Sidor som bilder
PDF
ePub

allmänheten meddelade i Sverge redan 1756, ment i England ej förr än omkring 1770. Sverge var ock den första stat, som icke blott antog en vidgad tryckfrihet, utan ock åt stadgan derom tillerkände egenskapen af orygglig grundlag 1). För denna ära har det att tacka i främsta rummet Anders Nordencrantz och jemnte honom en mängd frihets- och fosterlandsvänner af både Hatt- och Mösspartiet 2).

Knappt var tryckfriheten antagen, förr än, utom redan omtalade tidningar, också en stor mängd skrifter utkommo, flere, sade man, på de fem åren 1766-1770 än på de närmast föregående fyratio. Om deras brokiga beskaffenhet hafva vi redan yttrat Oss 3). Vi tillägga, att i Dagligt Allehanda 4), i sjelfva frihetsmännens tidning, lästes om detta skriftställeri följande vers:

»Stackars folk, som måste trycka all den galenskap, som sker, Stackars den, som måste läsa all vår tryckta uselhet!»

Det berättas ock, att man redan då plägade köpa »afvita och straffbara personer», hvilka, liksom nutidens ansvaringar, åtogo sig författareskapet för sådana uppsatser, som möjligtvis kunde beläggas med straff. Men bredvid och högt öfver dessa tryckfrihetens vanliga missbruk och missfoster, visade sig redan nu flere dess välgerningar, t. ex. sådana i både politiskt och historiskt hänseende vigtiga skrifter, som Serenii Berättelse om partihvälfningen 1739 och Reuterholms 5) Upplysning om orsakerna till riksdagen 1769 6), och derjemnte många varma ströskrifter mot öfverflödet, mot dryckenskapen, mot mutbarheten m. fl. Hit böra ock räknas många

1) England fick eljest tryckfrihet 1694.

2) 40. 169-171. 41. 144-147.

3) 42. 111, 112.

4) Den 1 Sept. 1769.

5) Eller Odelii.

6) 41. 302.

uppsatser af Nordencrantz, tidskriften Fri Svensk af M. Pihlgren, och tillika det genom Allmänna Tidningarna och Dagligt Allehanda öppna framläggandet af båda partiernas åsigter och skäl, och i allmänhet den närmare granskning af offentliga åtgerder, som genom dessa och många dylika skrifter framkallades. Under åren 1767-1772 fick man ock ofta se i tidningarna införda öfversättningar af flere bland den engelska pressens utmärktaste alster. Det tyckes ock, som skulle i svenska litteraturen göra sig gällande samma allvarliga och ädla anda, som vid århundradets början Addison, Steele m. fl. hade i den engelska infört.

Enligt en samtida beräkning hafva år 1761 i Sverge och Finnland funnits 18 boktryckerier, deribland 7 i Stockholm, och på dessa 18 hade under loppet af samma år blifvit tryckta 208 böcker 1), deraf 167 i hufvudstaden. Om förhållandet under de följande åren sakna vi närmare kännedom.

Vår uppsats om tryckfriheten må slutas med ett prof på så väl frihetspartiets åsigter, som den upprigtighet, hvarmed man uttalade sin tanke och det

1) Undantagandes förordningar, disputationer, historier, (?) visor samt brud- och grafskrifter. Förhållandet mare af nedanstående tabell.

upplyses

när

[blocks in formation]

i rätt ömtåliga ämnen. Hemliga Utskottet öfverlade den 22 Juli 1766 om anslag åt den då nära 18-årige prins Karl. Till protokollet yttrade dervid biskop Serenius följande ord. Vid nu upphunna år bör prinsen ej tillbringa sin dag i veklighet och sorglöshet; ty nu är hög tid, att han kommer i rörelse och verksamhet för att stadgas till helsa och vänjas vid manlighet och vid arbete till rikets tjenst. Han bör få hålla eget hus för att derigenom lära sig hushålla äfven för riket; ty ingen blifver rätteligen stor herre i verlden, utan den som detta förstår. Man bör derföre nu straxt anslå åt honom en summa, med hvilken han får hushålla, bäst han gitter, och antaga så stor eller ringa betjening, han behagar. Men han bör stanna vid den föreskrifna summan, och får icke vänta, att riket betalar någon hans gäld. Anslaget bör blifva 80,000 d. s. årligen; rikare stater än Sverge ge ej sina arffurstar mer. Han kan dermed lefva som en undersåte af högsta rang; men inga kavaljerer eller öfverbetjening böra antagas, ty de och deras anspråk göra ständerna mycket bekymmer. Ju mer han öfvergår till privat lefnadssätt, desto mer skiljer han sig från fåfänga och yppighet. Deremot bör han vintertiden besöka kollegier och domstolar och om sommaren skärgårdarna och landsbygden för att lära sig känna medelklassens och allmogens belägenhet och föregå de förnäma med exemplet af en tarflig och sparsam lefnad.

ANMÄRKNINGAR OM DEN VETENSKAPLIGA, VITTRA OCH KONSTNÄRLIGA UTBILDNINGEN UNDER

ÅREN 1719-1772.

I denna och föregående delar hafva vi uppräknat frihetstidens många vetenskapliga och vittra stiftelser och personer. Här må tilläggas några ord om den berömliga anda, som ledde bådas verksamhet. Vetenskapsmannen var visserligen i första rummet vetenskapsman och sökte som sådan först

och främst sanningen. Men han var ock menniskovän och satte sig icke med lärdt högmod öfver den okunnigare allmänheten, såsom skulle denna varit hvarken förtjent eller mägtig af någon upplysning. Frihetstidens vetenskapsmän sökte tvärtom göra sina läror af allmänheten förstådda och för allmänheten gagnande. Naturens lagar och hemligheter, sade Karl Scheffer, hvilka tillförene likt de egyptiska hemligheterna voro begripliga endast för de lärda, hafva nu genom våra forskares nit blifvit ur sina gömslen framdragna inför den allmänhet, som dagligen ser för sina ögon denna natur och dess verksamhet och verkningar. Samma vetenskapsmän undveko å en annan sida allt bjert framläggande af sådana den nya tidens åsigter, som genom missförstånd kunde hos den stora allmänheten störa eller stöta de gamla föreställningar, på hvilka stat och kyrka då för tiden hvilade. Detta om vetenskapsmännen. Än skalderna! Den sednare frihetstidens mest ansedda ledare af tänkesättet härutinnan, en Gyllenborg och fru Nordenflycht, voro väl i första rummet skalder och sökte som sådana först och främst det sköna; men de voro derjemnte också vänner af sanning, rättvisa och förädlad mensklighet och undveko sorgfälligt allt, som var mot dessa dygder stridande. Både vetenskaps- och vitterhetsidkare sökte på allt sätt upplysa och gagna, förädla och förherrliga sitt folk och sitt land.

Till någon del var denna litterära blomstring framkallad af efterdömen och beskydd från tronen; t. ex. genom inrättandet af vitterhets-akademien och genom hofvets åtgerd att, visserligen icke först framdraga, men dock sedermera hylla och belöna Dalin, Linné, fru Nordenflycht m. fl. Det stora hela var dock ett verk af tidens och statsskickets anda. Ständerna, beskyllda för njugghet, voro ock i sjelfva verket sparsamma i afseende på yttre prål och öfverflöd, men ingalunda i afseende på vetenskap och bildning. De lemnade efter förmåga understöd åt

sina mer framstående snillen och åt dessas företag, t. ex. åt Botin, Dalin, Gjörwell, Ihre, Lagerbring, Linné, Sahlstedt, Sergel, fru Nordenflycht m. fl. 1); likaså åt företag, som lände fäderneslandet till ära, t. ex. uppförandet af Stockholms observatorium, återställandet af Uppsala domkyrka samt fullbordandet af Stockholms konunga borg. Följderna visade sig ock. De herrliga företeelserna blefvo förnämligast genom sin storhet och vigt, men äfven genom Gjörwells bemödanden snart bekanta i utlandet och begynte der väcka uppseende, och genom Linné m. fl. gjordes Sverge till medelpunkt för den europeiska naturforskningen.

I början af frihetstiden och med anledning af fordna förhållanden hafva några utländska skriftställare vidhållit den fordom ej sällan yttrade åsigten, att svenskarna vore visserligen gudfruktiga, tappra och kraftfulla, men tillika råa och oförmögna till vetenskaplig, vitter och konstnärlig bildning. År 1733 utgaf en tysk professor Walch ett s. k. filosofiskt lexikon, hvari han påstod, att innevånarne i den kalla Norden, t. ex. danskar och svenskar, icke vore passande för studier. De hade, mente han, visserligen minne, men föga omdöme, skarpsinne och snille. Deras herrskande böjelse vore deremot lystnad efter krigsära, penningar och njutning, o. s. v. Mot dessa påståenden reste sig med harm de nordiska folkens rätts- och sjelfkänsla, och äfven från svenskarnas sida utkommo flere skrifter och vederläggningar, och dessa med ständigt växande ifver och ständigt förstärkta skäl, hemtade från de nu framstående också i utlandet värderade namnen Linné, Bergman, Dalin, Ihre och Wargentin m. fl. Vid betraktandet af dessa företeelser hänfördes Karl Scheffer af stolthet och glädje. Hvem kan, utbrast han, hvem kan neka, att också vi svenskar hafva fått vår lott vid naturens utdelning af sådana snil

1) Reduktions-riksdagen 1765 har dock af sparsamhetsanda tillåtit sig några indragningar, som med skäl kunna klandras.

« FöregåendeFortsätt »