borttagna landskapen 1); dels tillkommit genom de fördubblings-ämbetsmän, Karl den tolfte också i flere delar af den inre förvaltningen tillsatt2). Derjemnte nödgades man åtminstone delvis inlösa de till 9 millioner d. s. m. kanske än högre summor stigande s. k. löningssedlar, hvilka under samma konungs tid ämbetsmännen måst i stället för kontant lön mottaga 3). Också under frihetstiden inträffade för dem ganska tryckande förhållanden. Genom mynt-värdets hastiga och stora nedsättning efter 1745 blef värdet af deras penningelöner nedsatt till hälften stundom tredjedelen mot förut. Nordencrantz, vanligen fiende till ämbetsmännens välde, påstod dock 1771, att på sådant sätt hade efter 1756 rikets tjenstemän årligen förlorat flere millioner d. s. m.

Inom sjelfva ämbetsverken blefvo flere förbättringar vidtagna; alltför vidsträckta län, domsagor eller andra ämbetsmanna-områden delades; nya och förbättrade instruktioner utfärdades; .förordningar och stadgar blefvo med större klarhet och bestämdhet författade, och felaktiga ämbetsmän allvarligen efterhållna, hvarom mera här nedan. En vigtig förändring infördes. Lagarna för tillsättning af ämbetsmän voro i vissa fall något obestämda; nämligen i hvad mån afgörande magten tillhörde konungen eller rådet. Under riksdagen 1755 och dess förbittring öfver konungahusets olagliga magtutvidgningsförsök beslöto ständerna att till förekommande af dylika planer inskräuka denna konungens magt. Se här i korthet förhållandet! Genom Karl den elftes reduktion hade adeln och genom Karl den tolftes krig hade alla samhällsklasser blifvit bragta i stor fattigdom, och att bekomma en syssla med lön utgjorde sedermera för mången så frälse som ofrälse ståndsperson dess enda utsigt till bergning. T) 33. 305.

2) 33. 190.

3) 33. 189, 291-294.

Genom den magt, regeringsformen af 1720 i detta hänseende gaf konungen, hade denne således ett verksamt medel att genom gifna eller lofvade befordringar belöna gamla och vinna nya anhängare. För att minska t. o. m. förinta denna hans magt föreslogs derföre, att man vid ifrågavarande tillsättningar skulle förnämligast rätta sig efter tjenstetiden, d. v. s. att den, som räknade de flesta oklandrade tjensteåren, skulle ock vara berättigad till den lediga tjensten. Många invände väl, att till skada för förvaltningen skulle personer med större drift och förmåga blifva genom en sådan lag hindrade från snabbare uppkomst till de högre och vigtigare verksamhetskretsar, der just sådana män behöfdes; likaså att samma befordringslag skulle förslappa ämbetsmännens ifver att genom framstående skicklighet utmärka sig. Men så stora voro oviljan mot och fruktan för enväldet, att man ej ville lyssna till dessa skäl, utan dref med brinnande ifver på antagandet af nämnde så kallade tjenstemanna-betänkande, och så behandlades saken af till och med sådana män som Hermanson, Ulrik Scheffer och Augustin Ehrensvärd. Den sistnämnde trodde ock konungens rättighet att utnämna ämbetsmän vara för friheten ganska vådlig. Ständerna, sade han derföre, ständerna hade att välja mellan att antingen bifalla tjenstemanna-betänkandet eller ock att godvilligt gifva sig till trälar1). Förslaget, uppsatt af den ansedde riksdagsmannen Rappe, antogs ock af alla fyra stånden. Sedermera blef åtgerden ofta tadlad, dels af nyss anförda skäl, dels af andra t. ex. att studenterna i följe af densamma började anse högre kunskaper mindre vigtiga än snar anställning i tjenst och derigenom tidigt förförvärfvad tjensteårs-beräkning. Några bland de herrar, som genomdrifvit den nya lagen, hafva ock sedermera ångrat sin åtgerd.

Till en del var det med anledning af denna 1) 39. 56.

lag, som man vid samma riksdag inrättade pensjonskassor för åtskilliga tjenstemän. Man ville derigenom bereda sig tillfälle att lättare kunna afskeda sådana personer, som af en eller annan orsak borde aflägsnas.

Genom nämnde tjenstemanna-betänkande sökte man hindra konungen från godtyckliga och på rojalistisk beräkning grundade befordringar. Men af partiberäkning gjorde sig ofta ständerna sjelfva skyldiga till samma fel och blandade sig dessutom ej sällan i ämbets-utnämningarna på ett sätt, som var både olagligt, orättvist och oanständigt. Pechlin ville derföre, att folkom buden skulle en gång för alla afstå från hvarje dylikt magtmissbruk. Men ett sådant förslag gällde deras eget välde och rönte följaktligen mycken motsägelse, mest inom de mer och mer magtegande ofrälsestånden. Rättskänslan gjorde sig dock slutligen gällande och förslaget blef antaget. De gamla vanorna, ovanorna, voro dock ej i verkligheten afskaffade lika fort som i lagen; och äfven sedermera tilläto sig ständerna ofta nog det förbjudna missbruket. Att det nya lagstadgandets rättvisa dock erkändes, och att nämnde beslut fattades, var likväl ett vigtigt steg till införande af bättre ordning.

Att under frihetstiden ämbetsmanna-klassen hade på riksdagarna en betydlig öfvervigt med hänsyn till både antal och inflytande; att detta välde var till sin uppkomst en historisk nödvändighet; att till följe af större kunskaper och erfarenhet denna samhällsklass var vid riksdagarna nästan oumbärlig; men att dess medlemmar stundom gjorde sig både i ämbetet och vid riksdagarna skyldiga till sjelfsvåld eller egennytta; allt detta är redan utförligen beskrifvet1). Man har dessutom anmärkt, att ämbetsmännen, uppfostrade i Karl den elftes strängt ordnade förvaltning, kände mycken ovilja öfver det sätt, hvarpå denna rubbades och förstör1) 38. 69-73.

des genom Karl den tolftes våldsamma och osammanhängande förändringar; och att de följaktligen kanske mer än andra medborgare hatade enväldet och älskade friheten; detta sista måhända ock till följe af den magt, af hvilken de sjelfva under det fria statsskicket kommo i åtnjutande. Huru dock vid frihetstidens slut många bland dem, uppskrämde genom det sednare Mösspartiets brådstörtade indragningar och räfster, öfvergingo till konungamagtens sida, äfven detta är redan berättadt.

En bland statslifvets mörkare sidor var det öfversitteri, det förtryck, hvarvid många ämbetsmän vänjt sig under skydd af regentens envälde; ty kronans dåvarande oansvarighet för sina åtgerder sökte man utsträcka också till kronobetjenterna; se flere företeelser under Karlarnas, både den elftes och tolftes tid1). Dessa missbruk, dessa orättvisor fortforo ock under frihetstiden och då med skydd af för tillfället herskande parti-vänner; och på detta sätt blefvo många grofva orättvisor begångna och ostraffade. Men til oordningarnas hejdande och menigheternas försvar började man dock genast, t. ex. 1719 och 1734, anställa allvarsamma räfster med i så fall brottsliga personer 2). Flere justitiekanslerer t. ex. Per Scheffer, Fehman och Löwenhielm utmärkte sig i denna väg genom mycken verksamhet; och i synnerhet Gerdeschöld och Stockenström. Den förre anställde 1752 å ämbetets vägnar en rundresa, vid hvilken många underdomstolars och kronobetjenters fel och mot allmogen föröfvade orättvisor och prejerier upptäcktes och straffades; hvarföre ock bondeståndet med stöd af presterna anhöll, att sådana räfstresor måtte också framdeles verkställas och medel dertill anslås, hvilket äfven ständerna biföllo. Den sednare, Stockenström, anställde allvarliga räfster med åtskilliga försummelser' och fel inom hofrätterna och införde lättare kon1) 24. 7—13. 26. 134. 2) 33. 188, 189.

troller öfver domstolarnas verksamhet. Ständerna tillvällade sig slutligen rättigheten att utnämna justitie-kansler och förvandlade sålunda denne till ett slags riksens ständers ombudsman. År 1752 och måhända i sammanhang med Gerdeschölds räfster påböds strängeligen, att hvarje år skulle vid häradstinget för allmogen och till dess underrättelse uppläsas Missgernings-balkens 44 kap., som förbjöd att på något sätt betunga undersåtarne med annan eller högre skatt och tull än lagligt var; likaså att förleda dem till några andra utgifter, sammanskott eller arbeten. — Riksdagen 1762 tillät hvarje sockenallmoge att välja sig en ombudsman, som egde öfvervara uppbördsstämmorna och tillse, att debetsedlarne voro rigtigt uträknade 1). Riksdagen 1765 beslöt ock, att i början af hvarje ting skulle häradshöfdingen offentligen fråga allmogen, om den hade några klagomål att anföra mot ortens ämbetsmän. Ständerna nöjde sig likväl icke med dessa åtgerder. De blefvo ock af Nordencrantz gång på gång och på det kraftigaste uppmanade att härutinnan bevaka sina fördelar, begagna sina rättigheter. Regeringsformen tillerkände åt riksdagen magt att granska och bedömma riksrådets ämbetsåtgerder. Snart och redan 1734 fordrade borgareståndet, att nämnde granskning skulle utsträckas också till kollegier, hofrätter, konsistorier m. m. Presterna prutade mot; men med borgareståndet förenade sig icke blott, som vanligt, adeln utan denna gång äfven bönderna. Man beslöt förden

skull, att vid hvarje riksdag skulle tillsättas en så kallad protokollsdeputation, hvilken bemyndigades att till granskning infordra de protokoll, som vid nämnde ämbetsverk blifvit förda; en rättighet, som framdeles utsträcktes också öfver andra tjenstemän. Inrättningen var ett efter dåtidens förhållanden lämpadt försök att vinna samma mål, som man under 1) En liknande åtgerd hade redan Gustaf Adolf i lika afsigt vidtagit.