hänsyn till hvilket
först våra dagar kunnat förete något öfverträffande
försök. Den andre och mycket ryktbarare språkfor-
skaren var Ihre, hvilkens verksamhet och verk blif-
vit i vår 44:de del beskrifna.
Genom dessa bemödanden blef visserligen mo-

dersmålet mycket mer än förut utbildadt till renhet, behag och användbarhet. Annu måste det likväl i flere hänseenden stå tillbaka för gamla vanor och fördomar. I skolorna t. ex. fick det uppväxande slägtet allt framgent lära sig främmande språk, i synnerhet latin och grekiska, men alldeles icke sitt eget modersmål; det var först på 1820-talet, som man började mer allmänt lemna undervisning i detta vigtiga ämne. Oaktadt ofvannämnde bemödanden dröjde det ock ganska länge, innan språket sjelft hann utbildas och uppöfvas till den rikedom af ord, den bestämdhet i uttryck, som fordras för att kunna på ändamålsenligt och lättfattligt sätt behandla vetenskapliga ämnen. Först i våra dagar har detta blifvit händelsen. Afven för dem bland våra landsmän, som icke känna andra språk, öppnar således vetenskapens tempel numera sina portar och meddelar sina lärdomar. På samma gång har ock den förut mycket okunniga svenska allmogen genom folkskolorna vunnit förmågan af ledig innanläsning och derigenom ock förmågan att begagna det så gifna tillfället att betydligen öka sina kunskaper. Genom att lära sig tala svenska hafva vetenskaperna sänkt sig till folket, och genom att lära sig läsa svenska har folket iyft sig till vetenskaperna. Mången bonde, som genomläst sitt sockenbibliotek, eger också nu för tiden mer sakkunskap, mer verkligt vetande, än för 70 år sedan mången s. k. lärd man, hvars lärdom dock förnämligast bestod i kännedom af de gamla språken.

GEOGRAFI.

Kunskaperna i detta ämne växte till följe af de stora framsteg, vetenskapen samtidigt gjorde i Europas öfriga länder, och som snart blefvo kända äfven i Sverige, för hvilket ändamåls ytterligare befrämjande också det kosmografiska sällskapet slutligen inrättades. Till vetenskapens framsteg och kar

« FöregåendeFortsätt »