Sidor som bilder
PDF

det andra, frihets- och Mösspartiet, hvilket i likhet med Englands Whigs ville under och genom det fria statsskickets upprätthållande införa fredsamhet i politiken och sparsamhet i förvaltningen samt lagbunden jemnlikhet mellan stånden m. m. Det förras talam fördes af Allmänna Tidningarna, hvilka från 1770 utgåfvos af Gjörwell och blefvo af prins Gustaf genom Karl Scheffer och Gustaf Johan Ehrensvärd ledda till förberedande af revolutionen 1772. Andra partiets tidning var Dagligt Allehanda, hvilken leddes af en assessor Pfeiffer. Båda dessa blad, förda med ojemnförligt mer skicklighet och sakkunskap än de öfriga tidningarna, bidrogo naturligtvis till utbildande af svenska folkets tankekraft, vetande och åsigter. Det hade förut om sina allmänna angelägenheter sällan haft någon annan kännedom än den, som erhölls genom snart förklingande riksdags

tal eller genom de namnlösa och ofta opålitliga

parti- eller smädeskrifter, som stundom utgåfvos från trycket, men oftare utspriddes i handskrifter, och hvilka sällan kunde leda till ärligt och upplysande meningsutbyte, till allmän och öppen granskning"). Ändtligen genom 1766 års tryckfrihet och derefter utkommande tidningar, serdeles de två nyssnämnde, fick svenska folket tillfälle att enligt gammal domare-regel höra och granska båda parternas öppet framlaggda åsigter och skäl. Detta var ett stort framsteg på frihetens och sjelfstyrelsens bana. Ett hinder, ett svårt hinder qvarstod dock ännu. Flertalet af detta svenska folk, de ofta omtalade nio tiondedelarna, kunde ej redigt och ledigt läsa innantill och således ej heller draga nytta af de

") Under fordna trycktvångs-tider, och då äfven utländska tidningar voro till införsel förbjudna, lefde svenska allmänheten i mycken okunnighet, om hvad i andra länder timade. För att härutinnan skaffa sig någon kunskap, hafva flere herrar besoldat brefskrifvare, som mest från Paris tidtals och skriftligen meddelade underrättelser, (de kallades nouvelles å la main,) om de vigtigaste tilldragelserna.

ökade tillfällen till kunskapers inhemtande, som under den sednare frihetstiden och i synnerhet efter 1766 års tryckfrihetslag blifvit för dem öppnade. Vår samtid har undanröjt också detta hinder. Genom förbättrade folkskolor bör hädanefter hvarje svensk medborgare innehafva den förut af mängden saknade förmågan att läsa innantill och således kunna obehindradt begagna den ledning, som nu mera i än ymnigare mått gifves af tidningar, tidskrifter och af på modersmålet författade läroböcker i alla ämnen. På hvad sätt svenska folket kommer att använda dessa stora fördelar, detta skall en gång blifva föremål för framtida häfdatecknares berättelser.

TRYCKFRIHET.

Huru det från envåldstiden ärfda trycktvånget blef under åren 1719–1751 bibehållet af Mösspartiet i mildrad, af Hattarna deremot i skärpt *) form; detta jemnte orsakerna är redan berättadt. Förmynderskapet öfver pressen gick ofta ganska långt. Som det hette, af omsorg för statens heder och allmänhetens ledning ville man förbjuda äfven sådana skrifter, hvilka, ehuru de icke kunde anses som politiskt brottsliga, dock med hänsyn till språk, framställningssätt eller innehåll voro behäftade med större fel. Stundom trodde man sig kunna och böra fordra, att censorn skulle som en slags skollärare granska alla utgifna skrifter och antingen rätta deras fel, eller om dessa v9re för många och stora, förbjuda utgifvandet. Åsigten stod i sammanhang med det visserligen ofta välmenande men ofta småaktiga och skadliga reglementerande, hvarmed den gamla tidsandan ansåg staten böra som en förmyndare i allo leda undersåtarnes åsigter och verksamhet. Men vi hafva å andra sidan sett, huru den frihetsanda, som låg i både tid och statsskick, mer och mer uppreste sig mot ett dylikt tvång och ej sällan bröt dess bojor *). Sträfvandet efter yttrandefrihet tog under Adolf Fredriks regering än mera fart, såsom nyligen nämndt är, till följe af den häftiga striden mellan konungen och rådet under åren 1751–1756, och genom de två vigtiga företeelserna af Oehlreichs »Arlig Svensk» och Hermansons »Riksdagstidningar». Sedan dessa vigtiga steg en gång blifvit tagna, kunde, oaktadt trycktvångs-lagarna ännu qvarstodo, intet parti förmå svenskarne att låta påsätta sig det gamla munlåset, att åter inträda i det fordna mörkret. Vid hvarje försök till någonting sådant framstod Nordencrantz som en oförskräckt och outtröttlig kämpe för ljusets och frihetens sak, och år efter år gjorde sig hans röst mera hörd och hans åsigter mera gällande. Att erhålla vidgad tryckfrihet blef ock ett mål för fosterlandsvännernas, icke blott Mössors, utan ock många Hattars ifriga sträfvande*). Oehlreich, hvilken i egenskap af censor hade till ämbetsåliggande att tillämpa de gamla trycktvångs-lagarna, gjorde ock, hvad han kunde för att parti-ensidigheten till trots gynna en friare yttranderätt*). Flere i sjelfva regeringen sittande Hattar, och i synnerhet Höpken, ville ej heller till tryckfrihetens qväfvande göra lagens bud i all deras stränghet gällande. Några dylika försök anställdes dock. En ung, snillrik och frisinnad skriftställare vid namn Forskål blef, som nämndt är, så förföljd, att han måste lemna fäderneslandet. Gjörwell tryckte några uppsatser, i hvilka Bengt Oxenstjerna sökt visa, att närmare förbund med Frankrike vore skadliga för Sverge; men Hattregeringen ville hindra allmängörandet, emedan åsigten talade mot den närmare förbindelse, partiet vanligtvis underhöll med nämnde magt *). Utgifvandet af riksdagstidningar var otvifvelaktigt en både vigtig och välgörande åtgerd. Den blef dock af flere klandrad och stundom på grund af det så kallade skäl, att man skulle derigenom nedsätta riksdagsmännen och deras beslut under hemmavarande menigheters, de s. k. principalernas omdöme *). Det föreslogs till och med *) att bränna föregående riksdagars hemliga protokoll; ty, sade man, det vore långt bättre att sådant sätt begrafva vissa vigtiga ämnen i evärdelig glömska, än att genom trycket bringa dem till allmänhetens kännedom. Allt motstånd var dock förgäfves, och den ena skriften utkom efter den andra, alla yrkande på vidgad tryckfrihet. En sådan blef ock, som vi veta, vid riksdagen 1765 antagen, och man sökte dessutom inskränka området af den hemlighet, med hvilken Hemliga Utskottet hade rättighet att omgifva sig. Men vid reaktionsriksdagen 1769 yttrade en del af Hof-Hattpartiet missnöje öfver dessa åtgerder och ville inskränka den nya tryckfriheten, och deremot vidga konungamagtem. Mot alla sådana förslag höjde sig dock många och starka stämmor, och Nordencrantz hade, såsom vi redan utförligen beskrifvit *), genast färdig en ny bok i ämnet. I Dagligt Allehanda *) infördes ock en i Stockholms borgerskaps namn uppsatt skrift, som visserligen erkände tryckfrihetens missbruk; men tillika ådagalade dess många och stora välgerningar och ifrigt förordade dess bibehållande. Kort derefter *) lästes i samma blad följande verser:

*) Detta var vanliga förhållandet; ehuru striden mot konungamagten omkring 1755 dref just Hattarna att taga sin tillflykt till större offentlighet.

1) 33. 143– 145. 38. 111–117. 4l. 144. 2) 40. 169–171. *) 44. 41.

*) Kongl. Bibl. Gjörwell till Warmholtz d. 21 Okt. 1757.

*) Adelns prot, d. 29 Okt 1761. Samma skäl blef äfven i England anfördt mot offentliggörandet af parlamentets öfverläggningar.

*) S. st. d. 24 April 1760.

*) 44. 53.

*) Den 13 Juni 1769.

*) Den 23 Aug.

[ocr errors]

Hvarken tryckfrihetens inskränkning eller konungamagtens utvidgning kunde vid den riksdagen, oaktadt dess mycket tillbakagående rigtning, genomdrifvas.

Men i vana och tänkesätt var trycktvånget djupt rotadt, ja så djupt, att man i dylik anda tillät sig flere afsteg från den nya lagen. Sjelfva tryckfrihetens stiftare, Mössorna, sökte 1767 att i vissa fall undandraga sig dess efterlefnad; – likaså presteståndet 1771, då det icke ville till tryckning utlemna sina protokoll om prosten Krögers utvisning ur ståndet 1769. Samma år ville man ock straffa dem, som tryckt Gustaf den tredjes till ståndens talemän gjorda framställning"). Besagde två uppträden inträffade väl under den tid, då Hattarna ännu sutto vid styret, och tyckas sålunda böra skrifvas på dessas räkning. Men troligt, till och med tydligt är, att med hänsyn åtminstone till den sednare åtgerden Mössorna den gången följde samma åsigter.

En mycket vidgad tryckfrihet var emellertid lagligt antagen. Svenska folket hade derigenom, som sagdt är, på samhällsutvecklingens bana tagit ett steg framåt så stort, att det härutinnan lemnat bakom sig alla Europas stater med undantag af England, Holland och Schweiz. Det hade till och med i visst fall gått förbi äfven några bland dessa. Underrättelser om folkombudens verksamhet blefvo

1 ) 42. 83.

« FöregåendeFortsätt »