Sidor som bilder
PDF
ePub

lade medel och ökade kostnader hos sig frambringa naturalster och fabrikstillverkningar, hvilka kunde, båda delarna, för bättre pris och af bättre beskaffenhet hemtas från andra för dem mer gynnande länder; och slutligen att systemet kunde leda till ensidigt befordrande af handel och fabriker d. v. s. af stadsmanna-näringar, men deremot till försummande af åkerbruk och boskapsskötsel, hvilka landtmanna-näringar dock äro för befolkningen det första och vigtigaste försörjnings-medlet.

Systemets skadliga följder, då det drefs till ensidighet, framträdde snart och förnämligast i det land, Frankrike, der det blifvit fullständigast infördt, och genom det nödställda läge, hvari just nämnde rikes landtbruk och landtbefolkning nedsjunkit, under 'det dess handel och fabriker blomstrade. Det uppgifves ock, att Colberts system lockat 500,000 personer från landtbruket och till andra näringar, och att Frankrike från denna tid nödgades utifrån inköpa spannemål, hvilket det förut icke behöft. Mot systemet uppträdde ock år 1758 en fransman vid namn Quesnoy, hvilken bildade en ekonomisk skola, som man kallade den Fysiokratiska. Den begagnade nyss mot merkantil-systemet anförda skäl, och kom til den slutsats, att ett lands rikedom bestode egentligen i jorden och i de alster, som menskligt arbete kunde genom åkerbruk och boskapsskötsel m. m. ur densamma frambringa. Hans system blef af flere berömdt och bidrog att införa mångsidigare åsigter och att tvinga merkantil-systemets anhängare egna landtmanna-näringarna mer uppmärksamhet än tillförene. Deremot blef också fysiokratien ofta nog drifven till ensidig missaktning, t. o. m. misshandling af fabriker och handel, och till åtskilliga ytterligheter: t. ex. att all skatt borde läggas på jorden, men att alla andra näringar skulle göras af henne beroende o. s. v. Denna nya lära mägtade dock aldrig vinna mer allmänt erkännande.

Begge åsigternas ensidighet och deraf föran

ledda skadliga följder framkallade en tredje, det så kallade industriela eller frihandels-systemet. Det var engelsmannen Adam Smith, som detsamma första gången fullständigt utvecklade och framlade. Detta skedde 1776 och således efter det tidsområde, närvarande del behandlar. Men vi vilja dock redan här i korthet omtala företeelsen för att kunna på en gång framlägga en öfversigt af hela det vigtiga ämnet och dess utveckling och äfven derföre, att åtskilliga dylika frihandels-tankar läto redan under frihetstiden höra sig också här i Sverge.

Smiths lära var, att rikedom berodde hvarken af metallerna eller af jorden, utan af arbete, d. v. s. af menniskan sjelf, och af den omtanke, den flit, med hvilka hon bearbetade vare sig metallerna eller jorden, bedref vare sig den ena eller andra näringen; således ock af den frihet, hon hade att få obehindradt utöfva en sådan verksamhet. Han lärde följaktligen, att den enskildes och derigenom äfven statens fördel skulle bäst främjas, om åt hvarje medborgare lemnades fullkomlig frihet att använda sin arbetskraft och drifva sin rörelse, vare sig landtbruk, fabriker eller handel på det sätt, han sjelf fann fördelaktigast 1); att man följaktligen borde inom hvarje land afskaffa alla på näringar och handel laggda tvångsmedel; t. ex. skrån, reglementen, monopolier m. m. Samma åsigter lämpade han ock ́ på staterna och på dessas inbördes förhållanden. Han ville fördenskull afskaffa in- och utförsel-förbud samt skyddstullar med flere likartade åtgerder, genom hvilka staterna hitintills förmenat sig gagna, men i sjelfva verket hade, som han trodde, skadat äfven sina egna medborgare. Åsigten, den kallades Frihandels-läran, väckte utomordentligt uppseende och blef af många högeligen berömd och flerestädes med hänsyn till inrikes rörelsen tillämpad. Men i afseende på staternas inbördes förhållande har den icke blifvit allmännare an

1) Naturligtvis dock utan att inkräkta på andras frihet.

tagen, utan tvärtom i synnerhet under de allra sista åren ofta ogillad.

Dessa system, å ena sidan merkantilismen och prohibitismen och å den andra frihandeln, hafva visserligen i främsta rummet åsyftat beredande af den högsta möjliga ekonomiska fördel. Men de voro tillika uttryck af två motsatta åsigter; de förra af forntiden och af den i mycket ännu qvarlefvande hedendomen; det andra af framtiden, af den alltmer ingripande kristendomen. De förra antogo läran om ett allas krig mot alla, fördt om ej med vapen, dock med tullar och handels-förbud m. m. Det sednare öfverensstämde med läran om menniskornas pligt till och fördel af ömsesidig hjelp och välvilja. De förra sade: mig bäst; den sednare sade: du skall älska din nästa såsom dig sjelf, och påstod, att denna lära, rätt och allmänt förstådd och tillämpad, vore ock för hvarje enskild den mest fördelaktiga. De förra tillerkände dessutom åt styrelsen ett tryckande förmynderskap öfver medborgarne, icke blott i politiskt utan ock i ekonomiskt hänseende; det sednare antog läran om menniskans, om medborgarens förmåga, pligt och rättighet att sjelf leda sina enskilda angelägenheter. Smiths lära innebar två nya och stora tankar. Den ena, den individuellt filantropiska, erkände hvarje enskild persons rättighet till sjelfstyrelse också i ekonomiskt hänseende, och uttalade den öfvertygelse, att detta system långt mer än de förra öfverensstämde med rättvisans fordringar samt med både den enskildes och det allmännas fördel. Andra tanken, den internationelt filantropiska, sökte derjemnte ådagalägga orättvisan och skadan af sådana ekonomiska skrankor, som sätta folken i fiendtlig spänning mot hvarandra, och tillika rättvisan och fördelen af att låta staterna liksom de enskilda medborgarna obehindradt sins emellan drifva sin köpenskap på sätt, hvar och en fann för sig fördelaktigast. Det var en aning om folkens, om

[ocr errors]
[ocr errors]

staternas blifvande förbrödring, verkad af mer och mer klarnande känsla för rättvisa och mensklighet, och af gemensam öfvertygelse om den gemensamma fördel, alla skulle deraf hemta; känslor och insigter, hvilka man hoppades skulle mer och mer göra många gamla och hinderliga skrankor samhällena emellan alldeles öfverflödiga.

Att den genom frihandels-läran framkallade och lössläppta fria konkurrensen måste för underlägsna individer och stater medföra många och stora svårigheter och vådor inses lätt. Att enligt mensklighetens och rättvisans bud ordna dessa förhållanden är för det närvarande en bland samhällslärans angelägnaste men äfven svåraste uppgifter.

TJUGUTREDJE KAPITLET.

HANDELN.

För att inse, hvad i detta hänseende borde och kunde göras, är, såsom vi anmärkt, nödigt ega kunskap om det tillstånd, hvari berörda yrke sig 1718 befann till följe icke blott af den nöd, kriget efterlemnat, utan ock af de många med merkantiloch prohibitiv-systemen beslägtade reglementen och undantags-lagar, hvilka då voro, och till en del i flere hundrade år varit gällande. I berättelsen om detta närings-yrke måste vi följaktligen gå tämligen långt tillbaka samt iakttaga en viss utförlighet; detta sednare också derför, att ifrågavarande sida af ämnet, ehuru i sig sjelf ganska vigtig, dock hittills blifvit jemnförelsevis föga behandlad. I fall läsaren skall kunna förstå och rätt uppskatta den stora förändring, den öfvergång till friare och sannare åsigter, som mot frihetstidens slut härutinnan genomfördes, är nödvändigt att ega en närmare kännedom af det fordna förhållandet med alla dess olägenheter och orättvisor 1).

1) År 1825 utkom från trycket en bok, kallad: Anteckningar och upplysningar, hörande till historien om Sverges jordFryxells Berätt. 46.

14

Enligt de få underrättelser som återstå, tyckes det, som före 1500-talet Sverges städer, ehuru till bruk, handel och näringar från äldsta och till närvarande tid. Författarens namn har ej kunnat upptäckas. Skriften innehåller ett alldeles nytt uppslag i vår historia. Grundtanken är, att Sverges landtbruk, näringar och handel hafva före 1500talet befunnit sig i ett för den tiden mycket bättre tillstånd än sedermera; och att orsaken dertill var den frihet, hvarmed dessa rörelser fingo på förstnämnde tid bedrifvas; och att orsaken till deras sednare försvagande är att söka uti de många och mångartade både stränga och ofta småaktiga reglementen, monopolier, undantags-förbud och privilegier, med hvilka man under följande århundraden trodde sig böra ordna och kunna gagna dylika företag; men genom hvilka åtgerder man i stället här liksom öfver allt förlamade kraften och verksamheten. Anonymens åsigt liksom sjelfva ämnet öfverensstämde dock ej med andan den häfdateckning, hvilken sysselsatte sig mindre med ekonomiska än med politiska, krigiska och vittra företeelser. Oss veterligen har ock boken med sitt högst vigtiga innehåll icke blifvit af någon dåtidens författare eller tidning omtalad, utan, som man säger, ihjeltegad; och dess innehåll har ej medfört någon inverkan på vår häfdateckning. Det är ock först under de sednare åren, som författaren af dessa rader kommit att på densamma fästa närmare uppmärksamhet.

Första delen af uppsatsen angår det blomstrande tillstånd, hvari landets näringar skulle befunnit sig före 1500-talet. Saken synes mindre trolig, när man besinnar den osäkerhet, den laglöshet, som vid den tiden var i det föga ordnade samhället rådande, och tillika den hos några hanseatiska författare förekommande uppgiften, att landet var ganska fattigt. Saken är dock mycket svår att till större visshet utreda, emedan den tidens skrifter meddela i detta hänseende högst få upplysnin- . gar. Saken är dock allt för vigtig att med tystnad förbigås; häldst många talande skäl för den nya åsigten hafva blifvit af anonymen anförda, till hvilka äfven åtskilliga andra kunna läggas. Vi hafva fördenskull ansett oss böra fästa läsarens uppmärksamhet på dessa uppgifter, så att ämnet måtte komma under närmare skärskådande. Sjelfva våga vi ej något afgörande omdöme, emedan vi sakna behöflig kunskap om detta från föremålen för våra närvarande studier mycket aflägsna tidehvarf; och derjemnte sakna behöflig tid att en sådan inhemta.

Andra delen af anonymens påstående var, att under 15och 1600-talen handeln och jordbruket hafva mycket lidit genom de reglementen, privilegier och tvångsåtgerder, som på desamma fortfarande lades. Detta hafva vi funnit bekräftadt

« FöregåendeFortsätt »