Sidor som bilder
PDF

dem, t. ex. ett tal af Ulrik Rudensköld och ett af professor Lidbeck fingo nya upplagor, och regeringen utfärdade nya påbud i samma anda. Men i det hela förgäfves. Annu voro skogarna så stora, och allmänheten så okunnig, att den icke mägtade inse den hotande faran och följaktligen ej heller ville åtlyda de utfärdade påbuden. Bönderna kunde ej heller läsa innantill och således icke draga nytta af de utgifna skrifterna, hvilka ock af en mängd ståndspersoner blefvo olästa eller oförstådda. Då liksom ännu funnos äfven bland dessa sednare jemnförelsevis blott få personer med nog kunskaper för att inse den vigtiga sanningen, att för långt drifven skogsafverkan försämrar klimatet och derigenom skadar äfven sjelfva åkerbruket.

Af undseende för jordegarnas, adelns och böndernas önskningar vidtogo ock regeringarna två åtgerder, som i någon mån påskyndade skogsförödelsen. Vid inträffande af oloflig skogsåverkan eller af skogseldar, skulle *) förut, då gerningsmannen ej kunde upptäckas, hela häradet eller socknen genom s. k. Dulgaböter gälda skadan. Detta lagbud afskaffades 1731. – Förut skulle krono- och jägeribetjeningen hafva uppsigt öfver det sätt, hvarpå också skattehemmanets egare vårdade sin skog. Under sista årens brytningar blef detta lagbud delvis upphäfdt och hemmansegaren berättigad till större frihet, hvilken ock medförde märkbart ökad skogsafverkning.

TJUGUFÖRSTA KAPITLET,

BANKEN OCH MYNTET.

År 1718 var statens skuld till banken vid pass 6 millioner d. s. Man hade begärt än större lån, men bankofullmägtige vägrade. Det befarades då, *) Enligt en Karl 11:s förordning af 1696. Den finnes hvarken hos Schmedeman eller Stiernman, men åberopas i förordningen af 1731.

att Karl och Görtz skulle genom ett magtspråk tillgripa alla i banken befintliga redbarheter. Många ville följaktligen uttaga sina der insatta medel, men det vägrades dem. I landet funnos 18 olika slags mynt; de flesta nödmynt, med påtvingadt men i verkligheten nästan intet värde*). ren 1719–1738. Den nya regeringen tryggade banken mot våldsamma tilltag. Genom allmän statsbankrutt blefvo nödmynten aflysta eller inlösta till mycket nedsatt värde, mynttecknen slutligen till "/22 af det åsatta*). Landet fick sedermera ett ordnadt fullgodt mynt, och bankens ställning förbättrades så, att den från 1731 kunde t. o. m. utlemna lån *). ren 1739–1765. Genom lättade och ökade lån åt staten och åt enskilda, och genom ökade löner och gåfvor och i öfrigt genom hvarjehanda misshushållning blefvo verkets tillgångar minskade ända derhän, att banken 1745 ej längre mägtade inlösa sina utelöpande sedlar, och det klingande myntet försvann. För rörelsens underhållande utgåfvos i stället större och mindre sedlar, men till så öfverdrifven mängd, att en hvar insåg, det banken troligen aldrig skulle kunna inlösa dem, hvarföre ock deras värde sjönk mer och mer, stundom till */3 af det åsatta. Man inrättade efter hvarandra flere s. k. vexelkontor för att genom konstlade medel upprätthålla sedlarnas värde, men förgäfves *), och 1764 tycktes en ny statsbankrutt stå för dörren. Åren 1766–1769. De nu till välde komna Mössorna sökte ordna och förbättra verket, dels genom sparsamhet, dels genom en ny myntreglering. Men denna sednare misslyckades, enligt somliga genom fel i sjelfva förslaget; – enligt andra genom reaktions-riksdagen 1769, hvilken i förtid afbröt åtgerdens fullständiga utförande. Åren 1769–1772. Under dessa årens täta och svåra brytningar kunde icke några större och verksammare åtgerder vidtagas än mindre genomföras. Den villervalla och nöd, i hvilken rikets penningeverk blifvit under åren 1739–1764 nedstörtadt, fortfor nästan oförminskad.

*) 28 64–85. 33. 230. *) Härefter rättas uppgiften 33. 230, rad. 16. *) 33. 227–231.

*) 38. 146–154.

TJUGUANDRA KAPITLET.

DÄTIDENS OLIKA ÅSIGTER RöRANDE HANDEL, FABRIKER OCH LANDTBRUK.

Det tillstånd, hvari dessa Sverges näringar år 1718 sig befunno, och det sätt, hvarpå de kommit i sådant tillstånd, och det sätt, hvarpå de sedermera under frihetstiden behandlades, kunna ingendera rätt fattas utan att känna de åsigter, enligt hvilka de också under föregående tider varit betraktade och behandlade. Dessa, reglementerandets och prohibitismens, voro i allmänhet de samma, som lågo till grund för det sednare, s. k. merkantilsystemet, och i detta erhöllo sin utbildning. Innan en serskild teckning af hvart och ett bland ofvannämnde våra näringsyrken framlägges, skola vi fördenskull och i förväg meddela en kort öfversigt af nämnde på dem alla mycket inverkande åsigter.

En bestämd rigtning till det sedermera utbildade merkantil-systemet visar sig redan under längesedan förflutna tidehvarf och till någon del som en följd af dåvarande förhållanden. Under det laglösa våldets tider kunde handeln icke med någon trygghet drifvas på den öppna landsbygden, utan blott inom de för sådant ändamål starkt befästade städer, som under medeltiden skyddade och följaktligen drogo till sig all dylik rörelse. Detta sålunda i början af nödvändighet framkallade städernas handels-monopol sökte sedermera stadsborgarna att på grund af vana och häfd göra till ett för sin samhällsklass lagligt gällande privilegium; äfven sedan till följe af en tryggande samhällsordning det fordna nödvändighets-villkoret ej mer förefanns. Denna i början enskilda stadsegennytta öfvergick sedermera till en allmän statsegennytta. Europas regeringar och folk hade nämligen med förvåning och afund sett, hvilka betydliga rikedomar blifvit förvärfvade af de stora handels-städerna i Norra Italien, Belgien och Tyskland. Flerestädes beslöt man fördenskull och det ganska tidigt att söka åt egna städer, derigenom ock åt egna stater, förskaffa lika stora fördelar. Men emedan ingendera på naturlig väg sjelfmant framträdt, sökte man framtyuga dem genom konstlade medel; och vanligtvis derigenom, att så mycket möjligt tvinga all rörelse, all handel att uteslutande gå genom städerna. Man hoppades, att dessa skulle till följe deraf betydligt växa i magt och rikedom. Men att de kringboende landtmännen och deras rörelse skulle på samma gång inskränkas och lida, derpå fästade man ej tillbörlig uppmärksamhet. Under hvarjehanda vexlingar följdes dessa åsigter länge och flerestädes. Sin högsta fulländning och anseende vunno de först genom Frankrikes ryktbare finans-minister Colbert. Med åtskilliga afvikelser från förra åsigter antog man då följande satser: att ett folks ekonomiska trefnad och välstånd bestod i dess rikedom på ädla metaller, med tillhjelp af hvilka det kunde fylla sina behof samt utvidga och förbättra sina näringar; att man för dessa metallers förvärfvande borde förbjuda införsel af sådana varor, som kunde inom landet frambringas eller tillverkas, samt utförsel af inhemska råämnen, innan de blifvit genom inhemsk näringsflit förädlade; – att man borde befordra införsel af främmande länders råvaror, hvilka sedermera kunde genom samma inhemska näringsflit förädlas till förbrukning inom riket eller till försäljning åt utländningen; – att man borde gynna utförsel af inomlands förädlade varor, tillverkade vare sig af inhemska eller införda råämnen, med flere likartade

åtgerder. Hufvudsyftet var, att värdet af utförseln

skulle komma att öfverstiga värdet af införseln och således lemna ett öfverskott af klingande mynt, som stannade i landet. Emedan systemet var i mycket grundadt på handel, kallades det merkantil-systemet") och var naturligtvis mer gynnande för stadsboen än för landtmannen. Vid tillämpningen medförde det ock en stor mängd reglementerande och för rörelsen hinderliga stadgar, såsom vi längre fram skola VIS3). Samtidigt och i sammanhang dermed utbredde sig ock en annan vigtig åsigt; nämligen, att hvarje folk borde så mycket möjligt med uteslutande af andra sjelft drifva sin handel, för att sjelft få skörda vinsten deraf. Tanken, handelsafunden, var gammal och fanns hos både tyrier, kartaginenser, venetianer, hansestäder och holländare. Det var dock enom Cromwells s. k. Navigations-akt 1651, som den blef till fulländning utbildad och mest ryktbar; ty det var den, som gjorde engelsmännen till herrar öfver verldshafven och verldshandeln. Båda åsigterna tillsammans alstrade, hvad man ock benämnt prohibitiv- eller skyddstull-systemet, hvilket ock med större eller mindre utsträckning blef i de flesta europeiska stater antaget och varit intill våra dagar gällande. Mot detsamma gjordes dock tid efter annan åtskilliga anmärkningar; t. ex., att folkens välstånd och trefnad bestode i rikedom, icke på guld eller silfver, utan på sådana varor, som vore för menniskorna nödiga och nyttiga; – att merkantil- eller prohibitiv-systemet, öfverallt följdrigtigt tillämpadt, skulle afbryta folkens inbördes förbindelser, alstra ensidiga åsigter samt inbördes afund och fiendtlighet; – att det skulle locka staterna att med konst*) Af latinska ordet Mercari, som betyder drifva handel.

« FöregåendeFortsätt »