Sidor som bilder
PDF

En föregående del har berättat."), huru HofHattförbundet ville öfverändakasta de beslut, reduktionsriksdagen 1765 fattat; – likaså huru det för sådant ändamål ville genast framtvinga en ny riksdag; – likaså huru det som skäl dertill ihärdigt påstod, att landets handel och näringar voro i utomordentligt stor förlägenhet, och att detta var händelsen i synnerhet med bergshandteringen; – vidare huru prins Gustaf hösten 1768 företog en resa till bergslagerna för att upptaga sådana klagomål och skaffa bevis för deras sanning. Vi ha ock berättat, huru å andra sidan Mösspartiets ledare lika bestämdt och ihärdigt påstodo, att nöden och farorna alldeles icke vore så stora, som motståndarne utmålade dem, och serskildt, att tillverkning och försäljning afjern voro 1768 lika stora, t. o. m. större än förut*). För afgörande af denna högst vigtiga fråga är angeläget veta sanna förhållandet. Enligt utförliga på offentliga källor grundade uppgifter *) har utförseln af stångjern stigit i skeppundtal till

Ar 1766. 1767. 1768.

Från Stockholm ... 193,750. 180,345. 220,679. Från hela riket..... 313,911. 256,749. 323,310.

Det visar sig således, att den förlägenhet, den minskade verksamhet, som reduktions-riksdagens beslut föranledde under loppet af 1767, var redan 1768 i det närmaste öfvervunnen, alldeles så som Düben, Funck, Löwenhielm och Ribbing sagt och förutsagt.

Jernhandeln gaf Sverge en ganska god inkomst. Från omkring 1760-talet framträdde dock en farlig medtäflare i Ryssland, som började sälja denna vara i betydlig mängd och till lägre priser.

Omkring 1740 begynte stenkolsbrytningen i Skåne drifvas med ökad ifver, ännu likväl icke i någon stor skala. 1) 4I. 240–248,

*) S. st.

*) Allmänna Tidningar d. 25 Okt. 1770. Jfr Cantzler, Tab. 42. B.

TJUGONDE KAPITLET,

SKoGSvÅRDEN

under åren 1719–1738 har redan blifvit i korthet omtalad"). Under följande tiden ända till 1772 fortgick den på samma sätt och med samma fel, men med afverkningen betydligt ökad, i vissa fall fördubblad*), följaktligen ock med fördubblade inkomster för riket. Dessa beräknades år 1724 till 739,000 *), men år 1770 till 1,744,132 d. s. m. Dertill kommo andra betydliga inkomster, t. ex. af pottaska *), af vild

*) 33. 195.
*) Uppgift i årligt medeltal öfver tillverkningen af

[ocr errors][ocr errors]
[ocr errors]

tolfter. stycken.

tolfter? tunnor. tunnor.

Före 1738. . , . . . 40 å 50,000 ? ? 60,000 ?

1738–1744. . . . . . 138,600 ? ? 52,149 10,265 1752–1763. . . . . . 150,000 49,442 15,611 89,226 16,082 1769 . . . . . . . . . 156,809 25,959 85,572 76,465 14,799

1770 . . . . . . » - - 136,872 26,481 249,995 77,460 13,924

Ofvanstående tabell grundar sig förnämligast på Cantzlers memoirer s. 291, hvilka ock på annat ställe uppgifva, att 1738 –1740 hafva utförts bräder och bjelkar årligen för 600,000 och tjära och beck för 420,000, allt d. s. m. S. st. tab. XLTI B gifver för några år närmare underrättelse. Men Ulrik Rudenskölds tal 1748 i Vetenskaps-akademien uppgifver, att under åren 1738–1774 utskeppades i medeltal årligen 125,587 tolfter bräder. Lagerbring säger, att under 1751–1771 steg värdet af utskeppade trädvaror till nära en half million d. s. m. årligen. Lidbecks tal i Vetensk.-Akad. 1766 säger, att under åren 1760–1764 har tjärutillverkningen i årligt medeltal stigit till 176,000 t:r och måhända än mer till följe af den myckna hemliga och obeskattade tjärutillverkning, som finnarne i sina stora otillgängliga skogar bedrefvo. Det anmärktes också nu, att dessa näringar icke voro så gifvande som förut, sedan näml. ryssarna fått i sin magt Sverges östanhafsländer samt östligaste delen af Finnland och börjat från sina dervarande hamnar utskeppa hvarjehanda skogsprodukter.

*) peraf för tjära och beck 397,360 d.s. m.

*) År 1770 utskeppades deraf 3,442 skeppund mot 211,576 d. s. m.

bråd och pelsverk *), och i synnerhet afskeppsvirke till egen förbrukning *), flere mindre articklar att förtiga. Några ville beräkna, att Sverge hade af sina skogar en årlig inkomst af 5–6,000,000 d. s. m.*).

* klagade redan nu öfver det sätt, hvarpå besagde dyrbara tillgångar vanvårdades och föröddes, dels genom brådstörtad afverkning, t. ex. under åren 1760 till 1765 hade i Jönköpings län 85,550(?) ekar blifvit lagligen utsynade; – dels genom den skogsödande gärdsletägten*); – dels och aldramest genom svedjandet, hvilket årligen på många tusen tunnland förbrände icke blott den gamla skogen utan ock den matjord, som skulle gifva näring åt ny växtlighet. Hvad ock mycket bidrog till sköflingen var, att skogarna mångenstädes bestodo af oskiftade allmänningar, hvilka ingen hade enskild nytta af att vårda, men alla af att plundra. Den betjening, som" skulle skydda kronoskogarna, hade ock i aflöning blott ett litet torp och 6–12 plåtar i penningar, hvarföre den frestades att häldre mot mutor öfverse med det olagliga åverkandet, än genom dess beifrande ådraga sig kringboende menigheters ovilja. Svåraste sköflingen föröfvades i Finnland, hvars utomordentligt stora skogar på en gång lockade till sådana företag, och nästan omöjliggjorde deras upptäckande och bestraffning. Här drefs svedjandet långt mer än i Sverge. Stora sträckor skog blefvo dessutom nedfällda endast för att af trädets bästa del bränna tjära, hvarefter återstoden qvar

") Värdet deraf beräknades till 400,000 d. s. m. *) Man ville veta, att under åren 1743–1747 hade ur Sverges skogar utgått virke till svenskt skeppsbyggeri till ett värde af 3,255,000 d. s. m., och att vid timrets fällande m. m. svenska arbetare haft (kanske för en längre tid) en förtjenst af flere millioner d.s. m. Modeers Hist., om handeln sid. 173, beräknar värdet af det till skeppsbyggeri årligen tagna virket till nära 7 millioner d. k. m. *) Enligt en annan beräkning 4,400,000 d. s. m. *) 33. 195.

lemnades till förruttning. Stor skada föranleddes äfven genom den så kallade brädtäljningen. I fordna tider, och innan sågverk blifvit införda, nyttjade man till golf och tak antingen trädstammar, som blifvit på ena sidan till jemn yta afsyllade, eller ock så kallade täljbräder, d. v. s. stockar, som blifvit på båda sidorna afsyllade och således förvandlade till plankor eller bräder. Men af en stock, som sågad gaf 5 eller 6 bräder, fick man på detta sätt blott ett. Under Gustaf den förstes tid började dock sågverk införas i Sverge, hvarest ock bruket deraf mer och mer utspriddes och undanträngde den gamla brädtäljningen. Men i det mer aflägsna Finnland hade denna sednare för det mesta bibehållit sig och det ända frampå 1760-talet. – Ett annat också mest i Finnland förekommande missbruk var läkthygget. Man tog dertill 15–18 alnar långa gran- eller tallplantor, häldst de raka och qvistfria, af hvilka kunnat med tiden blifva förträffliga storverksträd. De höggos och blefvo i milliontal sålda åt utländningen, och till ett pris, som knappt betalade arbetet, men till en mängd, som efterlemnade stora jordsträckor nakna. Genom ofvan uppräknade förhållanden hade skogarna blifvit mycket medtagna, så att i medlersta och södra Sverge voro många hemman nästan skoglösa, och ensamt i Uppland ej mindre, hette det, än 3,000. Man ville derföre indraga några i dessa nejder. anställda jägeri-ämbetsmän, såsom derstädes numera alldeles obehöfliga. Anmärkningsvärd är den växande ifver, hvarmed frihetstiden omfattade detta vigtiga ämne. Under förra tider hade väl regeringarna sökt, genom åtskilliga varningar och förbud *) samt inrättande af en riksjägmästaresyssla m. m., hejda skogsförödelsen, men endast få försök hade blifvit gjorda att upplysa sjelfva allmänheten om sakens vigt. Den nu väckta forsknings-andan vände sig dock mer och ) T. ex. af åren 1535 och 1649.

mer också åt detta håll; i början likväl med mindre fart, emedan de flesta sinnen voro sysselsatta med botandet af den nöd och villervalla, förra regeringen efterlemnat. Under tiden 1719–1740 utkommo dock några (fem ?) uppsatser rörande denna angelägenhet. Men med återvunna krafter vände sedermera allmänheten sin uppmärksamhet också till detta ämne, och under åren 1741–1772 utkommo derom vid pass 80 serskilda skrifter, många inom och genom Vetenskaps-Akademien, och många genom andra fosterlands-vänners försorg; – i Finnland genom professorerna Gadd och Kalm och den för allmänna angelägenheter verksamme sedermera blifvande erkebiskopen Mennander; – och i Sverge genom Ulrik Rudensköld och i synnerhet genom Löwenhielm. Vårt fädernesland, sade denne, har många serdeles dyrbara träd, som ej kunna nog vårdas. Sådana, han kallade dem Kronträd, voro för södra Sverge bok och ek, och för det medlersta alm, ask, lind och lönn. Men också för de öfriga trädslagens värde och vård ifrade han mycket. I allmänhet sökte man fästa folkets uppmärksamhet på skogsödandets olyckliga följder; brist på ved och på byggnadsvirke och derjemnte klimatets försämring och dymedelst landets förvandlande till torra hedar och nakna berg, såsom det redan gått i andra riken, också flerestädes i Sverge, t. ex. i Bohuslän, Halland och på Vestergötlands Falbygd. Som botemedel omtalades förbud mot öfverflödigt svedjande, påbud om plantering af ny skog i den afverkades ställe, och tillika, om större och mindre allmänningars utskiftande åt enskilda egare, hvilka då skulle för egen vinnings skull bättre vårda skogen. Vetenskaps-Akademien utsatte i Juni 1772 som täflingsämne den frågan, hvilketdera afverkningssättet vore bäst, blädning eller trakthuggning *). Dessa många skrifter väckte stort uppseende och några bland

*) Två svar blefvo prisbelönade; båda talade för trakthuggning.

[graphic]
« FöregåendeFortsätt »