Sidor som bilder
PDF
ePub

andra förhållanden genom andra medel eftersträfvat; t. ex. under fordna tider genom de så kallade räfstoch rättaretingen; - under regeringsformen 1634 genom dess påbud om ämbetsmännens årliga redogörelser inför regeringen; och i våra dagar genom statsrevisjoner och genom justitie-kanslerns och justitie-ombudsmannens ämbeten. Protokolls-deputationen, ehuru lockande till vidlyftighet och stundom missbrukad till förföljelser, var likväl nyttig och nödig; ty under största delen af frihetstiden fanns ingen tryckfrihet, som kunde till missbrukens hejdande begagnas; och klagomål vid riksdagarna blefvo ej sällan nedtystade eller ogillade genom dels partivänner dels de anklagades yrkesbröder, ämbetsmännen. Åtskilliga fel, orättvisor och försummelser blefvo ock genom denna inrättning åtalade och rättade eller afskrämda. Protokolls-deputationen

mötte likväl stora hinder. Att finna tillräckligt antal personer, åt hvilka ett så kinkigt uppdrag kunde anförtros, redan detta var ganska svårt, emedan böndernas och många borgerskapets riksdagsombud hade dertill alltför ringa kunskaper, och en stor del af de öfriga voro tjenstemän, i sådana mål partiska eller för partiskhet misstänkta. Det var ej heller lätt att finna personer, som jemnte behöfligt förråd af kunskaper och rättskänsla hade också behöfligt förråd af mod att åtaga sig ett värf, som nödvändigt måste ådraga dem många fiender. Sjelfva de ifråga varande ämbetsverken och ej minst konsistorierna visade mycken tredska och aflemnade sina protokoll antingen alldeles icke, eller för sent, eller i stympadt, oanvändbart skick; och detta oaktadt deras uraktlåtenhet gång på gång straffades med böter. Emedan flere landshöfdingar ansågos hafva begått tjenstefel, ville man redan 1747 utsträcka protokolls-deputationens verksamhet äfven till dem. Hattpartiet, så länge det innehade magten, lyckades väl afböja åtgerden. Men när vid riksdagen 1765 Mössorna kommo till väldet, föreskrefvo

de, att äfven sistnämnde ämbetsverks protokoller skulle till granskning utlèmnas. Att efterkomma denna föreskrift undandrogo sig dock många landshöfdingar vid både denna riksdag och vid dem af 1769 och 1771. Sedermera kom statshvälfningen 1772 och befriade både dem och de andra ämbetsverken från nämnde åliggande.

Vi hafva sett ämbetsmännens fel och tredska. Det är å andra sidan ganska troligt, att protokollsdeputationen har af partisinne och ensidighet stundom gått till väga med en småaktighet eller orättvisa, som väckte ovilja och skaffade statshvälfningen 1772 många anhängare. Inrättningen i sig sjelf jemnte nyss anförda till undersåtarnes betryggande vidtagna åtgerder samt den lagstadgade tryckfriheten voro dock ganska verksamma medel till afskaffande af en mängd oordningar och sjelfsvåld.

NITTONDE KAPITLET.

BERGS- OCH BRUKSRÖRELSEN.

[ocr errors]

Tillförene är beskrifvet, huru under åren 1716 -1718 besagde näringar hotades med fullkomlig undergång 1); -- likaså huru frihetstiden sedermera sökte på åtskilligt sätt återupphjelpa dem; - huru yrket också började gå framåt, dock ej med synnerlig fart; huru dess snabbare tillväxt hindrades genom svenskarnas djupa fattigdom; huru de mer penningestarka och företagsamma engelsmännen bemägtigade sig en betydlig del af dessa näringar och af den vinst, de lemnade 2); huru sedermera dessa blefvo på 1740-talet å ena sidan gynnade genom mycket fördelaktiga statslån; men å den andra skadade genom nya och reglementerande föreskrifter 3); och slutligen, huru jernkontoret 1) 28. 92-102.

2) 33. 191, 192.

[ocr errors]

3) Se i synnerhet 38. 123, 44. 55. Flere dylika mycket inskränkande förordningar utkommo på 1740-talet, i enlighet

blef till deras understöd inrättadt 1); detta allt under tiden från 1719 till 1751.

Under åren 1751 till 1772 blef genom jernkontoret mycken förlägenhet afhjelpt och genom Nordencrantz och hans bedrifvande månget missbruk afskaffadt. Bruksrörelsen började äfven mer än förut att uppblomstra; detta ock till följe af de i mineralogi och kemi ökade kunskaper, som blifvit genom G. Vallerius, Bergman och Ax. Cronstedt m. fl. utbredda, och som medförde vigtiga förbättringar i arbetssättet.

Ädelfors guldgrufva, den enda i landet, upptäcktes 1738; men gaf blott omkring 3- till 800 dukater årligen och måste understödjas genom statsanslag, t. ex. år 1766 med 8,000 d. s. m. Någon nämnvärd behållning lemnade hon icke, men blef dock fortfarande bearbetad i hopp om bättre afkastning; kanske ock till följe af en slags nationalstolthet, som ville berömma sig af att inom landet ega också en guldgrufva.

Bland silfvergrufvorna var den vid Sala nu som alltid den rikaste. Den egdes af ett bolag. Till följe af ett 1747 inträffadt grufras hade afkastningen minskats, så att den omkring 1751 utgjorde blott 834 mark årligen. Men under följande tider och intill 1772 steg den långsamt och med smärre vexlingar återigen upp till 1,928 mark. De öfriga grufvorna voro jemnförelsevis obetydliga. Kronans inkomst af dem beräknades till 300 stundom 500 mark.

Bland koppargrufvorna var den vid Falun förnämst. Den egdes af enskildt bolag och gaf årligen i medeltal 4,500-5,000 2); alla landets koppar

med den benägenhet för reglementerande förmynderskap, som utmärkte då rådande åsigter och i synnerhet Hattpartiets styrelse.

1) 38. 125-127. 44. 54.
2) År 1761 blott 3,646.
Fryxells Berätt. 46.

13

grufvor tillsammans 5,400-6,000 skeppund. Deraf förbrukades en del till mynt och husgeråd, m. m., och det öfriga såldes till utlandet; t. ex. under 1756-1759 årligen för omkring 900,000 d. s. m. Åren 1751-1754 beräknades värdet af årliga tillverkningen från alla kopparverken till 1,249,000 d. s. m.; andra år till mycket mer. Kronans inkomst af dem utgjorde i medeltal först 1,200, men efter 1768 och till följe af någon eftergift blott 870 skeppund.

Bland jerngrufvorna var den vid Dannemora vigtigast; men också annorstädes och serdeles i Vestmanland och Vermland funnos många och rika gruffält, och Fastings marknad i Kristinehamn ansågs afgörande för årets jernpris. Rikets hela stångjernstillverkning, som 1719 utgjorde blott 150,000, steg sedermera i medeltal till årligen 400,000 skeppund. Af dessa blef en betydlig del (330-350,000 skeppund) såld till utlandet mot en summa, uppgående efter olika års pris och tillverkningsmängd till 5-11 millioner d. s. m. I dels tiondeskatt, dels tullafgifter hade kronan af jernverken en årlig inkomst af vid pass 1,800,000 d. s. m. 1) Tillförene 2) hafva vi uppgifvit värdet af den förtjenst, näringen gaf åt dervid sysselsatta personer. Vi meddela här en 1767 gjord beräkning af det antal arbetare, som ansågs för hvarje del af yrkets bedrifvande erforderligt.

1) Nedanstående tabell visar medel-försäljningspriset för ett skeppund stångjern, från århundradets början.

Åren 1703-1711

1711-1717

Priset i riksd. specie.

4-5.

4-4.

[blocks in formation]

4,000 personer.

Till arbetet i grufvorna..
Till milornas uppresande och skötsel 10,800
För malmens gjutning till tackjern
För tackjernets forsling till smedjan
För forsling af sand, rostved m. m.
För forsling af kolen....

1,800

>>

2,000

[ocr errors][ocr errors]

600

>>

4,000

[ocr errors]

Till utsmidandet af jernet

[merged small][ocr errors][merged small][merged small]

Så stort var antalet af de arbetare, hvilka jemnte hustrur och barn hade af denna näringsgren hela eller en betydlig del af sitt lifsuppehälle.

Omkring år 1765 räknade man i hela riket 566 stångjernshammare och 1,007 härdar; deraf i Finnland 18 af förra och 35 af sednare slaget. Kanongjuterier voro i Sverge 6, i Finnland 1.

Under frihetstiden visades mycken ifver för hvarjehanda fabriks-anläggningar; dock besynnerligt nog mindre i afseende på jernförädling. I några fall gick den likväl framåt. Omkring 1740 funnos i riket ej mer än 5 plåthamrar, och en knifsmed kunde ej tillverka mer än 18 knifsblad om dagen. Men år 1750 steg antalet af de förra till 18, och en skicklig arbetare kunde på nämnde tid tillverka, hette det, 96 blad. Detta och mera dylikt var måhända i mycket en redan nu inträdande följd af jernkontorets inrättning 1). Ännu samma år klagades dock, att svenskarna utförde sitt jern oförädladt, men återköpte det förädladt; och att t. ex. för ett skeppund stångjern erhöllos blott 4 rakknifvar, eller 4 til 5 små jerndosor, så att förädlingsarbetets vinst tillföll utländningen. Flere fosterlandsvänner klagade öfver förhållandet men förgäfves. I någon mån torde orsaken böra sökas dels i den ensidighet, hvarmed Alingsås-fabrikerna sysselsatte sig med helt andra föremål, dels i det sätt, hvarpå jernförädlingsverket Wedevåg vanvårdades.,

1) Driften. hos några enskilda yrkesmän har äfven och kanske än mer bidragit.

« FöregåendeFortsätt »