Sidor som bilder
PDF

lägga sin inbördes strid, den näml. mellan adel och ofrälse, och båda sidorna beviljade för sådant ändamål åtskilliga eftergifter. Denna ståndens ingångna försoning omöjliggjorde för tillfället hvarje hofvets försök att till främjande af sina planer serskildt vinna ett eller annat bland dem. Efter detta tillbakaslagna anfall har Fredrik under sina återstående 28 regeringsår, ehuru ofta missnöjd och knotande, likväl icke anställt något märkligare försök till den medborgerliga frihetens, ständerna ej heller något till den konungsliga regentmagtens ytterligare inskränkning *). Men år 1726 lät kanslistyrelsen till ledning af svenska folkets tänkesätt härutinnan utgifva en öfversättning af Lockes frisinnade mycket bekanta skrift om verldslig regerings ursprung, gränser och ändamål.

Riksdagen 1751. Vid sin ankomst till Sverge 1743 aflät Adolf Fredrik som kronprins en försäkran, i hufvudsaken öfverensstämmande med de villkor, folkets ombud 1720 föreskrifvit. I jemnförelse med den nu afsigkomne konung Fredrik väckte Adolf Fredrik och i synnerhet Lovisa Ulrika som kronprins och kronprinsessa mycket uppseende, och den sistnämnda började snart förehafva åtskilliga planer till konungamagtens utvidgning. För sådant ändamål kastade hon sig genast i partihvimlet, värfvade anhängare, förföljde motståndare samt ådagalade i allmänhet tänkesätt och önskningar så djerfva och våldsamma, att många, t. o.m. vänner snart drogo sig tillbaka, och något hvar fattade mot förslaget om ökad konungamagt ny ovilja just derföre, att denna skulle till följe af Adolf Fredriks svaghet falla i Lovisa Ulrikas hand *). Oron blef så stor, att Adolf Fredrik till dess lugnande nödgades 1749 och ännu som kronprins afgifva en ny med den förra likartad försäkran *). Men många trodde sig ej heller derigenom fullt tryggade, och när Fredrik dog, måste Adolf Fredrik genast afgifva en tredje dylik försäkran, innan han fick mottaga vanlig hyllning. Allt detta oaktadt, uppstod genast angående magtförhållandet mellan honom och rådet en allvarsam tvist. Dess kärna var: Adolf Fredrik hade edeligen lofvat som regeringens beslut antaga och således påbjuda, hvad rådets flertal antagit. Men nu ville han ej godkänna och underskrifva några sådana lagligt fattade beslut, så framt han icke sjelf gillat dem. Han ville sålunda tvärtemot lag och löfte göra sin enskilda mening gällande öfver den, rådets flertal uttalat. Tvisten härom hänsköts till 1751 års ständer. Dessa affordrade Adolf Fredrik en ny med den förra likartad konungaförsäkran; det var den fjerde, han afgaf; en försäkran, som derjemnte i afseende på ämbets-tillsättningar och privilegier än mer inskränkte hans magt. Något sådant skedde äfven derigenom, att ständerna nu formligen tillerkände sig rättighet att på förslag till kanslipresident uppsätta blott en person och att dymedelst tillintetgöra konungens förut innehafda rättighet att få välja mellan tre*). Redan genom dessa beslut ställde sig ständerna på rådets sida. I afseende på den hufvudsakliga tvisten afläto de likväl intet formligt svar. Det tyckes, som de icke ville ytterligare försvaga konungamagten, i hvilken de sågo ett skydd mot rådsvälde och aristokrati; – men ej heller rådsmyndigheten, i hvilken de sågo ett skydd mot envälde och förtryck*). Måhända hoppades de ock, att deras nyss uppräknade åtgerder skulle för hofvet vara tillräckliga bevis på folkets verkliga tänkesätt, tillräcklig varning mot nya magtutvidgningsförsök; – men förgäfves. Riksdagen 1755–1756. Hofvet, d. v. s. Lovisa Ulrika, vidhöll under hela mellantiden sina förra åsigter och planer. Adolf Fredrik vägrade fortfarande att underskrifva flere lagligt fattade beslut, och konungaparet sökte för sina syften vinna landets befolkning dels genom egna resor, dels genom utsända handtlangare, dels genom utgifna skrifter; rådsherrarna å sin sida alldeles på samma sätt, och i synnerhet genom den nu utkommande tidskriften Arlig Svensk. Den å ömse sidor småaktiga vagnssaken visade till hvilken ytterlighet förbittringen stigit *). Båda parterna vädjade nu till ständerna, till folkombuden, och förde inför dem år 1755 en formlig rättegång. Men liksom år 1723 så gillade ock ständerna år 1755, hvad deras ombud rådsherrarna gjort, och konungens anspråk tillbakavisades*). Emellertid blef det mer och mer bekant, huru hofvet sökt genom mutor och stämplingar vinna anhängare och tillställa uppror i synnerhet genom åtskilliga riksdags-bönder *); likaså huru det sedermera förehade likartade stämplingar i landsorterna och ville till hufvudstaden föra en här upproriska dalkarlar. Några frihetspartiets ledare fingo dessutom veta, att hofvet till våldsamt genomdrifvande af sina planer önskade inkalla en ryssk här *). Förbittringen blef häftig och allmän och utbröt på hvarjehanda sätt. Kronprinsens uppfostran hade blifvit ledd så, att den tioårige gossen utmärkte sig genom många klandervärda och för framtiden olyckshotande vamarter och tillika genom häftig ovilja mot det fria statsskick, enligt hvilket han en gång skulle styra landet. Ständerna afskedade derföre hans dåvarande guvernör, lärare och omgifning och tillsatte andra, som man trodde för uppdraget mer lämpliga personer, och de kungliga föräldrarna måste underkasta sig denna mycket närgångna åtgerd*). – Man fick derjemnte veta, att Lovisa Ulrika bortpantat en betydlig del af kronjuvelerna för att skaffa sig penningemedel till svenska frihetens undertryckande. Ständerna beslöto fördenskull en inventering af nämnde klenoder, hvarföre dessa måste med stor kostnad och Lovisa Ulrikas förödmjukelse återinskaffas *). I strid mot både sin besvurna konungaförsäkran och ständernas nyss afgifna lagtolkning vägrade Adolf Fredrik fortfarande att underskrifva flere lagligt fattade beslut och fördröjde derigenom ärendernas gång. Ständerna beslöto derföre, att i händelse af dylik vägran skulle rådet hädanefter hafva rättighet att det lagliga beslutet stadfästa genom begagnande af en för sådant ändamål förfärdigad kongl. namnstämpel "). – Lovisa Ulrika, genom dessa åtgerder icke afskrämd utan än mer uppretad, fortsatte sina förberedelser till folkombudens kufvande och det fria statsskickets öfverända-kastande och ämnade dertill begagna våldsamma, ja i fall så behöfdes, blodiga medel"). Planen blef dagen före utbrottet upptäckt och förekommen. Ständerna gjorde då konungaparet allvarsamma föreställningar, och man lät för Adolf Fredrik uppläsa en så kallad riksakt, hvilken öppet förklarade, att konungen och folket icke voro två likberättigade magter, som kunde sins emellan öfverenskomma om sättet för rikets styrelse; utan att folket, ständerna, ensamma vore de magtegande, d. v. s. de, som kunde föreskrifva, huru konungen skulle landet styra. Man förklarade ock, att ständerna ville för denna gång öfverse med konungens tilltag; men att, om det förnyades, hade man rättighet att skilja honom från regeringen. Derjemnte och till försvårande af nya revolutionsförsök beslöts, att öfverståthållaren i Stockholm samt högsta befälhafvarne öfver gardet, artilleriet och lifdrabanterna skulle hädanefter tillsättas, ej af konungen ensam, utan med råds råde; – att rådet skulle bestämma, hvilka rådsherrar skulle åtfölja konungen på dennes inrikes resor; – att en hop lägre sysslor skulle besättas mindre efter konungens godtfinnande än efter tjensteålder: att den tillämnade statshvälfningens upptäckande och tillintetgörande skulle årligen och i alla rikets kyrkor blifva på midsommardagen firad med en minnesfest; – att ständerna, som beviljat tillräckliga anslag åt konungahuset, icke hädanefter ämnade betala de skulder, dettas medlemmar kunde

*) Under denna tid uppförde man dock på förslag till konselj-president blott en person, Tessin, och tog derigenom medelbart från konungen och gaf åt ständerna magten att tillsätta detta rikets vigtigaste ämbete. Detta var likväl den gången endast en tillfällig undantags-åtgerd, vidtagen med det unga hofvets bifall.

*) Uti 37:de delen af detta arbete, sidd. 150–153, 200– 203, 231–236, anföras åtskilliga berättelser och rykten om en plan, som Lovisa Ulrika skulle under riksdagen 1747 förehaft att förmå Fredrik öfverlemma regeringen åt Adolf Fredrik och att skaffa denne sednare ökad magt; och tillika, huru man ämnade att dertill, om så behöfdes, använda också våldsamma t. o. m. blodiga medel. Sednare forskare hafva ansett dessa berättelser understuckna och falska; men på skäl, som Fryxell icke anser bindande. Det är näml. föga troligt, att dessa handlingar varit uppdiktade, och hvad skulle afsigten dermed varit? De blefvo ej heller någonsin framdragna och begagnade utan omsorgsfullt undangömda. Den ifver, hvarmed frihetsmännens ledare hafva allt från denna tid sökt förebygga hvarje Lovisa Ulrikas revolutions-försök, tyckes äfven visa, att deras farhågor blifvit mer än vanligt uppskrämda: måhända just till följe af någras aning eller kunskap om

nämnde planer. Framtida forskningar skola utreda förhållandet. *) 37. 243.

Fryxells Berätt. 46. 2

1) 39. 44. *) 39, 6–48. *) 39. 49–110. *) 39. 115–152.

[graphic]

1) 39. 131–152. *) 39. 155–162. *) 39. 166–193. *) 39. 193–211. *) 39. 211–217.

åsamka sig; – och slutligen att, i händelse af Adolf

Fredriks förtidiga frånfälle, skulle rikets styrelse under efterträdarens omyndighetstid anförtros åt rådet, utan att Lovisa Ulrika egde deltaga deri *). Så många och så svåra voro de inskränkningar och förödmjukelser, konungaparet måste underkasta sig, för det mesta dock till följe af sitt eget uppförande

1) 39. 218–264.

2) 39. 270–297.

« FöregåendeFortsätt »